Farbror Punk

Har irrat mig ned i minnenas allé för att komma på vilka Roskildespelningar jag uppkattat genom åren.
Och med hjälp av hemsidan www.roskilde-festival.dk  fick jag ihop följande:

Debutåret 1985 tillsammans med Buddah.
Billy Bragg 2 gånger, lika stilsäker och bra vid båda spelningarna.
The Cure Orange scen - fy satan va mäktigt att höra In a forrest!
Ramones söndag, allt är lite småsegt och så kliver Ramones in och jag måste bara längts fram till den lilla moshpit som bildats. Svettigt röj.

1986. Tillsammans med sonens mor.
Dream Syndicate. Ersättare för The Cult på Orange scen. Hällregn, suverän spelning...
Peer Gynt ZZ Top möter Motorhead i Finland. Tajtare än rövhålet på en ekrorre. Både Anette och jag blev fans direkt.
Metallica. Söndag lite folk men med "Matster of Puppets" i bagen och "Pulling teeth"-solo från Cliff Burton. "Battery", "Welcome home" .. mfl. Metallica på sin topp innan de blev hårdrockens Springsteen.

Annat: Big Country var bandet som fick solen att återvända. Enda gången jag fått se dessa hjältar. Anette följer med på Costello fast hon tycker att han spelar en låt medan han sjunger en annan. Vi skipper dessutom tråkiga Imperiet och Eric Clapton (med Phil Collins på trummor) och dricker whiskey i tältet istället.
Dessutom är det tufft att se Nåååmads från Solna röja i gröna tältet. Uppsalas Watermelon Men var inte fullt lika bra men skulle två år senare göra en helt suverän LP.
Vi får tältplats brevid kallduscharna, men även bajamajorna. Lyckan att se blottade bröst blandas med doften av skit.

1987. Tillsammans med sonens mor och fam Henriksson.
Inga superspelningar men en sugigspelning av The Cult som nyss släppt den suveräna "Electric" och så sög de fjärtar ur djävulens anus. Pretenders var det rätt juste att få se iaf.

Annars: Blir jag nekad att köpa öl på Bolaget i GBG och Anette får inte heller köpa eftersom expediten säger att hon langar till mig. Jag var 22 då hon 28. Köper istället öl i Köpenham och halsar som en idiot. Vi får upp tälten och när vi tagit oss fram till Iggy däckar jag - Ridå.
Publiken kastar mat på Europe som svarar med: Tack men vi har redan ätit. Kjelle kör "Humlans flykt" på gura. "The Final Countdown" låter mäktig på Orange scen.
Henriksson råkar trampa i mänskliga fekalier (ja, alldeles vid tältet) skriker och ser ut som om han fått foten avhuggen...


1992: Tillsammans med Olle, Mats och Henriksson - den hårda kärnan.
Entombed. Först ut på fredagförmiddag. Vi hade bilat ned i min Cheva Caprice, köpt öl hos Leif i Helsingör 09.00. Parkerat och knäckt några öl, fått tyska vänner och så Entombed i gröna tältet. Dödsmangel, hårt som satan, men med ett leende på läpparna. Tror även Mats räknar denna spelning som en av de finaste i Roskildehistorien.
Teenage Fanclub. Ojojoj, indiedrag med Niel Youngdrön på gitarrerna. Vilket band, vilken spelning!
Traste Lindens Kvintett. Hur kunde jag låta bli att kolla in TLK. Full och trött masade jag mig till scen i god tid, slumrade en stund och plötsligt. Där är exilhälsingarna. Benen spritter, alla vrålar och Ebba röjer fett med dragspelet. Herrejösses. När de bärnner iväg Motorskalle kåvven "spader äss", är lyckan total.

Värt att notera var att Television var suveräna och lika spännande att se som ett parti bridge mellan senila pensionärer.
Crowded House värmde oss på söndag med toppenlåtar, lite spex och en suveränt humör i den stekheta solen.

1993: Tillsammans med Olle, Mats och Henriksson.
Shonen Knife, jag har skrivit om detta tidigare. Men fan, va bra det var.
Levellers, nä, jag dansar inte men Levellers tvingade mig att göra det och jag tyckte om det.

Värt att notera. VoiVod: Ja de hade passerat sina glansdagar, men hur kunde jag avstå Kanadas finaste spacethrashare? Ja, jag är glad att jag sett dem. 
Missade däremot Velvet Underground... kanske mitt största Roskildemisstag.

1994: Bara Mats och jag. Vi bilar ned i min fars jaktbil, en Saab -95 - tvåtaktare. Lagar bilen med Magnumpinne och eltejp på hemvägen.
Sick of it all. Stenhård öppning efter att ha sett Rage against the machine med Roskildemått mätt svindåligt ljud.
Artur Rubinstein Philharmonic (POL) & Tritonus & Camerata (DK). Ojojoj.. jamen hur bra funkar det inte med 120 pers på scen som klämmer i med Carmina Burana. Ståpäls. Dessutom fotades vi av de polska filharmonikerna.
Sen blev det kuta av till andra änden av festivalorådet.
Dwight Youkam. Satan i gatan. Har de målat på Dwights läderbrallor? Och Pete Anderson fler machoposer i heldenim än hela Manowar i läder tillsammans. I´m a countryboy. Hell yeah!
Specials. Ok inte originalsättningen. Men Mats och jag var helsvettiga och benknixiga i kvadrat.
Accept. Udo Dirkensnascher, hur mycket mer metal kan man krama ur en tysk man? Inget.
Sol, varsin iskall öl i näven, ett smockfullt grönt tält med löjligt lyckliga hårdrockfans, och otroligt mycket tjejer faktiskt, som headbangar och kör nävarna rakt upp i luften och sjunger allsång. Detta kallas stämning.
This Perfect Day. Jag har skrivit om detta tidigare. Men det var mäktigt bra.

Värt att notera: Aerosmith var kalas, kan inte komma från att jag bara åt upp deras gig från Orange scen.

1995: Tillsammans med Mats och Olle samt två Rookies som säger sig älska festivalen men kommer aldrig åter. Väl nere i Roskilde springer vi på Henriksson och kärnan är samlad igen.
Dick Dale. Hur spännade kan en avdammad sufrgitarrist från tidigt 60-tal vara på scen? Kalas visar det sig.
Cardigans. Olle slänger upp sin Doorskeps till Nina, som inte tar den på sig. "Rise and shine" är brilljant.
DiLeva är underbar, dricker vatten ur en grön vattenkanna. Innan giget har vi ropat Thomas i minst 30 minuter.

Värt att notera: Boredoms är skitskoj och helt vrickade. Fast det varade bara i 20 min innan jag vill gå därifrån.
Van Halen kör ett greatesthistset. Med ALLA, jag menar alla hits. Henriksson bjuds på HB av en värmlänning och blir så full man kan vara utan att falla omkull.
Själv bjuds jag på öl och håller på att förföras av en söt danska innan Mats rådigt deklarerar: Ska du följa med på Millencollin eller ska du ha ångest resten av festivalen. Mats är en klippa och en sann vän.
En av rookieaspiranterna berättar glatt på söndagen om bromsspåren i en färösik flickas trosor som han fick syn på när han är på väg ner för att ta en skäggmacka vid vindkraftverket. Men han är man och gör vad han måste göra.

1996: Tillsammans med Henriksson, Henrik, Figge med flickvän.
Kent. De var fan i mej suveräna.
Presidents of the U.S.A.. Samma sak här, helt oemotståndligt bra.

Värt att notera. Trångt som fan vid de nya scenerna, fullt på Type O negative. Svinmycket folk på hela festivalen.
Billy Bragg är suverän som förband åt Sex Pistols, som publiken slänger flaskor på. Inte glas som är förbjudet, men väl pissfyllda (kan jag gissa) petflaskor.
När jag på söndag glider om kring ensam för att se Hagfish och Sugar Ray, kliver Olle upp bervid mig med den sedvanliga vintetran och säger hej. Han har kommit med annat sällskap.
Henrik har mobiltelefon med sig. Vi konstaterar hur jävla O-festival är inte mobiltelefån. Jojo.. idag har väl alla mobben med sig på festival.

1997: Tillsammans med många, men Mats och Henriksson fanns med. Regn och lerigt.
Såg få band med Ben Folds Five var bra och Motley Crue .. tja var Motley Crue.
Faller handlöst för Mats och Per Adolfssons flickkompis P. Hon är från Blekinge och jag är som vanligt svag för sydsvenska dialekter.

1998: Tillsammans med många, men Mats, Henrik och Henriksson finns i kärntruppen. Rookien Per Holmberg följer med och har 3 liter HB, 4 paket nudlar och 0 kr i plånboken. Han fixar festivalen suveränt, hittar snälla flickor som tar hand om honom.
Black Sabbat är bäst, bäst, bäst. Aldrig har så mycket ondska gett så breda leenden framför Oragne scen. Aldrig har publiken på Roskilde haft en sån bredd i ålder. Satan har den bästa musiken det är helt klart.
Weeping Willows är underbart svulstiga när Mats och jag kollar in dem på nattkröken. Sen blir det grovbulle och varm kakao...

Vär att notera. Misfits trodde vi hade fel på ljudet när dom spelade. Steve Earle var bra och politisk, Turbonegro bra och vi fick se Hank stoppa in ett tomtebloss därbak och tända på. Rocket from the Crypt äger fint på orange scen också...


1999: Tillsammans med Mats och hans polare bland annat Per Adolfsson.
Tuesdays. Norges finaste tjejpopexport. Synd att jag var så full, hade varit ännu bättre annars.
Metallica visar att de är hårdrockens Springsteen. Tajt, fett och proffsigt.

Värt att notera. Jag hittar ett gäng japanska turister som är där för att se Hotai (dagen efter skulle de se Buckingham Palace, Paris på söndag osv). De ser min Doreamon t-shirt och vi är vänner för livet. Hotai var också bra. Blondie i solen på söndag var bra, men lite konstigt, Debbie var ju klädd som en tant?!?
Får också en näringsbristchock på lördag, bara druckit alkohol och käkat typ två hårdbrödmackor sedan onsdag. Inget vatten heller... ligger i tältet på lördagkvällen och är helt CP. Äter och dricker på söndag, blir fit för fajt igen.

2001: Tillsammans med Olle och Marcel.
Cato Salsa Experience tar hela campingscenen med storm. Oväntat bra...
Wyclef Jean. Jag hade inte väntat mig ett skit och blir totalt överrumplad hela Roskilde jublar åt hans Marleyhyllningar. Mannen är en entertainer av rang.

Annars: Är Mayhem, helt tokfel mitt på dagen. Olle blir störtförbannad över grishuvudena på scenen och svär: Jag har egna höns hemma. Förbannade norskjävlar. Om jag stannade hela spelningen. Absolut.
Ex-girl är helt galet festliga när vi bara passerar och hamnar i deras spelning. Olle släger upp Ashcans demo cd på scen. Jag får tuppjuck på Tool och ångest av deras videor och måste räddas av finska Stratovarius, ja jag är en pudelmes.

2002: Tillsammans med.... Ingen, åker buss ensam till Roskilde.
Inte en käft ville med mig detta år. Mitt första Universitetsår och Manowar spelar på Roskilde. Klart jag åker ändå utan sällskap.
Fast det börjar bra träffar trevliga Göteborgare på bussen som jag har sällskap med. När vi väl fått upp tälten, alldeles brevid campingscenen så vräker regnet ner och innan det slutar jag blir bortkörd till ett exra område långt ner mot grustaget. Misär.
Fast solen kommer åter, och mina norska grannar som jag först hatar, eftersom de envisas med att spela en gamal Dr Hook-kassett från 1974, visar sig vara toktrevliga.
Andrew WK räddar humöret med minst 1000 poäng på torsdag. Party, party party, och hårdrock..
Fredag har en hel dag med Gearboxband. Maggots, Peter Pan Speedrock och Hydromatics sen blir det Danko Jones och natten 02.30 avslutas med Satyricon, Frost får inälvorna att skaka med sina baskaggar.
Lördag. Manowar och sedan Amiee Mann. Kanske världshistoriens finaste koppling. Det finns inte ett knark i världen som kan ge samma sköna tillfredställelse som denna musikaliska dubbemacka som jag antar att knappast någon mer än jag passade på att inmundiga.

2003: Tillsammans med Olle och hans arbetskollegor.
Hett, hett, hett.
Metallica och Maiden äger. Det är metal! Ska nog erkännas att Maiden ändå var bäst, Bruce Dickinson är en publikdomptör som få rår på. Turbonegro får alla att sjunga "I got erction" resten av helgen.
Trojkan. Immortal, Cardigans och Electric Eel shock får mig att nästan bli religiös. Det är detta som är festival. Så olika men ack så bra. Immortal är inte lika bra som Satyricon eller lika galna som Mayhem, utan mest härligt BM-såsiga... Cardigans .. fy fan vad det gjorde en skön spelning. Och japsen i EES, ja, vi jublade tills de packat ned all utrustning och kom ut och hälsade på oss. Då gick vi och köpte kvällens sista öl och tänkte att vi sett en historisk spelning.

2004: Tillsammans med Klasse, Jörn, Annika, Millan och Mats.
Regn, regn men husvagn.
Stooges var i alla fall bra. Och sällskapet helt suveränt. Klasse klippte till med fina historier om Hawkwind och Motorhead. Jag fick också brilljera genom att spela och sjunga "Scooby - Doo" och "I ett hus i skoges slut". Mina 15 minuter som stjärna.

Och det kändes när jag åkte hem från denna festilav att kanske var det nu sista festivalen. Men man ska aldrig säga aldrig. En dag så kanske...