Detta händer musikåret 2008
I dagens spanarna, jo, de finns fortfarande fast i P1, Sveriges bästa kanal, konstaterar Johan Hakelius att det som igår var folkligt har bytt plats med det exklusiva. Alltså: Barndommens billiga skolmatsalstorsk har bytts ut mot den tidigare så exklusiva laxen. Att vinet som förr var lite fint och exklusivt blir billigare och billigare medan den folkliga starkbiran blir allt dyrare och exklusivare. Även snus är snart så dyrt att bara börsnissar och moderater har råd att trycka upp en prilla under läppen.
Kontentan av Hakelius spaning var att de välbärgade i framtiden satt hemma i sin Djursholmsvilla i nätrbrynja och drack öl & mumsade på torsk. Vanliga arbetare fick nöja sig med vin och lax - typ.
Men...
Det som slog mig var att det i musikbranchen skett en dylik rockad. Ett ny-gammalt exempel är Kent. Jo, det sägs att de är indie (oberoende och informellt också ämnade åt en mer exklusiv skara). Faktum är ändock att Kent är Sveriges största band, knappast exklusivt. Den brittiska motsvarigheten stavas; R-a-d-i-o-h-e-a-d.
Men däremot sopade Salem Al Fakir, som ändå har ansetts som en musikaliskt smal artist, hem storslam på årets grammisgala. Bland Salens förebilder märks Stevie Wonder och Supertramp, knappast några kultsnubbar eller kreddpellar unan mer "folkliga favoriter". Stevie har också genom "I just called to say I love you" placerat sig på listan av låtar vi älskar att hata.
Ovsntående exepel hänger samman med förra inlägget att 2007 gjorde all musik "laglig" att lyssna till. För om jag ska fösöka mig på att leka spanare då blir min profetsia att de folkliga artisterna kommer att byta plats med de kreddiga. Något som redan håller på att ske. För om man jämför gårdagens Mats Olsson/Erik Hörfeldt och J-O Andersson med de som idag jobbar som pop/musikjournalist på våra kvällstidningar är det knappast "the up and coming" man skriver om. Nä, det är spaltmil om schlager- och idolartister. Och visst hittar man även små notiser, men det är alltid om band som Stones, Kiss, Iron Maiden och Bruce Springsteen. Alla rätt folkkära på sitt sätt. Detta medan folket letar sig ut till bloggar och Myspace för att suga i sig nya och intressanta artister.
Med andra ord kommer 2008 att präglas av att artister som Vikingarna, Rapshody in Rock, Kenny G (Ja, en av världens största och mest tråkiga artister) tillsammans med alla plattor med Michael Bolton kommer att vara det kreddigaste som finns. Musikkritiker kommer att försöka överträffa varandra med citat som: Redan som liten tyckte jag Tomas Ledin var fräckare än Clash. Folket däremot kommer att sjunka allt djupare i bloggarna för att hitta just sitt eget band att följa, inom nya genrer som Post-grime, ny-retro-trance, new-post-nu-metal-thrash, nu-retro-post-78-powerpop mfl.
Detta kommer att fortgå tills Carola ånyo släpper en fekaliefylld skiva, som stinker så, att alla vaknar ur transen och ordningen återställs.
Välkommen till 2008
ha, grymt skrivet.