Farbror Punk

SPORTEN ÄR DÖD

Jag (Ulla), Åsa (även kallad Pasta) och Eva bildade bandet ungefär hösten 1980 när vi gick på gymnasiet. Jag spelade gitarr och sjöng, Åsa spelade bas och sjöng och Eva var trummis. Egentligen såg vi oss inte som punkare, även om punkvågen säkerligen hade betydelse för att vi satte igång. Vi hävdade att vi var New wave. När vi startade var vi inspirerade av brittiska band som The Undertones, Squeeze, The Jam, Clash men också mer eller mindre obskyra grupper som Swell Maps, The Associates, The Modettes och Raincoats m fl m fl. (Några tjejer där också, alltså.) I Sverige uppskattade vi särskilt Kai Martin & Stick!.

Vi bodde i Kungälv, men det var till Göteborg vi åkte för att gå och lyssna på band, särskilt på Errol's, men också på andra ställen. I Kungälv bestod den lokala scenen mestadels av hårdrocksband. Vi sågs där som väldigt udda typer, punkare förmodligen även om ingen av oss hade punkfrisyr. Jag och Eva hade dessutom ett förflutet i musikskolan. Jag spelade fiol och piano och fortsatte med den klassiska musiken hela gymnasiet vid sidan om Sporten. Musikintresset började således långt innan Sporten. Särskilt jag och Eva hade också, och har fortfarande, ett stort intresse för och en stor kärlek till gruppen 10cc (den ursprungliga sättningen) och de är ju inte särskilt punkiga.

Hur vi kom igång med gruppen? Jag köpte en gitarr + förstärkare på MUG i Göteborg och Jimmy Lagnefors lärde mig att spela en rock- & bluestolva. Åsa skaffade en bas. Vi gick med i den lokala musikföreningen KAMF (tror det stod för Kungälvs Aktiva Musikförening) som bestod av hårdrockare, vilka dock var snälla och nog tyckte vi var ganska roliga. Vi fick då tillgång till deras replokal (källaren till en gymnastiksal) och där vi också fick låna ett trumset. En kille som kallades Gubbs visade Eva lite hur man trummar. Resten listade vi ut själva. Det är väl därför låtarna blev så enkla, eller "minimala" om man så vill. Alla låtarna hittade vi på tillsammans, förutom två "covers": Teenage Kicks (Undertones) och I'm not in love (10cc), men i en betydligt snabbare version, förmodligen oigenkännlig.

Efter en tid kom vi med i Garageligan, som då sedan sin start genomgått en massa förändringar så det var sent i Garageligans historia.

Vår första spelning var på en ungdomsgård (se bifogad bild). Jag minns inte riktigt hur många spelningar vi hade sammanlagt, men vi spelade på några lokala rockgalor, på Sprängkullen (i någon slags stödgala för polska Solidaritet tror jag), på ett ställe som hette Vauxhall, som efterband till Kai Martin & Stick! på Errol's, på Slottskogsfestivalen, på en spelning i Linköping och kanske något till som jag glömt nu.

Kassetten (skiva var aldrig aktuellt, det var alldeles för krångligt) spelade vi in den 11 april 1981 i en studio som det lokala bandet Fagin hade. Det var en demotejp som vi själva gjorde kassettkopior av och sålde. Sven i skivaffären Svens källare (i Göteborg) lät oss lägga några kassetter hos honom till försäljning. Sedan kom vi på något sätt med på samlingsskivan Svenska tonårsband med låten Der Weltcup och på baksidan av skivan stod min adress, så folk från hela landet skrev och ville köpa kassetten. Drygt hundra sålde vi väl allt som allt, det tycker jag var helt OK. Vi skickade ju också kassetten till Ny Våg som bekant, och det var ju väldigt smickrande att Jonas Almkvist ägnade oss ett helt program (15 minuter). Jag har det inspelat, tror jag. Vi lyckades också få John Peel att nämna en spelning i Radio One, han gjorde väl det för att det var en kul grej, antar jag.

Vår musik utvecklades en del efter kassetten. Det finns en liveinspelning från Sprängkullen 23 maj 1982 gjord av Sveriges Radio, där man kan höra skillnaden. Då stod vi kanske "på topp". Men sedan ebbade vårt intresse ut, vi koncentrerade oss på andra saker och rätt som det var insåg vi att gruppen inte fanns längre.

Det bästa med gruppen tycker jag var att själv få känna på hur det var att spela i en grupp och inte bara passivt lyssna på andra. Vi fick vara med om en massa roliga saker och träffa en massa personer vi inte annars skulle ha träffat. En jättebra erfarenhet, med andra ord.
Det sämsta? Jag kommer inte på något.

Idag lever vi liv långt ifrån Sporten-erfarenheten. Vi har egna familjer. Jag och Eva är lärare och Åsa har flyttat till Australien. Vi har fortfarande kontakt även om vi mest av praktiska skäl inte träffas särskilt ofta. När vi väl träffas känns det som vanligt och det är bara att prata på som om ingen tid har gått. Vi blir alla lika positivt överraskade när folk minns oss så här långt efteråt.

Jag brukar inte berätta för särskilt många om Sporten, men gör det ibland om jag vill göra någon förvånad och road på samma gång. De enda elever jag berättat det för var några tjejer som själva hade ett band. Det är alltid roligt när tjejer sätter igång, för det verkar fortfarande idag vara ganska ovanligt.

Till sist, hur fick vi vårt namn? Den frågan fick vi ofta. Jo, vi hatade gymnastik i skolan, men det var Kjell Alinge (radioprataren) som myntade uttrycket för hans program på lördagseftermiddagarna blev så ofta flyttat eller inställt pga sportsändningar, så han tänkte försökte manipulera lyssnarna/världen genom att i radion tjata "Sporten är död" så att den skulle försvinna. Så minns jag det i alla fall, vi hade hört det på radio och bestämde oss för att ta det som namn.

Ulla 2008-02-25