Farbror Punk

Ibland så räcker det inte bara med att höra musiken. Man vill också ha det rent visuella. I mitt fall är det naturligtvis ett utslag av nostalgi. Har man upplevt musikvideons första stapplande steg, dess utveckling och kanske också dess avveckling. Då har man byggt upp ett förhållande med starka band.

Att kunna tillfredställa ovandstående begär är inte alltid så lätt. Antingen har man en stor samling musikvideos eller så har man VH1 eller dylik musikkanal som visar videor av äldre snitt. Men nu finns det också ett tredje alternativ. YouTube, Internetsajten som seglat upp som stället där du hittar allt. Jag gjorde helt sonika som så att jag testade om You Tube kunde tillfredställa min längtan efter udda musikvideor.

Nedan har jag påbörjat en lista som jag valt att dela in i åtminstone två blogginlägg.

Mitt första val är visserligen en mindre hit från 80-talet, men få verkar minnas ”de nya U2” – Cactus World News från Irland. Deras låt ”Years later” har jag alltid gillat skarpt. Men resten av deras repertoar måste jag erkänna att jag tyckte var av det mer ojämna slaget.
Videon har jag inte sett sedan den visades på SKY i mitten av 80-talet. Ingen videosamlare jag varit i kontakt med har den. Så fanns den då?
Jepp, en kopia som troligen var inspelad på 80-talet, därvid inte den bästa kvalité. Men ack vilken nostalgi.
Cactus World News – Years later

Nästa val gick till vårt grannland i väst – Norge. The Tuesdays – It´s up to you” låten som nästan var en hit. The Tuesdays började som Tuesdays Girls och kan väl bäst beskrivas som pop. Norske mjukhårdrockaren Ole Evenrud och den inte helt obekante Alexander Bard var två av de som bidrog med låtar till gruppen. För här tog skivbolaget inga chanser, dessa tjejer skulle bli världsstjärnor. Videon kunde man se ett par gånger på gamla Z-TV. Gruppen nådde aldrig den framgång den förutspåddes. Själv såg jag dem på Roskilde och de var mycket tuffare på scen. Och när de körde en cover på The Runaways – "Cherry bomb" var parallellen till Joan Jett och co, lätt att höra. På platta däremot låter The Tuesdays allt för polerat. Men detta förtar inte att "It´s up to you" har alla hooks och ahhh och ohhh i kören som en poplåt ska ha.
Och visst fanns den på You Tube. Det finns till och med en video från Tuesday Girls albumet kolla in den också – "Too late to be good".
The Tuesdays – It´s up to you.

Minns ni cowboypunken? Danska Disneyland After Dark och Hälsingska Dead Scouts var (är) mina favoriter inom denna genre. Fast först var ändå Jason & The Scorchers. Countryartisten Jason Ringberg som slog sig ihop med ett punkband och ett-tu-tre hade man förnyat två genrer till en tredje. Gruppen hade en relativt lång karriär och har faktikst återuppstått. Musikaliskt håller de ännu. Att country ska blandas med annan musik har under 90-talet bevisats gång på gång (Americana – No depression osv..). Men på 80-talet svängde Jason & The Scorchers stenhårt.
När jag började jobba på SAAB 1984 brukade jag, för att slå an tonen på dagen, spela videon där Jason & The Scorchers gör sin version av – "Absolutley Sweet Marie". Efter detta var jag klar att ta mig an morgonskiftet med start 05.18. Naturligtvis fanns videon på YouTube med kommentarer som: ” Fanfuckingtastic!” och ”Glorious stuff” så sant.
Jason & The Scorchers – Absolutely Sweet Marie

Jakten gick vidare.
Marvelous 3 såg jag för första gången när de framförde Freak of the week hos Letterman. Jag fattade tycke direkt för bandet och för musiken. Deras andra platta är fortfarande en av mina 90-tals favoriter. Marvelous 3 var lite för tidigt ute. Hade de dykt upp när poppunkvågen svetpe fram genom de amerikanska medleklasshemmen hade de likt Good Charlotte och Sum 41 nått en större framgång än den modesta kultstatus som de nådde innan bandet upplöstes. Sångaren, låtskrivaren och gitarristen Butch Walker har talangen och känslan att skriva de där tidlösa rock/poplåtarna som alltid känns rätt. Titta bara på de andra klippen med Marvelous 3 som "Let me go" och "Grant Park" eller soloklippen "Mabye it´s just me", "Joan", "Don´t move" och fina "Sober".
Marvelous 3 – Freak of the week

Om Marvelous 3 inte nådde den framgång de förtjänade är Redd Kross rent löjligt underskattade. Från att som tonåringar ha spelat stökig amerikansk hard-core förfinades låtskrivartalangerna och med plattan Third Eye fick jag också se en video med bandet för första gången på MTVs 120 minutes. Bandets musik har lånat av 70-talets låtsnickeri och låten 1976 har också ett fräckt Paul Stanley-parti i refrängen. Och visst finns den på YouTube. Missa inte heller "Annies gone" (vilken var videon från 120 min) och hårdsvängande "Lady in the front row".
Redd Kross – 1976

Four Horsemen var den spritindränkta versionen av Black Crowes här var det skitigt läder istället fär sammet och paisleyskjortor. Kamrat Mats köpte Def American-debuten och jösses vad vi älskade denna skitiga-whiskeydoftande gubbrockplatta.
Bolagsproblem och interna stridigheter fick sångaren Frank C. Starr att lämna lämna bandet efter de släppt sin andra platta 1991. Tre år senare dog trumslagaren Dimwit av en narkotikaöverdos. För att hylla honom återförenades bandet och spelade in en tredje skiva. Efter inspelningen krockade Starr med sin motorcykel och hamnade i koma. En koma som han aldrig vaknade ur. Och i juni –99 var historien om Four Horsemen till ända när Fran C.Starr avled i sviterna av olyckan. Njut av musiken och videorna på YouTube.
Four Horsemen – Nobody said it was easy

Nästa band har en naturlig koppling till Four Horsemen. Då Little Caesars sångare Ron Young var den som tog hand om sången under turnén då Frank C.Starr låg i koma.
Little Caesar kom fram under den period när L.A var som mest inne och Guns n Roses var den hetaste och farligaste skit man kunde lyssna till. Musikaliskt var Little Caesar något annat än Guns. I botten låg blusebaserad hårdrock men vad man dessutom gjorde var att man förde in soul i konceptet. Ett genidrag då hårdrock ofta beskylls för att vara själlös och ”kall” musik. Debutplattan som innehöll covern på "Chain of fools" var i mina öron minst lika bra som "Appetite for destruction". Dessutom har Ron Young en röst som ställer de flesta andra ”hårda” sångare i skuggan. Trots dessa ingredienser nådde bandet inte ut till en bred publik. Och efter den sämre andra plattan, som innehåller den idiotfantastiska låten ”Ballad of Johnny” upplöstes bandet. Ingen har sedan dess försökt att återigen förena hårdrock med soul vilket tyder på en viss fantasilöshet hos de nya banden. Men med den nya glam-sleazescen som växer världen över kanske några tonåringar plockar upp Little Caesar och säger: Jösses, det är naturligtvis så här vi ska göra kombinera, Slade, Supremes och Ramones.
Little Caesar – Chain of fools

Få musikkritiker nämner att Jesse Malin spelade i band innan han inledde sin solokarriär. När trallpunken var som hetast i Sverige spelade D-Generation den perfekta blandningen mellan Sex Pistols, Guns och Doll på skitiga klubbar i New York. Debutplattan var exakt vad jag behövde 1994. Jag hade gett upp hoppet om att New York någonsin skulle producera ett rockband av samma kaliber som hade fötts under 70-talet. D-Generation var helt rätt. Att de dessutom hade den goda smaken att gå omkring i s.k. Brothelcreepers (skorna som Sex Pistols gjorde kända på 70-talet. Men som egentligen bars av Teds) var ett förtecken och som innebar en coolhetsfaktor som grungen missade totalt. Och som med nästan alla band i denna lista rönte inte heller D-Generation någon listframgång. Tonårspubliken köpte hellre Offspring än skivor med sleaziga New Yorkrockare. Å andra sidan älskar jag Jesse Malins soloplattor. Men skitig punkrock är det inte.
D-Generation – No way out