Farbror Punk

Ja, som det Stoodes-fan jag är måste jag naturligtvis passa på att separat fira bandets scendebut.
I dagens sättning av bandet ingår Micke Ghomri som redan för trettio år sedan var polare med Torkel, Gamen, Johan, Jonte och de andra i Stoodes och därför befann sig på plats i Medborgarhusets stora hörsal.
Här följer hans minnen från kvällen:
The STOODES Medborgarhusgiget
Jag och några andra ur Wasa-Ligan, alla gamla kompisar till DT och Jonte i The Stoodes, skulle förära Medborgarhuset med en visit. Ryktet hade spridit sig att det var dags för Stoodes premiärspelninge och den ville vi inte missa. Skinnpajen dekorerades med The STOODES på ryggen. Jag ville visa såklart vilket band som gällde.

Utanför Medborgarhuset drällde det av punkare och välfyllda ölpåsar. Vilket verkade lovande. Insidan av Medborgarhuset var mindre lovande. En alldeles för stor lokal - modell aula. Och sittplatser på ett rockgig nä, det kändes lite för mycket Genesis. Å andra sidan var det en skön stämning  av "oro" i luften.

Dom andra banden förutom The Baiters, kommer jag inte ihåg, möjligen bandet med det fjolliga namnet - Fagin, som verkade ha någon slags styrande funktion för gigen. The Baiters gjorde en bra spelning. Dom såg rätt ut och levererade bra punk, och jag gillade det. Fast nu var det ändå så att det som gjorde störst intryck på mig och på alla närvarande, strax innan Baiters, var: "Stoodes på scen".

Bandet hade börjat med att instruera Jonte hur trumkompet till Dirt gick. Jonte har senare berättat att, han kunde se hur publiken liksom stannade upp innan de "hittade nivån" och kunde anpassa sig. Jag har för mig att Mertsi Zane, röjde runt med D.T. framför scenen. Johnny Pep tror jag hade övat på Dirt för det lät liksom lite bekant. 2 meters vita gitarr, som såg ut att vara snickrad i träslöjden. Åstadkom ett skrapande, hackande läte. Gamen flashade, som vanligt, med sin slitna ljusblå Fender telecaster. Jag vill minnas att den stod för största delen av det mycket klädsamma feedbacksoundet som fylle hörsalen. DT lyckade hur som helst med att ramla ihop ganska omgående på scengolvet, och tillbringade större delen av giget där. Hans mikrofonteknik blev länge ett hett diskussionsämne. Hur lyckas man hålla micken åt ett håll och sjunga åt det andra???

Det hela blev en uppvisning i det pardonlösa sound som jag just då hade kommit i kontakt med genom band som t.ex  The Stooges och Pink fairies. Det var totalt jävla mangel. De flesta var nog knappast beredda på det som skedde. Headset var inte så vanligt på den tiden, men några ur publiken längre bak hade säkert önskat ett sådant på frontmannen. Deep härmade The Whos gitarrist Pete Townsend genom att slå sönder en gitarr till småsmulor. Det tog några år innan jag stötte på situationen igen, och då när jag läste Socker Conny. På det sätt som Socker Conny gör skräp av en synth är en kopia av D.T.s tilltag. Jag är säker på att Jocke Pirinen också satt i publiken?

Jag vet inte hur länge de spelade men vi fick nog mer än vi hade väntat oss. Och andra mer än de tålde. Dessutom det här var helt nytt, rock against music. OK jag gillar välrepade grejer. Men vafan det här funkade. Jag blev förövrigt erbjuden en plats som sångare i Eero Koivistos dåvarande hårdrocks band Warrior innan The Stoodes gick på scen. Hur det gick är en annan story. Och hur Eero själv blev influerad av The Stoodes i hans senare karriär som designer m.m. kan väl bara tolkas som "rent hus". För det var vad The Stoodes lyckades göra med det mesta av den dåvarande så kallade musikscenen. Efter giget var det om något ännu rörigare folk var chockade och förbannade förutom den lilla skara av oss som gillade vad som hade utspelats. Någon hade till och med ringt snuten. Så vi fick lite kalla fossingar och drog oss undan innan vi lyckades att söka upp DT och Jonte. Alla av oss stod inte på riktigt så god fot med polisen.