Roskilde - so long och tack för fisken
Jag minns exakt när jag började drömma om Roskilde. Året var 1979 och SVT sände ett danskt program om festivalen. I programet gick Kim Larsen, som året innan hade upplöst Gasolin, runt i ett soligt Roskilde centrum med en batteristärkare och sjöng sina låtar. I nästa klipp stod den lilla dansken på Roskildes varumärke, orange scen.
Där, just då, tänkte jag: En dag måste jag bara åka dit!
Idag nästan 30 år senare ser jag flygbilder på tv-nyheterna hur festivalen nästan flyter bort. Nu tänker jag istället: Skönt att jag inte är där. Men säga vad man vill om lersvallningar och monsunregn. Jag har lyckats missa de värsta festivalerna -91 och 2000, även om senaste besöket -04 också var en rejält blöt historia. Så med nostalgins rosa skimmer framstår Roskilde som en evigt solig festival. En festival där jag står med en kall öl i näven och ser det ena fantastiska uppträdandet efter det andra. Å andra sidan vet jag att det är bara mitt inre som ljuger för mig. Mitt inre som vill förföra mig och ta mig till ett fält på Själland. Till en fest som aldrig tar slut.
För så är det. Festen tar måhända slut efter en vecka. Men kärleken till musiken och längtan till den enda "riktiga" semestern - Roskilde festivalen, tar aldrig slut. Inte trodde jag när jag landade på festivalen första gången -85 att jag som "vuxen" skulle återvända. Herregud, jag som fyrtioåring! Det fanns inte på kartan. Jag trodde väl som de flesta 20-åringar gör, att man skulle förändras, bli någon annan som vuxen. Rent utav bli som sina föräldrar. Men sorry Jocke 20 år, man förändras inte nämnvärt, man blir bara äldre, kanske mognar man och blir vuxen på det där ansvarsfulla sättet. Men man förblir den man är.
Med andra ord, är musiken lika viktig för min exsistens idag som då 1985, när vi satte upp Buddhas tält -modell 40-tal, och Jason and the Scorchers brände iväg sin svängiga tolkning av Dylans "Absolutley Sweet Marie", från Orange scen. Och med nästan en månad kvar till Augustibuller känner jag det där mysiga festivalpirret i magen att snart är det dags. Snart är det dags för sol, musik och kall öl, det vill säga - festival.
Åh så bra skrivet. Känner igen mig så jävla väl. Men i år finns som du skriver ingen längtan. Jag var där bland annat -91 och fick nog av lera.
Men ett soligt år någon gång igen...
1984 minns jag som ett lerigt år, men några år senare kom jag hem med lera i armhålorna, då hade jag ändå tvättat mig innan hemresan.
Många konsertminnen, men konstigt nog har Ramones bitit sig fast mest. Söndag eftermiddag och avslagen stämning i början, sedan röjde det till.
Tänk att Jason & The Scorchers spelat på den orange scenen i Roskilde. Jag har sett dom på KB i Malmö och Jason gjorde ett fantastiskt hopp upp på bardisken där han stod och sjöng en låt.
"Men sorry Jocke 20 år, man förändras inte nämnvärt, man blir bara äldre, kanske mognar man och blir vuxen på det där ansvarsfulla sättet. Men man förblir den man är. "
Fy fan va gött att läsa när man som undertecknad är 20år och tvingas kompromissa med mohikanlös vardag pga oro att provanställningen bara ska bli en provanställning. Tack fan.
Daniel: Själv fick jag uppmuntran från mina höstadieelever att behålla tuppkammen. Att inte kunna ha vilken frisyr man vill år 2007 visar att utveckligen går bakåt. Personligen hoppas jag att den skola som anställer mig inser att det kan vara en fördel att jag inte ser ut som någon stereotyp lärare.
Å du, det är rätt skönt att vara 40+, jag behöver inte bevisa något, jag har hittat mig själv och vet vem jag är. Jag vet vad som är viktigt i livet och att man ska aldrig ge upp hoppet, kärleken eller lusten att lära och utvecklas.
Gör ett bra arbete och uppskattas inte det, då ska du inte arbeta på det stället. Ett företags viktigaste resurs är dess anställda.
Allas vår farbror punk är vad de kallar i hans älskade land i väst *HOST* "a god damn wordsmith". Minns med stor glädje tillbaka när vi för några år sedan lyckades (iaf enligt vår egen uppfattning) hålla en vad som kunde uppfattas som en högintellektuell diskussion om avföring. Vi tyckte att det var intressant men frågan är om den publik som stundom stannade upp för att smutta lite på vansinnet var av samma uppfattning men det sket väl vi i. Vi är Hagfôrsingar och låter inte såna petitesser som vad andra tycker eller inte tycker om oss stoppa oss från att ha roligt. Man är inte vuxen förräns man vågar vara riktigt barnslig! Trixet ligger i att göra det på ett nyanserat sätt :)
Hoppas vi ses på Arvikafestivalen nu under helgen, har försökt ringa dig men du svarar ju aldrig. Sitte r o spelar upptagen i smyg!