Farbror Punk

Trojne tillhörde de tidiga 80-talsbanden som inspirerats av dels den inhemska punken men också av den framväxande "nya" och hårdare punken.
Bandets gitarrist och sångare, Micke Börjesson minns hur det började:
Sommaren -81 satt jag och Tobe som vanligt och väntade på tricken mot Hjulsta.
- Faan Micke ,väste Tobe -ska vi inte sätta ihop ett band tesammans?
- Va ,du och jag ,svarade jag lite snopet. Jag hade spelat trummor i Ratsass som senare blev Drugs 65 och efter det Delay 65. Dessutom hade jag hade ett eget projekt som tyvärr spårade ur alldeles för snabbt - The Soundkillers.

Så OK. Varför inte?! Vi hade ramlat omkring i Stockholm under några år på ställen som 4:an, 6:an, Musikverket och Oasen. Sett lokala band som: USCH, Insekt, Incest Brothers, Bitch Boys, KSMB, Snutslakt, Spion 13, Brända Barn, Alien Beat, Alarm X, Katz, Pain, Grisen och Ebba Grön såväl som internationalla punkakter.
Vi hade dessutom gemensam musiksmak och jag ville väldigt gärna komma fram från trummorna och starta nånting nytt.

Så jag plocka upp en begagnad gura, sålde mina trummor till Tobe, och vi fick repalokal på Björns Trädgård om jag minns rätt.
En polare, Micke L lirade lite bas och en annan kompis, Kjelle, kunde spela gitarr. Men tyvärr funkade det inte med Kjell. Våra låtar gick för fort för honom. Istället lånade vi in Pata från de lokala glampunkarna Dirty Livin samt Micke L´s brorsa. Ett bra val då både personkemin och musiken funkade mycket bättre.

Bandet började spela runt om i Stockholm och även i småorter här och var. Efter ett tag tyckte vi att det var läge att spela in en platta så vi besökte en studio hösten 1982 för att fästa låtarna: Varför Krig, Spion, LSD och Problematiskt barn på band. Inspelningen resulterade i Epn Varför krig? Som släpptes på blå vinyl 1983.

Trojne såg inte lika punkiga ut som dom andra punkbanden gjorde, de som hade annamat hela Exploited och Dischargeköret med nitar och tuppkammar, trots detta sålde vi slut på alla 1000 ex av Epn ganska snabbt. Samma dag som vi släppte Epn var vi förband till GUN CLUB på gamla Bobbadilla vid Slussen. Spelningen gick väl så där, men vi sålde hur som helst ett gäng plattor.

Efter Epn lämnade basisten Micke L oss och Nyberg tog hans plats. Nyberg var en gammal vän och dessutom TROJNEs största fan, och kunde därför alla låtar utantill.

Nu hade vi fixat en replokal i Hjulsta, tunnelbanans skyddsrum. Jag, Tobe och Nyberg var alla Hjulstabor, Pata var från "Kransen" så han fick resa en bit, fast våra repningar bestod mest av ölkonsumtion och svordommar så Pata lämnade oss snart för AVFALL och vi blev en trio.

Vi hade varit i studion vid flera tillfällen men inte släppt någon platta. Men så 1984 slog vi till med "Who gives a fuck anyway" pressad i 1500 ex.

Trojne funkade helt OK som trio, men vi saknade Pata, så med både smicker och hot lurade vi tillbaka honom till bandet. Vi gjorde lite spelningar och lyckades få åtminstone ett par trogna fans. Sämre gick det med repningarna. Vi drack mest hela tiden och Nyberg uteblev allt oftare så vi började snart leta efter en ny basist. Ibland tog jag basen eller så körde vi utan bas helt enkelt. När det var dags för sista studioinspelningen 1986 var TROJNE återigen en trio som bestod av mig, Tobe och Pata. Vi spelade in Patas "Leker med elden" och min egen "Galna kameler". I villervallan glömde jag texterna och dessutom lät min röst jävligare än vanligt så vi skrinlade singeln. Vårt "festande" eskalerade och vi hamnade som oftast i luven på varann när vi försökte repa.

Sista spelningen skulle vi göra i Uppsala september -87 och Micke L hade tillfälligt kommit tillbaka för att sköta basen. Stället kryllade av skinnhuvuden, som ofta kom till våra spelningar av någon outgrundlig anledning. Micke L var helt skräckslagen, själv kom jag halvfull till Uppsala lite väl sent med några polare. Pata var full som ett ägg och hade blivit av med sin gitarr. Nåt skinnhuvud hade snott den. Tobe var skitsne på oss alla... allt var fel och vi genomförde aldrig spelningen.

De va den sista gången jag såg Pata o hans brorsa Micke L.
En månad senare åkte jag till Kalifornien på semester,och där har jag nu bott sedan 88.