Kittlar dödsskönt i nostalgitarmen
Nyss hemkommen från en kort färd till norra delen av Värmland. Mina rötter kan man säga - norra dalsätra närmare bestämt. Gården där min mor och min morfar växte upp. Det är också där jag förvarar min idiotstora tidningssamling. Så det blir som alltid lite nostalgiskt bläddrande vid avträdet. Denna gång grabbade jag några sköna (döds)metalfanzines, Megalomaniac, Slayer magazine och Morbid.
Naturligtvis kastades jag rakt ner i nostalgiträsket och öronen ringde snart av förruttnade tongångar från förr. Det var demorecensioner på Morbid Angel, Mayhem, Nihilist, Darkthrone mfl. Reportage om Agony, Grave, Old funeral, Satanic Slaughter. Men också skivrecension på Atheist underbara "Piece of time" och såklart fanzinetips bland annat "Poserkill" gjord av Tiamats Johan Ernlund och som grädde på graven en liten kasettrecension av lokalradioprogremmet "Power hour" från Norrköping, rattat av ingen mindre an allas vår Close-Up-Robban.
Förgäves försökte jag förklara min upphetsade passion över att ha fått mig en släng av dödssleven för min kära. Hon kunde inte förstå att jag helt hjälplöst längtade efter att dränka mina öron i "Sunlight-dist" eller blasfemisk och fulspelad black metal. Inte heller tyckte hon att banden såg tuffa ut med sina långa hårmanar, läderjackor och patronbälten. Nej, hon var helt likgiltig inför ett nostalgiskt möte med klassisk svensk dödsmangel. Att jag dessutom försökta förklara den musikaliska känslan att det sitter som ett spett i ryggen, gav inte heller ett önskat resultat av förståelse. Nej, jag fick helt enkelt vara nostalgisk allena.
Naturligtvis vet jag att extremmetal inte är för alla. Och tur är väl det. Men jag är ytterst tacksam för att jag halkade in på det spåret trots att jag inte längre var en storögd tonåring. För i mitten av 80-talet hade punken i mina öron helt dött. Visst det fanns fortfarande tuffa amerikanska hardcoreband som piskade upp lite skönt driv. Men hårda britter som GBH, Discharge och English Dogs hade kopplat greppet om metalpedalen. Och med D.R.I, och Cro-Mags blev crossover helt naturlig. Mad andra ord kändes thrash som den naturliga utvecklingen för en 22 år gammal punkstöt.
Nu var det naturligtvis inte så att jag slutade lyssna på annan musik för att Metallica, Slayer, Destruction, Kreator, Voi Vod och Megadeth blev en del av den musikaliska kostcirkeln. Nej, de hårda banden kom att vara fullkornsalternativet till mer luftiga musikaliska desserter. Det som satte lite rens på skiten så att säga ;o)
Så vid våra (sonens mor och jag) besök hos Dolores vid Guldheden inhandlades lite fanzines, Kerrangs Mega Metal och en och annan platta. Naturligtvis spanade man in de "fulaste" skivomslagen och förstod att något mer extremt än thrash var i görningen. Och att Celtic Frost, Possessed och Death likaså Bathory hade med saken att göra lika var uppenbart... men vad?
Kanske var det med Sepultura som det danades för mig? Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt. Jag vet bara att sista klassiska thrashbandet ut var Vio-lence sen kom döden! Den drabbade mig först med Entombed, Unleashed, Morbid Angel sedan med Tiamat, Obituary och första Paradise Lost. Det var befriande, rent förlösande måste jag säga. Det märkliga är att jag som småbarnsfar och närmare de trettio, nåväl strax över 25, inte borde ha reagerat så starkt på en "ny" musikgenre. Jag hade ju i punken min passion och mina tonår. Men likafullt grävde dödsmetallen en mylladoftande gravhög för mig att vila i.
För att förstå lite måste ni tänka er ett scenario där jag ägnar mina arbetsdagar åt att såga stål. Hämta, ladda och kapa stål av olika kvalité. Rigor, Stavax, Impax, Sverker 3 osv... En tung miljö, dock inte lika tung som den tidigare i stålverket, men ändå tung industrimiljö. Jag kan inte heller skryta med att mina arbetskolleger var de man helst satte sig ned med för att prata en stund. Nej, där gällde endast, jakt, Viking-hockey, fiske, brännvin, skälla över "kärringen där hemma" och gnälla i största allmänhet. Med andra ord behövdes det något som kunde ge mig katarsis. För det var just det den hårda musiken gav och fortfarande ger - själslig rening.
Dödsvågen var också den sista omstörtande musikupplevelsen för mig då jag kände att det var något alldeles nytt. Idag hittar jag också ny musik, men den minner mig om annat som jag hört tidigare och som förvisso skänker mig musikalisk glädje men inte får mig att tuffa igång på samma sätt som med punken eller dödsmetallen. Idag är åter Nicke tillbaka i dödsmaglet och musikaliskt känns musiken som en mjuk kofta att värma sig med än ett järnspett i ryggen, men den skänker ändå samma sköna själsliga rening som förr.
Naturligtvis kastades jag rakt ner i nostalgiträsket och öronen ringde snart av förruttnade tongångar från förr. Det var demorecensioner på Morbid Angel, Mayhem, Nihilist, Darkthrone mfl. Reportage om Agony, Grave, Old funeral, Satanic Slaughter. Men också skivrecension på Atheist underbara "Piece of time" och såklart fanzinetips bland annat "Poserkill" gjord av Tiamats Johan Ernlund och som grädde på graven en liten kasettrecension av lokalradioprogremmet "Power hour" från Norrköping, rattat av ingen mindre an allas vår Close-Up-Robban.
Förgäves försökte jag förklara min upphetsade passion över att ha fått mig en släng av dödssleven för min kära. Hon kunde inte förstå att jag helt hjälplöst längtade efter att dränka mina öron i "Sunlight-dist" eller blasfemisk och fulspelad black metal. Inte heller tyckte hon att banden såg tuffa ut med sina långa hårmanar, läderjackor och patronbälten. Nej, hon var helt likgiltig inför ett nostalgiskt möte med klassisk svensk dödsmangel. Att jag dessutom försökta förklara den musikaliska känslan att det sitter som ett spett i ryggen, gav inte heller ett önskat resultat av förståelse. Nej, jag fick helt enkelt vara nostalgisk allena.
Naturligtvis vet jag att extremmetal inte är för alla. Och tur är väl det. Men jag är ytterst tacksam för att jag halkade in på det spåret trots att jag inte längre var en storögd tonåring. För i mitten av 80-talet hade punken i mina öron helt dött. Visst det fanns fortfarande tuffa amerikanska hardcoreband som piskade upp lite skönt driv. Men hårda britter som GBH, Discharge och English Dogs hade kopplat greppet om metalpedalen. Och med D.R.I, och Cro-Mags blev crossover helt naturlig. Mad andra ord kändes thrash som den naturliga utvecklingen för en 22 år gammal punkstöt.
Nu var det naturligtvis inte så att jag slutade lyssna på annan musik för att Metallica, Slayer, Destruction, Kreator, Voi Vod och Megadeth blev en del av den musikaliska kostcirkeln. Nej, de hårda banden kom att vara fullkornsalternativet till mer luftiga musikaliska desserter. Det som satte lite rens på skiten så att säga ;o)
Så vid våra (sonens mor och jag) besök hos Dolores vid Guldheden inhandlades lite fanzines, Kerrangs Mega Metal och en och annan platta. Naturligtvis spanade man in de "fulaste" skivomslagen och förstod att något mer extremt än thrash var i görningen. Och att Celtic Frost, Possessed och Death likaså Bathory hade med saken att göra lika var uppenbart... men vad?
Kanske var det med Sepultura som det danades för mig? Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt. Jag vet bara att sista klassiska thrashbandet ut var Vio-lence sen kom döden! Den drabbade mig först med Entombed, Unleashed, Morbid Angel sedan med Tiamat, Obituary och första Paradise Lost. Det var befriande, rent förlösande måste jag säga. Det märkliga är att jag som småbarnsfar och närmare de trettio, nåväl strax över 25, inte borde ha reagerat så starkt på en "ny" musikgenre. Jag hade ju i punken min passion och mina tonår. Men likafullt grävde dödsmetallen en mylladoftande gravhög för mig att vila i.
För att förstå lite måste ni tänka er ett scenario där jag ägnar mina arbetsdagar åt att såga stål. Hämta, ladda och kapa stål av olika kvalité. Rigor, Stavax, Impax, Sverker 3 osv... En tung miljö, dock inte lika tung som den tidigare i stålverket, men ändå tung industrimiljö. Jag kan inte heller skryta med att mina arbetskolleger var de man helst satte sig ned med för att prata en stund. Nej, där gällde endast, jakt, Viking-hockey, fiske, brännvin, skälla över "kärringen där hemma" och gnälla i största allmänhet. Med andra ord behövdes det något som kunde ge mig katarsis. För det var just det den hårda musiken gav och fortfarande ger - själslig rening.
Dödsvågen var också den sista omstörtande musikupplevelsen för mig då jag kände att det var något alldeles nytt. Idag hittar jag också ny musik, men den minner mig om annat som jag hört tidigare och som förvisso skänker mig musikalisk glädje men inte får mig att tuffa igång på samma sätt som med punken eller dödsmetallen. Idag är åter Nicke tillbaka i dödsmaglet och musikaliskt känns musiken som en mjuk kofta att värma sig med än ett järnspett i ryggen, men den skänker ändå samma sköna själsliga rening som förr.
Kommentarer
Postat av: Daniel
"Nej, där gällde endast, jakt, Viking-hockey, fiske, brännvin, skälla över kärringen där hemma och gnälla i största allmänhet"
Låter som mitt jobb... ska bli intressant att se hur dom reagerar när man återinfört Mohikanen under semestern.
Det kryllar inte av högtsvajande frisyrer på Göteborgs byggen om man säger så.
Postat av: Anders, Film- & Musikbloggen!
JAAAA! Dödsmetall! BÄST! Som 43-årig dödsmetall/grindcorefantas är jag i klar minoritet bland mina polare, och jag har precis läst ut boken "Swedish Death Metal", och var givetvis tvungen att bläddra fram mina slitna vinyler med Carcass, Massacre, Entombed, Atheist osv och bara njuta. Jag köpte förresten också massor med extremmetall enbart för omslagets skull... Kom bort till min blogg, där finns det massor av döds, black, splatterfilm, asiatisk skräck, ja allt som gör livet värt att leva!
Trackback