Musikdokumentären ett beroendeframkallande Kinderägg.
Jag är fast.
Ja, det är lika bra att erkänna det, jag kan inte sluta. Jag måste ha mer!
Ni vet hur det är, i början är det inte så allvarligt. Man testar lite, provar sig fram och så... ett-tu-tre är man fast. Behovet stegras och absitnensen... Ja, abstinensen ska vi inte tala om.
Jag kommer egentligen inte ihåg när jag började. Bara att jag gillade det första gången. Men när man är ung är man lättpåverkad och jag reflekterade inte att behovet kunde växa.
Och nu är jag fast.
Jag talar naturligvis om musikdokumentärer.
Musikdokumentärer är som Kinderägg. Det är musik, historia och DRAMATIK! Allt i en förpackning. Och när man konsumerat en bra dokumentär är man alldeles tillfredställd. Det känns bra i hela kroppen, man njuter av den underbara eftersmaken och tänker: Det där var nog det bäste jag sett. Man tror att behovet är tillgodosett för all framtid. Men, snart så smyger suget på en igen. Måste ha mer.
Mycket tack vare Internet och fildelning är det lätt att tillfredställa behovet av musikdokumentärer idag. Men med den baksidan att man också blir medveten om att det finns läckerbitar man inte sett.
Jag är storkonsument och slukar det mesta från VH1s - Behind the music som alltid bygger på samma dramaturgi. Vännernas gemensamma kamp för att slå igenom, kärleken till musiken - konflikten - återföreningen. Eller i undantagsfall som med Carpenters och Ratt - tragedin. Dessa dokumentärer är musikdokumentärens Mc Donalds. Du vet vad du får och det smakar likadant varje gång. Men jag erkänner: att kolla in Behind the music är jääävligt gott!
Anthrax, Heart, Cindy Lauper, Go Gos, Ozzy, Pantera, Pat Benatar, Bangles, Bon Jovi är bara några av alla de Behind the music som flyter runt i cyberrymden.
Om man istället väljer Classic Albumsserien har man helt plötsligt hamnat på en finare restaurang med betydligt exklusivare meny. Nästan alla Classic Albums är riktigt bra och gjorda med samtliga inblandande utom som med Nirvana - Nevermind, Queen - A night at the opera och naturligtvis Jimi Hendrix - Electric Ladyland. Faktum kvarstår dock att kolla in Ace of spades där Motorheads klassiska upplaga spelar de gamla örhängena är helt enormt. Lou Reeds Transformer, Meat Loaf - Bat out of hell är också finfina plattor. Sex Pistols Never mind the bollocks innehåller massor av underbart extramaterial. Bitarna där Steve Jones visar hur han fick fram Sex Pistols-soundet är som en kall öl i solskenet. Detsamma gäller när Johnny Rotten berättar om sitt möte med Freddie Mercury.. höhö.
Vill man bara ha de mest exklusiva pralinerna med den högsta kakaokoncentrationen finns det inget alternativ. Det är bara BBC som gäller. Licensfinansierad television som tar ordet public service på allvar. Alla har väl sett Dancing in the Streets om rockens historia kanske det bästa exemplet på att man kan det här med berättarteknik och exklusipt material. Men tributprogrammen till John Peel var också kalasbra hyllningar till en människa som verkligen ÄLSKADE musik. När jag kontaktade Musikbyrån för två år sedan angående dessa program fick jag beskedet att deras budget för inköp var begränsad och att jag istället skulle vända mig till SVTs inköpsavdeling. Något som kändes lite bakvänt. Musikbyrån är SVTs signum för kvalité inom musikbevakning så de borde med andra ord sända en hylling för John Peel.
Nyligen såg jag och kärleken historien om "västkustsoundet" ? Hotel California om hur hippiekulturen kom att skapa sin egen antites - corporate music. Den musikform som fick Ramones att kräva - We want the airwaves och som i grund och botten skapade den amerikanska punken som en motreaktion. En suverän dokumentär som gör att man vill åka hem till Niklas Strömstedt och trycka ned honom framför tv och påminna om att det var den unge Jackson Browne han vill efterlikna och inget svensktoppstrams!
En dokumentär som för tillfället ligger och marinerar i väntan på att jag ska spela upp den är Fallen Angel - historien om Gram Parsons. Jag ryser av vällust vid blotta tanken att få sätta mig med en malthaltig dryck och följa historien om mannen som gjorde den traditionella countryn hipp för luggslitna rockare.
Som tur är inser jag att mitt begär bör portioneras ut för att förbli en njutning istället för ett missbruk och därför gör jag dessa stunder lycka till riktiga högtidsstunder. Antingen tillsammans med kärestan eller i fullständig ensamhet. Vad jag nu längtar efter är Gasolin dokumentären och Stiffdokumentären, samt den om Ian Dury. Och jag repriserar väldigt gärna den om Rockpile som visades på SVT för snart 30 år sedan. För det kanske var just där det började med Nick Lowe, Billy Bremner, Dave Edmunds och Terry Williams.
Ja, det är lika bra att erkänna det, jag kan inte sluta. Jag måste ha mer!
Ni vet hur det är, i början är det inte så allvarligt. Man testar lite, provar sig fram och så... ett-tu-tre är man fast. Behovet stegras och absitnensen... Ja, abstinensen ska vi inte tala om.
Jag kommer egentligen inte ihåg när jag började. Bara att jag gillade det första gången. Men när man är ung är man lättpåverkad och jag reflekterade inte att behovet kunde växa.
Och nu är jag fast.
Jag talar naturligvis om musikdokumentärer.
Musikdokumentärer är som Kinderägg. Det är musik, historia och DRAMATIK! Allt i en förpackning. Och när man konsumerat en bra dokumentär är man alldeles tillfredställd. Det känns bra i hela kroppen, man njuter av den underbara eftersmaken och tänker: Det där var nog det bäste jag sett. Man tror att behovet är tillgodosett för all framtid. Men, snart så smyger suget på en igen. Måste ha mer.
Mycket tack vare Internet och fildelning är det lätt att tillfredställa behovet av musikdokumentärer idag. Men med den baksidan att man också blir medveten om att det finns läckerbitar man inte sett.
Jag är storkonsument och slukar det mesta från VH1s - Behind the music som alltid bygger på samma dramaturgi. Vännernas gemensamma kamp för att slå igenom, kärleken till musiken - konflikten - återföreningen. Eller i undantagsfall som med Carpenters och Ratt - tragedin. Dessa dokumentärer är musikdokumentärens Mc Donalds. Du vet vad du får och det smakar likadant varje gång. Men jag erkänner: att kolla in Behind the music är jääävligt gott!
Anthrax, Heart, Cindy Lauper, Go Gos, Ozzy, Pantera, Pat Benatar, Bangles, Bon Jovi är bara några av alla de Behind the music som flyter runt i cyberrymden.
Om man istället väljer Classic Albumsserien har man helt plötsligt hamnat på en finare restaurang med betydligt exklusivare meny. Nästan alla Classic Albums är riktigt bra och gjorda med samtliga inblandande utom som med Nirvana - Nevermind, Queen - A night at the opera och naturligtvis Jimi Hendrix - Electric Ladyland. Faktum kvarstår dock att kolla in Ace of spades där Motorheads klassiska upplaga spelar de gamla örhängena är helt enormt. Lou Reeds Transformer, Meat Loaf - Bat out of hell är också finfina plattor. Sex Pistols Never mind the bollocks innehåller massor av underbart extramaterial. Bitarna där Steve Jones visar hur han fick fram Sex Pistols-soundet är som en kall öl i solskenet. Detsamma gäller när Johnny Rotten berättar om sitt möte med Freddie Mercury.. höhö.
Vill man bara ha de mest exklusiva pralinerna med den högsta kakaokoncentrationen finns det inget alternativ. Det är bara BBC som gäller. Licensfinansierad television som tar ordet public service på allvar. Alla har väl sett Dancing in the Streets om rockens historia kanske det bästa exemplet på att man kan det här med berättarteknik och exklusipt material. Men tributprogrammen till John Peel var också kalasbra hyllningar till en människa som verkligen ÄLSKADE musik. När jag kontaktade Musikbyrån för två år sedan angående dessa program fick jag beskedet att deras budget för inköp var begränsad och att jag istället skulle vända mig till SVTs inköpsavdeling. Något som kändes lite bakvänt. Musikbyrån är SVTs signum för kvalité inom musikbevakning så de borde med andra ord sända en hylling för John Peel.
Nyligen såg jag och kärleken historien om "västkustsoundet" ? Hotel California om hur hippiekulturen kom att skapa sin egen antites - corporate music. Den musikform som fick Ramones att kräva - We want the airwaves och som i grund och botten skapade den amerikanska punken som en motreaktion. En suverän dokumentär som gör att man vill åka hem till Niklas Strömstedt och trycka ned honom framför tv och påminna om att det var den unge Jackson Browne han vill efterlikna och inget svensktoppstrams!
En dokumentär som för tillfället ligger och marinerar i väntan på att jag ska spela upp den är Fallen Angel - historien om Gram Parsons. Jag ryser av vällust vid blotta tanken att få sätta mig med en malthaltig dryck och följa historien om mannen som gjorde den traditionella countryn hipp för luggslitna rockare.
Som tur är inser jag att mitt begär bör portioneras ut för att förbli en njutning istället för ett missbruk och därför gör jag dessa stunder lycka till riktiga högtidsstunder. Antingen tillsammans med kärestan eller i fullständig ensamhet. Vad jag nu längtar efter är Gasolin dokumentären och Stiffdokumentären, samt den om Ian Dury. Och jag repriserar väldigt gärna den om Rockpile som visades på SVT för snart 30 år sedan. För det kanske var just där det började med Nick Lowe, Billy Bremner, Dave Edmunds och Terry Williams.
Kommentarer
Postat av: pecka
japp, värre missbruk kan man ha, tack för traste "artikeln" tiggde åt mig skivan och ett givet ämne för nästa krönika
Postat av: nils
Han hette faktiskt Farrokh Bulsara som ung varför bytte han då egentligen namn till just Freddie Mercury? Dom brukar alltid ha orsaker till sina referenser och ordlekar dessa artister? Snart blir det en film av Freddie Mercurys liv kanske den ska bringa klarhet i orsaken? Kanske var det möjligtvis för att hedra någon kompis som faktiskt hette Freddie Mercury???
Trackback