Farbror Punk

Bloggtexten nedan skrev jag för ett par veckor sedan med tanke på att publicera den "sen". Fast just idag (igår) akutaliserades den dels av "Robbans" kommentar i mitt "Svenssoninlägg". Men också i Aftonbladet: Köpfest i helgen när lönen kommit & Nu kommer lönen – vad ska du shoppa?
Detta med hjärnlös shopping som livsstil har naturligtvis som all annan skit vi dras med importerats från USA. Minns ni tiden då den fanns något positivt med termen Made in USA? Länge sen eller hur?

Nåväl mitt inlägg nedan är en reaktion på att livets mening numer tycks innebära shopping till vilket pris som helst. "Shopping är folkets heroin" som Marx en gång så passande uttryckte sig.



Våren 2007 avrundar jag min lärarutbildning på Universitetet och jag hoppas såklart på arbete efter denna sista termin. Jag är knappast bortskämd, så jag kan tänka mig vick på vilket stadie som helt.
Kontentan är ändå att jag troligtvis kommer att tjäna lite pengar under detta kalenderår.

Man kan förirras att tro att det hos mig nu finns ett uppdämt köpbehov då jag i princip levt på små medel i fem och ett halvt år.
Men det är helt fel.
Små inkomster gör att man ser andra värden i livet än att köpa prylar.

Jag har alltid varit en samlare av musik och film. Numer samlar jag inte längre. Visst jag konsumerar musik och film. Men det kan göras genom att man byter med andra. Det kostar inte ett öre. Och i ärlighetens namn, hur många filmer vill man se om, det är bara en handfull. När det gäller musik ska den brukas - lyssnas på och numer behöver man inga skivor för att göra detta. Så vad är vitsen med en skivsamling på 20 ton vinyl?!?!

Jag har aldrig varit en klädsnobb. Så länge gubbröven tillåter och jag kan glida i ett par Levis 502 29” – 32” kommer jag att köpa mina brallor på myrorna. Doc Martens och Get a grip är slitstarka och den eviga läderjackan av getskinn kommer att överleva oss alla.

Och prylar. Visst i nuläget åtrår jag en mediaspelare att ha på bussen (4 timmars pendlig är lite segt) så där kommer jag (troligen) att lägga min surt förvärvade städlön på en sådan. Men annars. Platt-tv, ny dator, mobil..? Nä! Varför byta ut något som fungerar? Vansinne och miljö- respektive kapitalförstörelse.

Ny bil kanske… Min Opel sjunger tyvärr på sista versen och när man bor i ett land där kommunikation i stort sett innefattar att bara förflytta 08-fläsk så…
Nåväl. Men helst av allt cyklar jag på min gubbräser modell tidigt 70-tal.

Det enda jag med uppriktighet kan säga jag vill slösa pengar på är nya tatueringar. Nåt som sitter livet ut så att säga. Ingen kapitalförstöring där inte.
Dessutom kommer jag att alltid (så långt det är möjligt) att handla krav och/eller rättvisemärkt när det gäller mat. Något jag inte kan göra för närvarande. Dessutom lovar jag att återigen stödja röda korset och svenska naturskyddföreningen ekonomiskt.

Visst låter det präktigt? Men det är så jag känner och ser min kommande framtid. För så länge jag har kärlek, hälsa, kulturell drivkraft och en personlig utveckligt samt en evigt närvarande gubbgrinighet är detta nog för att mitt liv ska kännas tillfredställande, utan en massa IDIOTSHOPPANDE för att gynna kapitalistsvinen.

Återvinning och byteshandel gynnar inte bara framtiden utan också den sociala kontakten och samförståndet mellan människor. Finns ingen anledning att destruera något som kan skänka glädje åt någon annan. Finns ingen anledning att skivbolag ska få betalt flera gånger för samma produkt bara för att mediet ändras. Så byt med varandra med gott samvete. Men stöd de små artisterna för att ni ska kunna fortsätta få njuta av deras skapande. Skicka hellre en peng direkt till artisten än till Warner så att de kan prångla ut ännu en fabricerad idol.