Farbror Punk

Jag må ha stenkoll på den första generationens punkband, men när jag tillfrågades om att bidra med förslag till Svenska Punkklassiker 2 insåg jag att det inte riktigt var mitt bord. Nu är det inget jag hänger läpp för. Babs och Sörling har plockat de godaste grödor i den svenska punkvegetationen. Visst, personligen saknar jag E.A.T.E.R, WC och SSG. Å andra sidan förstår jag att man inte kan ha med "alla" band.

Första cdn tar vid där den förra slutade med Sveriges största punkband - Ebba Grön. Därefter är det mestadels den andra vågen svensk punk. Cdn kan liknas vid de blandband som man själv skapade genom att spela in sina favoriter från Ny Våg. Å ena sidan Strindbergs melodiösa och Clashinfluerade punkpop å andra sidan Moderat Likvidations käftsmocka - Nitad. Lika spetsig som råpunkarens spikes och nitade skinnjacka.

Det är idel favoritlåtar som både får mig att skråla med i refrängen som att famla efter folkölsburken. Att man valt Rolands Gosskör, Tredje Könet, Arabens Anus och Slam gör mig extra nöjd. Banden fanns med på min egen önskelista. Symptomatiskt nog avslutas första cdn med banden Filty Christians och Strebers. Två band som i skarven mellan 80 och 90 -tal förde punken vidare in i nya musikaliska regioner.

Cd 2 innehåller "punkens återkomst" under 90-talet. Dessutom visar den rent musikaliskt de vitt skilda vägar punken tagit sedan den första generationen kopierade Pistols och Ramones på 70-talet. För plötsligt var den en gång så homogena beteckningen punk en starkt diversierad subkulturell rörelse, med prefix som trall, skate och street men också med beteckningar som Hard Core och Straight Edge.

Personligen hade jag inget problem med att punken populariserades under 90-talet och att DLK och Dia Psalma såväl sålde plattor i mängder som att de spelades i radio. Scenen kändes vital och spännande vare sig det var Straight Edge från norra Sverige eller de nya Oi- och skabanden runt Burning Heart. Ärevördiga Troublemakers fick också åka med på det nya punktåget.

Naturligtvis är det alltid upplagt för en diskussion om man kallar en samling med punk för "Svenska punkklassiker". För vem bestämmer vad som är en klassiker? Själv tycker jag att samlingen innehåller låtar som kan kallas klassiker. Låtar som för mig och för många andra innebär såväl nostalgi och/eller partystämning som en politisk eller känslomässig ståndpunkt. Låtar som format många till de individer de är idag.

Avslutningsvis som den lärare jag numer utger mig att vara anser jag att denna samling når upp till målen.
Betyg VG.
Uppförande -Underbart vanartigt!