Farbror Punk

Den 21 mars släpper Massproduktion samlingen "Du din jävla sopa" med Traste & Superstarana. 14 spår, samt ett dolt bonusspår, från brytpunkten mellan 70- och 80-tal. Skivan innehåller alla "hitsen" några i alternativa och hetsigare versioner inspelade hos Radio Gävleborg.

Traste & Superstararna ansåg själva att de inte spelade punk utan snabbpop. Jag hävdar motsatsen, att de i själva verket var det enda äkta svenska punkbandet. Med sin hemkörda punk brygd på Ramones, Clash, Buzzcocks, Undertones, mellanöl, oljeblandad bensin och röda prince, fräste bandet fram allt medan Traste beskrev inte bara sin och bandets vardag, utan den hånflinande och bistra verklighet, modell sjuttiotal, som varje dag mötte merparten av landets tonåringar ute i de svenska provinserna.

För till skillnad mot storstadspunkbanden vars texter många gånger handlade om "tristessen bland den grå betongen" och som det gick tretton på dussinet av var TSS betraktelser gjorda med finess och insiktsfull humor. Livet var (är) inte enkelt alla gånger men man måste kunna skratta åt eländet, proklamerade TSS.

Kuttra 7 är nog den sannaste texten om tonårskärlek, lust och längtan som gjorts på svenska, Pete Shelly kunde inte ha gjort det bättre. Askungen är Superstararnas motsvarighet till Ebba Gröns - Hat och blod. "Morsan, farsan, sticker ut på byn och drar en sväng, cykla, cykla undrar vem som kommer först i kväll. Samma sak varje dag". "Hiten" Pengar känns obehagligt aktuell med dagens borgerliga regering, hyperkapitalism och kraven på ordning och uppförande i skolan. "Se på dagens ungdom, dom har ingen respekt. På min tid var alla snälla i 70-talets Sverige är visst alla kriminella".
Jojo, kära Folkpartiet, visst var det bättre förr!!


Upplägget av låtarna och valet av de snabbare versionerna från Radio Gävleborg accentuerar vilket fantastiskt band TSS var. Gruppen visar också med all tydlighet att steget mellan New Yorks CBGB´s och Freluga egentligen inte var längre än ett stenkast. Inte bara för att bandet i början av sin karriär brukade köra en svensk version av Ramones Suzy is a headbanger - Sussie är en pungråtta. Utan för att TSS delar samma kärlek till popmelodier, refränger, handklapp och hejdlöst sväng som bröderna. Det sistnämnda svänget var något som Stockholmspubliken hade svårt för då bandet lirade i huvudstaden. Sören Nylin skrev i Schlager bland annat följande om Stararnas gig på Underground.
"Vad gör publiken? Några få dansar, men det verkar vara ditresta Hälsingar.
Resten (inklusive jag själv) är upptagna med att se så där lagom coola och ointresserade ut. Samtidigt jobbar Stararna nästan livet ur sig för vår skull. Mot slutet av en oerhörd "Subway train" ligger halva bandet på rygg på scenen och spelar. Den andra halvan är långt ute bland publiken och försöker få fart på den.
Superstarana har roligt - man önskar bara att publiken kunde delta. Delad glädje är dubbel glädje"

Trots att skivan berättar om en tid och ett Sverige som inte längre existerar kan jag ändå inte tycka att musiken och låtarna känns daterade på samma sätt som de samtida post-punkkonstellationer som introvert skådade mörkret i en kaskad av ekofyllda gitarrackord och dova pukor. Musikaliskt är TSS farsor till den amerikanska college-punken och kan med stor sannolikhet tilltala dagens 15-åringar. 

Med andra ord ett ypperligt läge för alla föräldrar med punkiga tonåringar att den 21:a mars gemensamt stämma in i refrängen:
"Du din jävla sopa varför gnäller du på oss, vad fick du ut av livet? Jo, pengarna förstås".