Farbror Punk

Klockan 7,46 den 11 juni förlöstes min andra son - Bosse med urakut kejsarsnitt. Femton minuter senare låg han på mitt bröst, på samma sätt som hans bror gjort drygt 19 år tidigare.
Det är märkligt hur det upprepar sig. Chris förlöstes visserligen med ett planerat kejsarsnitt, efter nästan tre dygns lönlösa försök att få igång värkarna efter det att vattnet gått. Bosses mer dramatiska entré gjorde mig lätt panikslagen och skärrad, eftersom ett urakut kejsarsnitt bara görs om det är fara för barnet eller mammans liv och hälsa. Dessutom skedde allt i en hast. Nu förlöpte allt bra och lille Bosse är idag sex dagar senare vid god vigör.    

Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite lyckligt lottad då jag varit den som haft den första långvariga kontakten med mina söner. Något som i de flesta fall bara är kvinnor förunnat. Att få sitta där med sitt nyförlösta barn hud mot och småprata lite det är alldeles fantastiskt. Och när jag ser på Chris och min relation så vet jag att denna första kontakt skapat otroligt starka band. Band som gjort att vi aldrig varit oense eller osams under alla år vi levt tillsammans. Band som gör att vi harmoniserar med varandra och ger oss en känsla av samhörighet. Och jag är säker på att när jag sitter med facit om 15-20 år har historien upprepats med lilla Bosse.

Jag är så in i helvete glad över att vi fått besök av en liten människa här hos oss, fast jag tror inte jag kommer att köra en pappablogg om Bosses avföring och nappbyten utan jag kommer att fortsätta med kulturbloggandet som tidigare, fast kanske inte så ofta.  Å andra sidan man ska aldrig säga aldrig.    

Jag å Bosse på väg ut på vår dagliga runda.