Farbror Punk

Inte nog med att det damp ned två nysläppta cd med Nationalteatern i brevlådan. Jag fick också ett brev från min handledare i engelska. "Du har genomfört ett spännande arbete och på ett föredömligt sätt kombinerat dina ämnen media och engelska. Du har vågat ta ut svängarna och pröva något nytt.
Jag har bedömt ditt arbete med VG för dina initiativ att göra något mer av arbetet med engelska i klassrummet."

Ja, också en gammal man i sina bästa år uppskattar lite positiv feedback från universitetet. Visst, jag fick det bästa berömmet från eleverna. Men detta föringar inte att någon "högre upp" inser att det finns annorlunda sätt för undervisning och att denne också vågar värdesätta min ansats. Klart som fan att man blir glad.

Jag har för övrigt tackat ja att medverka på Centrum för språk- och litteraturdidaktik vid ett seminarium där man presenterar sitt arbete för andra. Känns lite pirrigt att att man ska stå inför ett gäng akademiker och/eller yrkeslärare och visa upp sitt arbete.
Hur som helst kommer jag att satsa på att köra multimediavisning. Dessutom känns det aldrig fel att kunna hänvisa till att punk och hårdrock kan vara en väg till att lyckas med språkundervisningen.

Det är ändå lite lustigt att jag som under tiden som jag läste mina 40p i engelska kände mig rätt värdelös. För min intention med att bli lärare i engelska bottnar i att det är kul att lära sig språk. Universitetet visar däremot med all tydlighet att engelska ska inte vara roligt, det ska vara korrekt.
Punkt!
Å andra sidan ska jag dock framhålla att min handledare som jag också haft i didaktiken ändå har sett mina ambitioner och det fanns också ett par andra lärare som gjorde undervisningen förnöjsan. Till exempel Å som hade infört musik som en del i sitt berättande om engelsk/amerikansk kulturhistoria. Något som utmynnade i en trevlig pratstund om blues och Robert Johnson. Så undantag finns.
Men det är ändå tack vare min handledare lite av en revanch att få föra fram min idé om att det ska vara kul att lära sig språk!