Medborgahuset - 30 år
Den 30:e september i år markerade trettioårsjubileet för The Stoodes första spelning på Medborgarhuset i Stockholm. En spelning som också blev vattendelaren mellan den gamla rocken och nya - punken. Ändå var tanken med galan den motsatta, att det inte spelade någon roll om du gillade rock, pop eller punk här var det fem nya, spännande rockband som vid ett och samma tillfälle fick chansen att visa upp sig för en större publik, genom ett initiativ från popbandet Panic.
Gruppen Panic stod kvar med en fot i den gamla musiken men hade även lyssnat in sig på den "nya-vågen". Vad man framförallt anammat, rent attitydmässigt, var punkens gör-det-sjäv-estetik. Bandet ville spela för en större publik än den vanliga klicken av fritidsgårdsbesökare och hade fått nys om att man kunde hyra Medborgarhusets stora hörsal, helt sonika bokade man salen, frågade gruppen Fagin om de ville vara med, då Fagin nämligen hade den P.A-anläggning som var nödvändig för att genomföra galan. Man frågade också Ekeröpolarna i The Baiters om de ville medverka samt banden Troja och The Stoodes.
Jocke Grafström (f.d. basist i Fagin): " En kille i bandet Panic kallade till ett möte om spelningen. På detta möte, där vi bestämde ett antal detaljer kring spelningen, började vi prata med en seriös kille som spelade gitarr i ett av banden, Stoodes. Han föreslog att vi skulle hänga med och kolla in ett rep med dem före spelningen.
När de satte igång fick jag en av mina tonårs största chocker. Nog för man var van vid skrål och skrän - vi var ju inte så himla tonsäkra själva - men Stoodes var något alldeles unikt. Man hade hört punkband förut, men det gick alltid att urskilja en ackordsföljd och i de flesta fall även någon slags melodi. Så var dock inte fallet med Stoodes. Allt som gick att urskilja var en trumrytm och en skrapande distad blandning av övriga - bas, gitarr och vrål - och de såg inte ens ut som vi tyckte punkare skulle se ut - inga färgglada frisyrer eller ilsket uppåtstickande hårtestar."
Men det var just den publiken som galan lockade.
Micke Ghomri (polare med Torkel och Jonte i Stoodes): " Ryktet hade spridit sig att det var dags för Stoodes premiärspelning och den ville vi inte missa. Utanför Medborgarhuset drällde det av punkare och välfyllda ölpåsar. Vilket verkade lovande. Insidan av Medborgarhuset var mindre lovande. En alldeles för stor lokal - modell aula. Och sittplatser på ett rockgig nä, det kändes lite för mycket Genesis. Å andra sidan var det en skön stämning av "oro" i luften.
Denna oro var inte helt obefogad. Dels hade Fagin problem med P.A-t som vägrade samarbeta. Dels friktionen mellan punkarna och den vanliga publiken, samt vakterna som bestod av polare till Panic. In i det sista hade man ingen bestämd spelordning för banden och lät därför, oturligt nog, fast det beror naturligtvis hur man ser på saken, The Stoodes börja.
Stoodes hade som vanligt långt innan själva spelningen börjat hinka alkohol och bandets frontman Deep Torkel var rejält tankad när han äntrade scenen likt en glad och sillstinn säl. Gunnar Salander bedyrade i sin recension i Svenska Dagbladet att något sämre hade han aldrig hört "De spelade inte toner bara oljud och dessa kom för säkerhets skull i otakt."
Aftonbladets Arne Norlin kontrade med att: "Första bandet, Stoodes försökte leva upp till punkarnas dåliga rykte."
I punkfanzinet Anakri o Kaos skrev Jonas Almqvist om framträdandet: " Men när det hela väl kom igång, studsade publiken tio meter tillbaka i bänkarna. Ljudet var helt enormt. Publiken blev som tokig. Kanske inspirerade av Torkels utlevelser på scenen, som den packade desorienterade sångaren. I början höll han sig på scenen. Slängde sig än hit, än dit. Rullade runt och bara skrek och skrek....ibland även i mikrofonen. När han tröttnade på det, slängde han sig ner på scenkanten och började snacka, skrika och nojsa med punkarna vid scenkanten. Och det var väl roligt i en fem minuter, sedan tröttnade Torkel och slängde sig ut bland publiken. Fast publiken gillade inte Torkel, så de slängde tillbaka honom på scen. Men han gav sig inte utan tog ett nytt Tarzan-språng ut bland en chockad publik. Och chockade arrangörer som vrålade till publiken: Lugnar ni er inte så skickar vi polisen på er.
Att The Stoodes scendebut lämnade publiken likgiltig kan man knappast påstå. Enligt Deep tvingades man av scenen och fick dessutom efteråt "ta en massa skit från pressen".
Och visst, SvD och Aftonbladet skrev ner The Stoodes framträdande. Men å andra sidan fokuserade punkfanzinen Anarki o Kaos och R.i.P sig helt på just Stoodes och Baiters. Jeppe Ekholm skrev i R.i.P: "Improviserad rockgala på Medborgarhuset den 29/9. Kunde det vara nåt? Jo, Baiters från Ekerö skulle b.la andra lira den kvällen. Förutom dom ett antal funk, rock´n´rollband och ett annat punkgäng som hette Stoodes och var först ut på scen." Jeppe valde att helt negligera de andra tre banden, Panic, Troja och Fagin i sin recension. Man kan med andra ord instämma i SvD-rubriken "Tanken var god..." men att den tänkta musikintegrationen inte förverkligades.
30 år senare känns det kanske lite märkligt att skiljelinjen mellan punk och annan musik var så knivskarp. Då man bara ett par år efter Medborgarhusgalan kunde se renodlade punkband spela med proggrävar så väl som syntiga post-punk-akter och popband. Dessutom kan man förmoda att om galan gått av stapeln idag, hade det antagligen varit The Stoodes som häcklats istället för Fagin, som då enligt basisten Jocke Grafström, möttes med skrik och skrän om att de skulle sluta spela sånt skräp, eftersom dagens punkpublik är mer kräsen än gårdagens och kräver likt gårdagens jazzrockare att bandet ska kunna spela och sjunga bra, dessutom ha bra ljud.
Min tanke med att uppmärksamma trettioårsjubileet av Medborgarhusgalan är att jag vill ge en nyanserad men också diversifierad bild av kvällen. Och att inte bara falla in i punkjubileumskören och ge allt utrymme till Stoodes och Baiters. Nä, det är kanske dags att ge både Fagin och Panic upprättelse. Troja lämnar jag dock därhän då jag inte lyckats lokalisera någon av bandets gamla medlemmar (Och kanske spelade de som det ryktades - jazzrock och i så fall finns ingen pardon).
Vad få kanske känner till är att Panic strax efteråt bytte namn till Schnabel och med hjälp av pengarna från Medborgarhuset spelade in sin debutsingel - A Fairy Tale About a Furry Tail och senare släppte den helt lysande singeln - Man med paraply på etiketten - Stranded. Men också att gruppen återigen spelade med Stoodes på McDonalds personalfest. Och för att ytterligare spä på ödets ironi är bandets gamle basist och sångare Richard Gramfors ägare av filmföretaget Klubb Super-8 så därmed korsas Panic och Stoodes vägar ånyo då Deep Torkel, som regissör, numer ägnar sig åt att mangla film i stället för instrument. För övrigt finns Stoodes såväl som Fagin numer på Internet och MySpace.
Men för att nu låta Fagin få chansen till upprättelse och dessutom möjlighet att fylla i några tidigare luckor i historien lämnar jag över textutrymmet till bandets forne basist Jocke Grafström som minns klart och tydligt hur det egentligen var:
30 år sedan Medborgarhuset
Vi hade bara haft en spelning före Medborgarhuset. Nja, spelning var väl att ta i. Den blev faktiskt aldrig genomförd, vi bara flyttade all utrustning. Det visade sig att stället hade en, på 70-talet (im)populär, ljudstyrkebegränsare som bröt strömmen då ljudvolymen överskred 90dB. Detta omöjliggjorde genomförandet, så vi fick snällt åka hem igen.
Hur som helst så fick vi strax därefter nys om en spelning på Medborgarhuset. Vi blev tillfrågade om vi ville vara med, kanske p.g.a. att vi hade tillgång till en ganska så fet PA-anläggning, visserligen inte riktigt intrimmad, men PA-anläggning. En kille i bandet Panic kallade till ett möte om spelningen. På detta möte, där vi bestämde ett antal detaljer kring spelningen, började vi prata med en seriös kille som spelade gitarr i ett av banden, Stoodes. Han föreslog att vi skulle hänga med och kolla in ett rep med dem före spelningen. Sagt och gjort följde vi med. De repade, som jag upplevde det då, lååångt utanför stan - och åt fel håll. Som uppväxt i Spånga (nordväst om Stockholm) så är det ganska exotiskt att åka med Saltsjöbanan åt sydost - inte minst om man som jag var, bara 15 år.
Väl framme, någonstans utefter Saltsjöbanan, gick vi ned i en källare där bandet skulle repa. När de satte igång fick jag en av mina tonårs största chocker. Nog för man var van vid skrål och skrän - vi var ju inte så himla tonsäkra själva - men Stoodes var något alldeles unikt. Man hade hört punkband förut, men det gick alltid att urskilja en ackordsföljd och i de flesta fall även någon slags melodi. Så var dock inte fallet med Stoodes. Allt som gick att urskilja var en trumrytm och en skrapande distad blandning av övriga - bas, gitarr och vrål - och de såg inte ens ut som vi tyckte punkare skulle se ut - inga färgglada frisyrer eller ilsket uppåtstickande hårtestar.
Vi själva i bandet Fagin hade ingen som helst relation till punkare deras subkultur. Vi var influerade av bluesrock a'la Bruce Springsteen och Deep Purple och inte helt otippat av blues-/progressivrockbandet Uriah Heep.
På dagen för spelningen så kom vi så tidigt det bara gick till Medborgarhuset för att hinna rigga upp den ännu ointrimmade PA-anläggningen. Det visade sig vara ett klokt beslut eftersom vår ljudkunnige keyboardist inte hade fått alla lödningarna rätt i multikabeln samt att det vara något fel med avskärmningen. När vi slog på anläggningen uppstod ett öronbedövande nätbrum och trots att vi kommit in i lokalen mer än fyra timmar före spelningen så hade vi inte fått igång anläggningen i tid.
Som jag förstod det var det helt utsålt och när vi äntligen kom igång med publikinsläpp så vällde det in en hop med punkare som formligen rann in som en kulört smet. Vi förstod ganska snabbt att det vi hade tänkt spela förmodligen inte skulle uppskattas så enormt av alla dessa. Och vi som hade lyckats lura dit såväl Aftonbladet som Svenska Dagbladet. Vi var unga och blev mer och mer frustrerade, dels beroende på att PA-anläggningen vägrade fungera som tänkt och dels för att organisationen/logistiken hur vi skulle spela var minst sagt obefintlig. Att det blev så berodde förstås på ungdomligt oförstånd.
Först ut att spela var Stoodes. Jag har inget minne av hur länge de spelade, men jag upplevde det ungefär som när vi var i deras replokal och lyssnade, dvs. ganska osammanhängande. När det slutligen var dags för Fagin att spela så togs det av punkfraktionen emot ungefär som vi förväntat oss, dvs. de skrek och skränade om att vi skulle sluta spela sån't där jävla skräp. Nu var det förstås inte bara punkare i publiken och spelningen gick att genomföra, även om vi kände oss ganska stressade av situationen.
Som alltid när många unga samlas så uppstod en del gruff mellan olika grupper i publiken och smärre slagsmål uppstod här och var och våra dörrvakter hade svårt att hantera situationen. Mitt i all denna stress kommer Aftonbladets reporter och vill intervjua. Någon slängde ur sig att: "Det är dom där jävla punkarnas fel att allt pajjat. Ingenting fungerade och det var Stoodes fel.". Så var det naturligtvis inte. Att ljudsystemet inte fungerade var vårt eget fel och det enda Stoodes gjorde var att spela, precis som alla andra. Reportern snappade naturligtvis upp denna konflikt, som inte fanns, och blåste upp den - precis som Aftonbladet numera alltid gör med "storbråk" och "xxx rasar" osv.
Detta var det första mötet jag upplevde mellan punken och den mer traditionella bluesrocken. Med tiden har musiken och subkulturerna påverkat varandra och idag ser jag inte längre konflikterna. Jag skulle vilja säga att punken, precis som många andra musikstilar och subkulturer, har i många delar genomgått en lyckad integration.
Vill du höra lite av giget KLICKA HÄR FÖR STOODES!
eller KLICKA HÄR FÖR BAITERS!