Farbror Punk

Sitter och bläddrar i en gammal Schlager från maj -82. Samma vår jag slutade gymnasiet. Det är annonser och recensioner för plattor som: Micke Hagström - Fountain of youth, Duran Duran - Rio, Iron Maiden - Number of the beast, Gram Parsons - Fallen Angel band live, Kai Martin och Stick - Röd plåt, Clash - Combat rock, David Bowie - Cat people, Mari Wilson - Beat that beat osv..
Ett helt uppslag ängnas åt fenomenet musikvideo och tidningen kartlägger vilka filmer som finns att tillgå i Sverige. Det är också långa reportage, korta nyheter och en sida om skräpkultur. Allt sammanfattat behändigt i en tidning.

Vad jag slås av är att jag saknar den där känslan av att ha allt sovrat och klart liksom. En liten fingervisning av nuet. För att inte tala om den där sköna, rastlösa upphetsningen inför nya skivor och filmer. När man fick vänta och längta. Idag är läget helt annorlunda. Allt finns genast och man behöver aldrig vänta och längta. Idag hände igår och i morgon finns det alltid något nytt.

Jag älskar verkligen den nya tiden full av teknik och möjligheter. Men samtidigt har alla dammluckor öppnats på en gång. Allt finns tillgängligt och ibland omöjligt att värja sig. Man tar emot allt med öppen hårddisk. Problemet är att hårddisken kan alltid växa men den inbyggda mänskliga hårddisken kan inte konsumera samma mängd som man önskar.

Jag ska ge er (äldre) ett exempel. Dra er till minnes när er skivsamling innehöll någonstans mellan 20 och 100 plattor. Ni kunde låtarna utantill och kunde på två timmar sätta ihop och spela in det perfekta blandbandet. Kan du med handen på hjärtat göra om samma sak idag? Vet du vilka plattor du har., kan du sätta ihop den perfekta "blandmappen" på två timmar? Jag fixar det inte.

Det är ovanstående som är förbannelsen att bli äldre ochhela tiden vidga sin musiksmak och samtidigt ha tillgång till allt nytt och gammalt. Det är därför jag också lätt blir periodare och bara lyssnar på en genre för att mäkta med helt enkelt. Naturligtvis är detta ett lyxproblem av omätbara proportioner. Kanske rentav i klass med handväskedebatten.

Hur som helt har jag en lösning på problemet.
Mitt förslag är att vi ska hjälpas åt. Vi borde samlas i en musikklubb. Ja, som en bokklubb, men där en person varje vecka väljer ut ett antal låtar till ett "blandband" (20-30 st) nya och gamla och antingen motiverar sina val eller helt sonika låter lyssnare själv uppleva musiken utan motivering. Mappen skickas till alla i musikklubben och det hela avslutas med att vi "pratar" om låtarna kommenterar och sätter betyg - eller inte.
Kontentan är att någon annan med lika god musiksmak som du själv väljer helt ohämmat och otippat musik till din MP3-spelare. Jag är helt säker på att man kommer att höra många nya spännande upptäckter men också uppleva ett antal aha-upplevelser, när man återupptäcker en artist eller specifik låt.

Så bloggvänner vad tycker ni om en sådan idé?

ps idag återupptäckte jag svenska The Kooks samtidigt som jag dumpade tyska Oi-bandet Stomper -98.