Farbror Punk

Peace & Love tredje gången gillt. Ja, kanske det. Festivalen har växt ordentligt och såldes slut en vecka innan startskottet. Själv anlände jag försenad på fredag eftermiddag. Hade bestämt 15-tiden med Nikke, men efter att ha snurrat runt innan jag hittade parkering kunde jag inte möta upp med "The hardest working bassplayer in Sweden" (Nikke spelar med ca 15-talet olika artister, däribland Christoffer Åström som han lirade med på onsdagen),  förrän runt 16,30. Ska även erkänna att jag snurrade runt hemma innan jag kom iväg också.

Efter att ha fått artistpass och förgävas jagat The Mellow Bright Band via mobilen sökte jag upp mina vänner från Jönköping. Tänk så underbart att få fyra glada leenden som hälsning när man dyker upp. Jag är fortfarande varm innombords.

Sedan hämtade jag min bil. Sill, potatis öl och vin. Det goda samtalet runt bordet. Ahhh, en sån festivalkänsla. Klasse var lite sugen på Hanois aukustiska spelning, men det kostade en 50-lapp extra, så vi avstod. Kvällen skulle istället vigas åt Alice Cooper.

Vi landade samtidigt som Tomas DiLeva strålades ned bland oss vanliga festivalbesökare. Det är märkligt att denna så folkkära artist tidigare har väck ett sådant hat att man kastat ägg, tomater och sten på honom. Mest bara för att han hade en tejpad lock i pannan. Å andra sidan vet vi gamla stötar att Tomas ofta själv var provocerande på scen med både Pillisnorks och Modern Art.

Tidigt under DiLevas spelning smet jag tillbaka till bilen för att hämta cigg och tändare. På tillbakavägen hade jag plockat fram kameran och plåtade lite (Ja, bilder kommer). Och jösses vilken uppmärksamhet jag fick. Folk kom fram och skulle snackade kamera, bländare, objektiv och pris. De undrade vilken tidning jag fotade för och om jag inte kunde ta kort på dem. Värst var den envisa tjejen framme på DiLeva som tjatade om hur mycket bättre Canon var än Nikon. Och att jag borde sälja mina bilder för det hade hon minsann gjort. Det hjälpte inte att jag talade om gång på gång att jag bara plåtade för min egen skull.

Efter ett besök hos Bolanches pub, som också hade Close-Upscen denna kväll, var det dags för den första av de två legendariska Detroitakterna att visa upp sig - Alice Cooper.
Själv hade jag inte sett Vincent sedan "Rock under stjärnorna" i Karlskoga -91 (tror jag det var). Då red Alice högt på sina hits "Poision" och "Bed of nails". Nu ett och ett halvt decenium senare var det 70-talskatalogen som det plockades ur. Redan i inledningen avverkades "Under my wheels", "I´m 18" och "No more Mr nice guy". Och så fortsatte det under hela spelningen. Rock för 40- och 50-taggare. Kalas tyckte Klasse, Jörn och jag till skillnade mot Kristinehamnssonen och tillika eminente hårdrocksskribenten Marcus Grahn, som efterlyste mer 80-tals dängor i sin Aftonbladet-recension.

Nix, pix. Tacka vet jag "Only women bleed", "Cold Ethyl" och Klasses favorit "Steven". Klasse, som har runt sju Cooperspelningar under bältet gav låtvalet en 10:a, men showen 6,5. För mycket moderna hårdrocksgitarrer. Själv tyckte jag det gav de klassiska låtarna extra stuns. Att dessutom ge flera av låtarna lite snygga stämgitarrer, med Lizzy-känsla gör åtminstone mig mycket nöjd. Sedan finns rockväldens bästa riff i "Be my lover",som Uggla snodde lite fräckt till "Jag skiter". Vad är då en pudelfluff som "Poison" mot det?

Naturligtvis var Alice Cooper tvungen att dö. Denna gång var det snaran som gällde. Och det är lustigt men nog funkar det ännu med teaterrock. Showen är naturligtvis inte så påskostad som 80-talste mastodontföreställningar. Och allt vilar på de klassiska låtarna, men ändock, jag vill se Alice spetsa bebisdockor (något som idag måste beteckas som politiskt inkorrekt, med tanke på samhällsdebatten och Bobbys död.)
Summan av kardemumman var att jag kände mig mycket nöjd, trots några inte helt klockrena låtval. Och visst gillar jag Eric Singer, men för satan inga trumsolon! 
Nästan två timmar rusade iväg och det var en smått salig trio som traskade hemåt för att över några glas rött nördanalysera artisten, spelningen och det klassiska bandet Alice Cooper. Klasse poängterade med emfas Dick Wagners storhet innan vi kände oss mogna att dra oss tillbaka.

Vad vi också kunde konstatera är att mobiltelefonen håller på att ersätta cigarettändaren på ballader, då ingen verkar röka längre. Så sanna mina ord inom tio år kommer ett hav av mobiltelefoner att lysa upp konserthallar och mörka natthimlar när powerballaderna yr. Allting förändras utom Iggy, men mer om det senare.