2007 året då all musik var rätt?
Jag har läst åtminstone två årskrönikor som sammanfattar 2007 med året då det "blev musikaliskt lagligt" att gilla allt. Åtminstone var Toto och Phil Collins helt rätt enligt krönikörerna.
Jag kan inte låta bli att fundera kring detta påstådda fenomen.
" Man kan se det som att de gamla hierarkierna blir svårare att upprätthålla i en tid när precis all musik finns tillgänglig för alla, från alla genrer, länder och tidsepoker, bara några musklick bort - och med mycket av den tidigare kulturella kontexten raderad, i en sorts ny jämlikhet. Vilket har lett till att folk börjar lyssna på fler sorters saker, och att allt fler letar sig fram till en musikmix som inte liknar någon annans." Skriver DN:s Nils Hansson.
Visst är det förvisso så att nästan all musik som skapats sedan rockens födelse finns tillgänglig på nätet via specialinriktade bloggar, fildelningssystem eller i streamad form som på YouTube eller MySpace. Så för den som vill är det lika lätt att snabbt hitta tung krautrock, japansk noise, sydamerikansk 80-talspunk som indonesisk black metal, obsyra garageband från 60-talet, hästjazz eller topplista.
Men vad jag ändå inte kommer från: Är detta på allvar? Är det inte bara en förlängning av fenomenet "guilty pleasures". En trend där man nu likt sina nämaste polare bekänner att man gillar "fulpop" samtidigt som man blandar med musik med större hippfaktor. Lite för att visa att man som det heter på svenska är: wild & crazy. Och att krönikörerna bara observerat den här trenden från sitt "Stockolmsperspektiv". För i varje liten håla eller mellanstor stad har aldrig populärmusik varit fel. Vikingarna är lika rätt som Eddie Meduza, Idolartisterna, schlager och Trackslistan. Att man där dessutom vågar vara stockkonservativ och bara gilla rockabilly, hårdrock, progg, punk eller Tomas Ledin från år till år är antagligen också ett bevis på att den nya musikaliska friheten är bara ännu en trend.
Å andra sidan skulle ingen bli gladare än jag om det verkligen är så, att inget längre är fel. Mest för att jag själv gillar mycket som smakpolisen tycker är fel. Fast... nu är det ändock så att jag själv sällar mig till smakpolisernas skara. För jag kan inte, hur mycket jag än vill, vara så vidsynt att jag tycker det är ok att gilla Carola, Christer Sjögren, Toto eller Stings soloplattor. Och då är jag ändå en person som gillar Stryper, Jim Steinmanproduktioner, Peter LeMarc, Blink 182 samt Michael Boltons hårdrockplattor för att nämna några. Yttermera har jag till och med försvarat Tomas Ledins musik när han beskyllts för att vara borgelig rock, gubbvaskern har ju sina rötter i arbetarklassen och var på sin debutplatta en långhåring, vapenvägrande singer songwriter. F ö är även "Knivhuggarrock" en låt som knäcker! 
Finns det då en konklusion i mitt tangentbordspladdrande, undrar såklart vän av ordning.
Nej, det hela är fortfarande en undran en fundering från min sida. Fast samtidigt en uppmaning till er att delge mig er syn på saken. Var 2007 ett år då all musik plötsligt var inne och helt rätt. Eller är det hela bara en trend observerat på stamhaket bland Stockholms kulturkoftor och (s)tyckar-marodörer?
Säg din mening!
Det skulle vara kul om om folk vågade vara så ohippa och opretentiösa att dom lyssnade på vad dom än vill och erkände det.
Fast jag tror nog att i dom flesta fall så är detta fenomen bara ett försök att få uppmärksamhet genom att vara tokrolig från kvarlevor av den ironiska generationen?
När jag själv är bland riktiga musiksnobbar så har man god lust att tvinga dom att lyssna på fyllepunk som Disorder eller Chaos U.K. en hel kväll eller i värsta fall Eddie Meduza men så är man ju som en obstinat snorunge också :).
Hm, intressant. Jag har halvhjartat forsokt formulera just den dar sjalv - hur all musik helt plotsligt ar "laglig". Jag tycker att det ar absolut sa! Allt forutom det som musikpressen sager ar coolt ar coolt. Och for forsta gangen i historien sa betyder allt ALLT.
Det kanns otroligt svenskt att se nagot som ar ratt men att dissa ner den meningen for att det kom fran fel kaft - eller att bara dissa ner nagot for att man inte vill att nagon annan ska ha sagt nagot vettigt. Den svenska striden mot prestationer maste ta slut! Det ar bra att vara pretantios och vilja gora nagot annorlunda! Etc ja ja ja bla bla
jäkligt intressant. Tror att det stämmer till en viss del - det att "allt" har blivit okej. Men ändå inte... Tycker att det du skriver i inlägget är en väldigt bra sammanfattning.
Själv har jag funderat på årsbästalistor och undrat varför såna som Feist, som jag tycker har gjort en medioker tråkig platta, kommer så högt upp. Eller M.I.A, Burial, Säkert, Jamie T och Modest Mouse. Det känns som om recensenterna bara vill hitta något annorlunda och "nytt"... Det kanske inte är dåliga album... _jag_ gillar dom inte!
Men är det så att iom den enorma mängd musik vi får tillgång till (som du var inne på) så måste det låta _väldigt_ annorlunda för att få uppmärksamhet!?
Jag tipsade själv om tre band jag tyckte var bra (på ett forum) och fick svar som: "Bra men det låter som allt annat". Bara ytterligare ett countrypop eller indierockband och det går det ju 13 på dussinet..
Tja, mycket låter ju som nåt annat. Det kan ju vara bra för det.
Hmmm... nu börjar jag nog veckla in mig lite :) :S
Men avslutningsvis; det känns som om många bara är ute efter att hitta den nya hajpen! Och det tycker jag är lite tröttsamt!
/Malin
Det hela kan sammanfattas med ett enda ord: Stockholmssyndromet. Så blir det när en självutnämnd elit får för mycket plats i media och den ena försöker vara kreddigare än den andra. Personligen har jag aldrig brytt mig ett skvatt om vad flertalet av dessa formstöpta "individer" tycker och tänker. Det hela är i stort sett bara en klubb för inbördes beundran och har inte mycket med verkligheten att göra. Men det har vi som bor på landet insett för längesedan och har därför aldrig haft några problem med vad som är "rätt" eller "fel". Vi bara njuter av bra musik. Vare sig artisten heter Kjell-Arne's eller The Fittslickers.
Javisst är det så,
det är på landet öppenheten och viljan till förändring finns. Ett rent eldorado för öppna sinnen. I Stockholm sitter alla inflyttade insnöade lantisar (tänk vilket intellektuellt lyft för landsorten) och ockuperar alla tidningssidor.
Eller?
Vissa saker verkar inte förändras ...
Folk som bygger sin musiksmak på media verkar konstant.
Tony: Det är ju extra intressant att du ser att allt är "lagligt" eftersom du ser detta från ett brittiskt perspektiv. Med andra ord kanske det är dags att sälja "ljudjobbiga" 80-talsplattor för överpris på E-bay ;o)
Frunk: Jag känner likadant behovet att vara obstinat när någon är musiksnobbig.
Malin: Nog måste man låta udda för att sticka ut. Tillgången till all musik (ja eller hög ålder i mitt fall) gör att man lätt jämför med sådant som finns. Å andra sidan om ett band låter som typ: något som jag redan gillar, ja då blir det intressant för mig. Man vill ju ha ett Clash-surrogat eftersom Clash ALDRIG kommer att göra nya plattor. Ang årslistorna känns det som det ligger något i ditt resonemang. Fast detta tror jag är mer i press som inte är "specialicerad" läser man t.ex Clo-ups årslistor då känns de väldigt väl sammansatta.
Teo Neo: Visst har vi det bäst på landet ;o)
Robert: Jag tror inte summan av de som bygger sin musiksmak på media (då menar jag traditionell media press, radio, tv) är konstant. Jag tror att många tack vare internet vågar gilla annat. Att de genom bloggar och nätkompisars tips upptäcker så mycket bra musik att de inte kan ignorera allt godis.
En sak jag tycker är jobbig med att alla musik finns är att man inte längre kan älska sönder en platta eller artist. Att man alltid hittar något mer som man spisar, att ens musiksamling ständigt växer och man hela tiden hittar sidospår och band man bara måste testa. Fan det är värre än en labyrint. Det var lättare 1975 när ens samling bestod av tio LP och lika många singlar, samt alla Tintin-album och Rengbågslandet plus Sven-Ingvars bästa.
bra musik är bra musik är bra musik, är man dessutom snart 45 år så kan man vara tillräckligt säker på sina smaklökar
Ja, men exakt så - med Clash som exempel - menade jag. Jag hade faktiskt tänkt ta just Clash som exempel men min kommentar var redan så lång då... ;)
Och om något inte låter jättebra vid första 10 sekundrarna på myspace så ger man det kanske tyvärr inte mer tid... för man har alltid något annat att lyssna på. (om man inte får det rekommenderat av nån förstås, då ger man det kanske 10 minuter rent av ;) )
Och så har du rätt i att man aldrig hinner spela sönder en platta längre. Inte ens dom med favoritgrupperna...
skivrecensenters uppgift är att plöja genom träsk av obskyr musik. inte att hylla det som ligger på topplistan eller det "folkliga". Klart att dom framstår som snobbiga för den som är mer måttligt intresserad av musik. För egen del är jag intresserad av att upptäcka ny (=gammal) musik, men bryr mej inte det minsta om vad som är "kreddigt" och tycker att name-dropping kan vara ganska tröttsamt.
och jag älskar åxå "Bat Out of Hell" med Meat Loaf
Jo,som sagt ibland känns det som det finns för mycket musik för ens öron där ute... d.v.s "less is more" ibland.
Man har ju t.e.x inte hunnit lyssna igenom allt man har på hårddisken riktigt noga än så en del pärlor man kanske missar för att det är för mycket av det goda man försöker tillgodogöra sig?
problemet med de flesta recensenter (jo jag skriver också om skivor) är att de flesta bara recenserar sin post, på 70 talet köpte expressens sina skivor för att inte skivbolagen skulle ha makt över dem, på 90 talet köpte Måns Ivarsson en sommarstuga för friex pengarna ;)
Det är ju finemang om man gillar den musik man påstår sig gilla. Att försöka lyssna på musik som ligger utanför ens referenser får väl ses som hedervärt. Själv tycker jag det är otroligt tillfredställande att hitta musik jag tycker är bra och som jag inte hört förut.
Att kokettera med sin musiksmak är fånigt, såvida man inte försöker imponera på någon brud. Det är fånigt men förlåtligt, men förmodligen meningslöst.
Jo lite mer så tycker jag det faktist är. Det är mer "lagligt" med allt eller om man nu vill kalla det allt. Jag skulle nog mer vilja säga att alla genrer är accepterade dock inte alla artister.. Tycker det verkar så att det är bara vissa band inom specifika genrer som ändå är ok att lyssna på enligt musiksverge. Medans vissa band inte är ok även om de är inom samma genre.
Tyvärr är det så.. tycker jag iallafall
Göran: Att fösöka imponera på tjejer med hjälp av musiksmak är kanppast rätt vag att imponera. Få tjejer imponeras av "nördighet". Å andra sidan har jag hittat min "andra" hälft flera gånger tack vara samma musiksmak.
DiDi: Det verkar alltid finnas vissa ruttna äpplen i varje korg. Så har det alltid varit, Damned har ju aldrig varit lika Ok som Pistols Å Clash. För att inte tala om Lurkers (en av mina favvisar) samma sak var det inom metal, få var de som uppskattade första VoiVod fina - War & Pain(kreddiga blev de senare) inom pudelrocken var det töntigt med t.ex Return eller Ole Evenrud, nä det skulle vara mer kreddigt typ House of Lords eller Paul Sabu.