Farbror Punk

Radio Stars – Dirty Pictures. Liksom Pelle Almgren föll jag handlöst för Radio Stars och då inte bara för den "fina" skivomslaget. Pelle gick visserligen ett steg längre genom att göra en egen Radio Stars t-shirt medan jag nöjde mig med musiken. Det bästa med gruppen var Martin Gordons känsla för fina melodier. Dirty pictures lärde även mitt 12-åriga jag en del engelska och hur man kunde rimma. ”I get my kicks up in the attic with my Kodak instamatic”. Tyvärr fick jag aldrig briljera med dessa kunskaper på någon engelskalektion.


Motorhead – Motorhead. Tja vad ska man säga? Denna skiva var knappast den punk-lp jag hade väntat. Men var jag inskränk och tänkte ”Öh, fan.. det här låter inte som punk!”
Nä, för då 1977 fanns inga regler om hur punk skulle låta. Det är något som några tråkmånsar hittat på långt senare.
Motorhead lät fult, mullrigt och högljutt utan en tillstymmelse till det som vid den tiden betecknades som hårdrock som falsettsång och gitarrexesser.
Det räckte för mig.
Att gruppen dessutom gjorde en turné med favoriterna The Count Bishops gjorde inte saken sämre. Synd bara att jag 1977 inte visste att Motorhead var ett annat ord för ”speedfreak” det hade varit fint att få addera dessa (knark) kunskaper till mitt engelska gloslexikon.