Farbror Punk

I´m eighteen

Varför tälta när man kan sova i bilen?
Detta var tredje Peace & Love festivalen jag sov i bilen. Fast denna gång var jag rejält förberedd. Fönstren hade täckts med aluminiumfolie och jag hade dessutom tvål, tandkräm, vatten, hink, kudde och sovsäck med mig. Bara en fet miss - inget liggunderlag. Så jag måste erkänna att mina beniga höfter ömmade rejält på lördagsmorgonen.


Slutet för Alice Cooper?

Hur som helst, i väntan på att mitt sällskap skulle vakna drack jag iskaffe och tittade på film - Cars, på min mediaspelare. Sedan tvättade jag mig borstade tänderna och klev ut till Jönköpingsgänget.
De bjöd på kaffe som smakade utmärkt till mina medhavda mackor. Mums.


Peace & Love-publik

Sedan var det dags för lite rött och planering av lördagens aktiviteter. Klasse ville på skivmässa. Annika och Millan ville besöka Kupolen. Sagt och gjort. Vi splittade, Jörn och jag hängde på Klasse.
Utaför Galaxen stod en bedårande Tina Ahlin och kastade frisbee med sin son.
Men väl inne i mässhallen kände jag efter två minuter att det här är ju lika kul som att kolla på sport, ja jag är ju fri från mitt samlarmissbruk. Så jag knatade ut och knäckte en öl istället. Jörn gjorde mig sällskap efter fem minuter.
Vi hade ett givande pappasamtal medan vi väntade på Klasse.


Skivmässa

Efter att Annika och Millan återvänt käkade vi middag, fikade och drack mer rött. Planen var att kolla in Sundström strax efter 16.00. Men tji fick vi. En skur som heter duga kom och formligen dränkte Annika som hade gått för att besöka en av de många bajamajorna som stod till förfogande. Vi andra klarade oss gott eftersom vi sökt skydd i husvagnen.
- Nästa år får det bli rymdblöja istället konstaterade Annika med en viss ironi i rösten.
Ja, ni vet en sån som astronauterna har när de skjuts upp eftersom de inte kan gå på muggen just då.


Peace & Love-publik

Rymblöja eller inte. Den yttre vätan avtog så småningom och de andra började yra nåt om pizza eller restaurangbesök. Sagt och gjort, med hopp om att hitta en pizzeria med lite folk drog vi iväg. Det visade sig snart att det var lönlöst, fullt överallt. Det fick bli en pizzaslice inne på området.


Peace & Love-publik

Jag var tvungen att skiljas från mitt sällskap för att plåta Nationalteaterns Rockorkester. Å andra sidan var det knappast något tråkigt jobb. Gubbarna var på gott humör och Håkan berättade att sonen åkt till Roskilde för att sätta upp tält. (Undrar hur det gick sen) Ett större antal musiker fanns dessutom på plats. Sundström, Nina Ramsby, Strängen mfl..


Backstage hos Nationalteaterns Rockorkester


Nationalteaterns publik


Nationalteaterns Rockorkester

Jag rände runt som en tätting hela spelningen och plåtade. Någon bra bild skulle det väl bli även om jag knappt använt kameran innan. Jag passade på att pausa lite och ta en cigg ihop med Jaqee innan hon skulle göra "Ingelas sång". Alltså detta är ett otroligt bra val att låta Jaqee sjunga två låtar (Ingelas sång & Hanna från Arlöv). Det ger Rockorkestern den dynamik vilket den behöver för att ge repertoaren full rättvisa. Fadern -  Dageby, sonen - Hellberg och den heliga ande (the soul) - Jaqee. En gammal idol dök upp också. Lennart Ericsson - Fjodor som berättade att han gästat Sundström. Satans regn!


Nationalteaterns Rockorkester


Nationalteaterns Rockorkester


Nationalteaterns publik

Säga vad man vill om gamla gubbar, men Rockorkestern har en publik som spänner från de tidiga tonåren till 50 plussarna. Och alla sjunger med i låtarna. Inte ens en störtskur kunde förstöra humöret för publiken. Och när gästerna äntrade scenen för att sjunga "Livet är en fest" så var det knappast det tragiska i låten man tog fasta på. Breda leenden och lyckliga ögon överallt.

Efter spelningen var det bara att sprinta iväg för nästa gubbgäng - The Stooges.
Jag vill också vara som Iggy Pop när jag är 60 år. Ägna sig åt sin passion i livet med en bravur och energi som heter duga. Visst är det med bandet som Marcus Grahn konstaterade i Aftonbladet att de är helt fastväxta. Men de yxar fram låtarna med ett krossande driv. Och man kan tycka vad man vill om The Stooges. Men att höra "Loose" och "I wanna be your dog" på det där primitiva originalsättet gör åtminstone mig lycklig. Och jag är säker på att Deep Torkel skulle ha nickat gillande när gruppen maglade ut "Dirt". Förvisso i en för Deep Torkel alldeles för kort version (under tio minuter), men ädock manglande.


Iggy med publik

Dageby konstaterade frank att: Han vann mig. Jag trodde fan inte det, men han vann mig.
Det lustiga i kråksången var att Stooges hade, nästan, samma unga publik som Rockorkestern. Det är tydligt att den unga generationen uppskattar rockens klassiker. Samtidigt som de har sin egen musik.


Jörn & Klasse

Något som också skulle visa sig i fallet med kvällen sista band - Hanoi Rocks. Glamrocken är tillbaka. Fan, jag har aldrig sett så många glam/sleazerockare som på Peace & Love. På 80-talet när jag tuperade min egen man kände man sig uttittad i Trollhättan, för att inte tala om när man gjorde ett hembesök i Hagfors. Det fanns knappt "Rockers" ens i Götet. Men nu har det exploderat. Och spandexbrallorna är tillbaka. Just då, just där på Hanoi Rocks saknade jag min blonderade Dag Finn frissa.

Och Hanoi då. Tja med tanke på att jag inte sett dem sedan de besökte Hagfors november -84, bara veckor innan den fatala olyckan som tog Razzles liv, var det naturligtvis spännade att se om de kunde leva upp till sitt eget 80-tal. Och visst fan gjorde de det. Andy McCoy talar förvisso otydligare än Ozzy, men han kan hantera gitarren och ihop med Conny Blom blir det jääävligt bra. Och vilket strålande set. Från första plattan fick vi "11:th street kids", "Chyenne", "Tradgedy" och "Don´t you ever leave me". Men det bästa var att Heavy Metal Kidslåten "Delerious" fanns med i setet. En låt som Mike Monroe spelat in till sin soloplatta. Det saknades bara att en återuppstånden Gary Holton snubblat in med en pava i näven och skrålat med. Dagens Hanoi Rocks har visserligen bara de två tongivande originalmedlemmarna kvar. Men musikaliskt gör gruppen total rättvisa åt sina egna låtar och de väl valda coverlåtarna. Som förutom "Delerious" bestod av Dave Edmunds "Trouble boys" och Creedence "Up around the bend".
Tumme upp helt enkelt.

Med detta var jag både trött och glad när vi stapplade hemåt och Jörn konstaterade att kanske det var dags att träna lite när nu både Iggy och Mike Monroe visat att man inte behöver stelna till bara för att man blir äldre. Så sant.
Med andra ord blir det att börja träna redan nu om man ska orka med Peace & Love 2008