Farbror Punk

 

I dessa återanvändningstider fick jag ett sug efter lite fin.. nåja… NWoBHM. New Wave of British Heavy Metal för de som inte vet. Detta är en smått barock term eftersom den innefattar band som är musikaliskt är mil från varandra. Vad det egentligen innefattar är hårdrock från slutet av 70 och början av 80-talet.

De fulaste och definitivt värsta då var Venom. En trio från Newcastle som med sataniska förtecken och en lite mer upp-punkad variant av Motorhead grävde sig en nisch i historieboken som kallas Black Metal. Nu var Venom knappast lika ondskefulla som fulla. Men lika fan (ursäkta den dåliga vitsen) stod de förebild åt den norska Black Metal-vågen.

Och det är kring ovanstående som julläsningen cirkulerat. Lords of Chaos är en givande bok och skapar ett visst sug för såväl Darkthrone och Mayhem som föregångarna Bathory och Venom.

Venoms gamla skivor finns numer i remastrade versioner med bonuslåtar. Men att remastra Venom? Det är som att påstå att påven är fördomsfri! Omöjligt!

Jag har spelat ”Welcome to Hell och Black Metal”. Det låter ful otjat gubbanal om skivorna. Det är helt sagolikt. Det är lätt att förstå varför jag älskade detta elände till disharmoni redan från början. Om hur dessa löjliga hårdrockare utklassade en allt tråkigare och pretentiös postpunkscen. Men visst, Discharge och GBH ligger finfint brevid Venom. Att sedan focus senare försköts till USA och amerikansk hardcore och thrash det må va hänt men då 1982-83 var det ändå fortfarande Storbritannien som var fulast, fränast och hårdast.

Welcome to hell