Farbror Punk

Alla som läser denna blogg vet vad jag talar om. De flesta män, ja för det är oftast män, har någon gång drabbats av just musikalisk ängslighet. De som drabbas värst är i synnerhet musikskribenter, som i sin iver att vara så inne och så rätt ständigt vänder kappan efter vinden. Ena dagen är rocken död, nästa dag är det bara skitig rock från Detroit som gäller. Eller så fnyser man åt popens enkelhet hyllar det pretantiösa för att senare vurma för den senaste treackords-indiepopen med Beatles-harmonier.

En gång i tiden var jag själv den typen som ville stoltsera med det nya. Men, punken var år noll. Jag lyssnade på glam och hårdrock som tioåring. Och när 1977 deklarerade No Elivs, Beatles or Rolling Stones, ställde jag bort mina Sweet, Kiss, Black Sabbath och Thin Lizzy-plattor. Å andra sidan så fick punken, främst genom Ramones, mig att blicka bakåt. New York-bröderna gjorde eminenta covers på 60-talslåtar och plötsligt satt jag där med Phil Spector produktioner och engelska Beat-plattor. Av bara farten hade jag även fått med amerikansk garagerock och även den svenska popvågen med Tages, Shanes, Mascots och Namelosers.

När sedan punken förvandlades till postpunk gick jag tillbaka till mina rötter i glam- och hårdrocken för det som saknades var ?rock?. Punken var trots allt punkrock. Postpunken var allt utom rock. Och var fanns gitarrerna? En massa flangerboxar och reverbljud på stärkarna. Nä, jag ville ha en Gibson pluggad i en Marshall. Enkelt, inget lullull. Så där plötsligt var skivsamlingen intakt igen. Nu fanns en bredd från mina Buddy Holly och Eddie Cochran-skivor via sextiotalet med Velvet och Doors, till glam, hårdrock och punk för att landa i thrash, amerikansk hardcore, Billy Bragg och Big Country.

Och det var där i mitten på 80-talet jag slutade vara ängslig för min skivsamling. Jag hade blivit vuxen. Jag omfamnade all musik som jag tyckte var bra, jag struntade blankt i genrer. Naturligtvis har jag ofta fått försvara min musiksmak. Hur kan man lyssna på CMT-country, totalt utslätatd och inte den minsta gnutta äkthet. Va, gillar du tysk powermetal, du måste skämta?!?! Men trallpunk är ju ingen riktig punk och menar du att Green Day är bra? Atmostfärisk black metal, men äkta black metal är rå och satanisk utan några jävla skogar fyllda med tomtar och troll-skit!

Känns det inte lite fånigt? Jag är vuxen, jag är till och med medelålders och skiter fullkomligt ifall någon ger mig kred inför vilken musik jag avnjuter. Jag slipper ängslas för att jag missade Artic Monkeys när de dök upp men kan fortfarande njuta av musiken. Det finns alltid någon snubbe som är den som ska springa först och berätta att här kommer Jesus. Och att detta är den riktiga skiten! Visst, det är fint. Jag har också sett den äkta skiten både en och två gånger. Så spänn av lite! Njut av musiken, av diversiteten av att du har två (hyfsat) friska öron som kan få dig att njuta. Sluta tävla om vem som är mest äkta, ta det istället lungt och ängslas inte så förbannat. Även om du är musikskribent.