Farbror Punk

Amelia Adamo skriver i en krönika i Expressen att man efter 55 hamnar i ett läge där man struntar i att bry sig om att vara andra till lags, att man istället blir ärlig mot sig själv. Hon använder exemplet Jane Fonda som vid 59 år plockade ut skilikonpattarna och återerövrade sig och sin kropp med devisen - no bullshit time.

Jag tror inte att man per automatik blir sannare och ärligare mot sig själv bara för att man blir äldre. Jag tror det handlar om att inse hur man värdesätter sitt eget liv.  Jag har en god vän, en bardomskamrat, som genom den här bloggen åter sökte kontakt, och han har nu vid 43 års ålder valt att värdesätta livet med ärlighet. Primärt mot sig själv vilket, likt ringar på vatten, skapar en positiv effekt hos omgivningen. Han har i mina ögon blivit en sann människa, en humanist. Därför är jag oerhört glad att vi åter är vänner.

För vad betyder egentligen uttrycket "att leva" om vi ständigt måste leva upp till andra människors förväntningar och visa upp falska fasader? Då blir vi proffsskådespelare i livets teater istället för att vara de enkla, glada amatörer vi en gång var som barn. För det finns inget manus, världsledarna är inga regissörer som vi måste lyda. Visst, det kan tyckas klyschigt att citera Hasse Carlsson (Noice) "Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du". Men det är i klyschorna vi känner igen oss. Dessutom kan jag ärligt säga att jag verkligen uppskattar Noices musik. Ja, jag skiter i sanningens namn att det är okreddigt.

Det handlar egentligen bara om att ta tillvara på livet. Det som pågår här och nu! Inte i morgon, inte igår, utan just precis NU!
Var sann mot dig själv, stå på dig, för det finns ingen tid att förspilla på tjurskit!