Farbror Punk

Min utforskning av YouTube fortsätter...

Ellen Foley upptäckte antagligen de flesta som duettpartner till Köttfärslimpan på ”Bat out of hell”. Ellen ersattes av Karla De Vito (också utmärkt sångerska) på scen. För många Clashfans blev Ellen känd som Mick Jones flickvän och Mick producerade och skrev låter till hennes platta ”Spirit of St Louis”. Själv kockades jag av covern på – ”Stupid girl”. Som om jag inte missminner mig var med i popfrågeprogrammet HIT som video. Tyvärr verkar det inte finnas några videor på YouTube med Jim Steinmans projekt - Pandoras Box där också Ellen ingick
Ellen Foley – Stupid girl

Och när vi ändå är inne på tjejer och 80-tal. Från Austrailien kom Cheetah det vill säga systrarna Hammond som 1981 släppte skivan Rock n roll women. En Platta skriven och producerad av paret Vanda & Young (AC/DC), något som kanske både var en för- respektive nackdel. Skivan är lite enahanda när det gäller låtarna. Men tydligen var de svettigt bra live. Sonens mor såg dem på Roskilde –82 (tror jag det var ...) något som hon beskrev i smått lyriska ordalag. Och man kan tycka vad man vill om plattan men att Chrissy och Lindsay båda har bra pipor råder ingen tvekan om. Själv blev jag dessutom förtjust i denna lilla låt.
Cheetah – Spend the night länker till låten Bang, Bang också.

Tre i rad. Mari Wilson hade också sin storhetstid på 80-talet fast musiken och imagen var 60-tal. Något som många kritiserade på samma sätt som man exempelvis rackade ner på en del rockabillyakter. Karbonkopia och nostalgifluff var några omdömmen. Själv var jag kanske inte så såld på damen när det begav sig men har med åren fått smak för den lite kitchiga stilen och den märkliga blandningen av 60-talsmusik i 80-tals produktion. Knepigt, men lite gôtt om man så säger. Tilläggas kan att Mari verkar vara lika populär idag om man ska döma efter kommentarerna på YouTube.
Mari Wilson – Just what I always wanted

Mer 80-tal och det perfekta Bruce Springsteen surrogatet och tillika en av Stephen Kings favoritartister. Jag har alltid gillat ”rockfilmer” så när Eddie & The Cruisers med Michael Paré i huvudrollen (han hade även varit med i Streets Of Fire) dök upp var jag tvungen att se denna fiktiva historia om en ”försvunnen” rockhjälte. Trots att filmen utspelade sig på 50-talet lät musiken väldigt mycket Springsteen och –80 tal. Något som jag köpte eftersom jag gillade både storyn och musiken. Idag lever filmen något av ett kultliv men John Cafferty har tyvärr inte släppt någon platta sedan 1900-talet. Men jag hoppas fortfarande på en ny skiva. "Tender years" är en romanitsk smörare med fin saxofon för alla oss mjukisar som lyssnar till hjärtats röst.
En märkliga epilog till filmen kom många år senare då Richie James från Manic Street Preachers försvann på ett mycket likartat sätt som Eddie i filmen försvinner. 
John Cafferty – Tender years
Eddie & The Cruisers – filmtrailer

När Charlie Sexon dök upp som ett underbarn i mitten av –80-talet och förutspåddes en lysande framtid kan jag väl inte påstå att jag sjöng med i hyllningskören. Njae, jag tyckte att debutplattan lät OK, men jämfört med det jag lyssnade på då var Charlie... tja, bara ok. När jag för ett drygt år sedan laddade ner ett par videor med Charlie Sexton blev jag glatt överraskad. Det här var ju bra! Och mycket bättre än jag mindes. Productionen låter mycket Billy Idol liksom musiken. ”Beats so lonely” kunde ha samsats med ”Hot in the city” eller ”Eyes without a face”.
Charlie Sexton – Beats so lonely

Från en gitarrist till en annen.
Jag minns när jag såg videon första gången och insåg att den långhårige gitarristen verkligen VAR Steve Jones från Sex Pistols. Lite omtumlande måste jag tillstå. Å andra sidan var jag själv en långhårig jävel. ”Take it easy” är T-Rex i 80-talskostym och den borde ha varit en hit med tanke på Andys förflutna och att den fanns på Soundtracket till en dålig amerikansk 80-talsrulle – American Anthem. Men som alla bra rocklåtar struntade dåtidens publik i den. Samarbetet med Steve Jons kom också att innefatta solodebuten Thunder. På YouTube hittar du både ”I might lie” och ”Don´t let me die young”. Men missa inte heller covern på ”Stone cold sober” den är stilren.
Andy Taylor – Take it easy

Till den tredje.
När man fått smak på Steve Jones gitarr måste man bara ha mer. Neurotic Outsiders debut var bitvis riktigt jävla bra men bitvis lite avslagen. Mina personliga favoriter var "Angelina" och covern på Clash – "Janie Jones". Men "Jerk" är inte så du heller. Hur som helst är det härligt att se ett gäng veteraner piska lite intensitet i det de gör. Och visa ungarna var skåpet ska stå. Bandet har tydligen varit på gång igen och om inte Velvet Revolver tar all tid för Matt Sorum kanske vi snart får avnjuta ännu fler tuffa gubbriff på platta från Neorotic Outsiders.
Neurotic Outsiders – Jerk

Låt oss avrunda med ännu lite mer 80-tal. Elvis Brothers hade jag aldrig hört talas om då jag hittade dem, när de ingick som en del av de MTV-gratrisvideor man kunde få låna samtidigt som man hyrde videofilmer. ”Fire in the city” är svängig Stray Cats-rockabilly i stil med ”Ubangi stomp”. Denna låt tillsammans med, den i förra inlägget om YouTube, nämda ”Absolutley Sweet Marie” var de låtar jag pluggade oavbrutet inför dagens skift på SAAB. Och jag kan bara instämma i ett av inläggen:
” wow been looking for this since i first saw it on night flight 23 yrs ago.”
Elvis Brothers – Fire in the city

Mer tips kommer...