Nostalgiska gubbjävlar?
I en DN-artikel från 2006 (Tack för länken Pecka) skriver Niklas Wahllöf om 40plussarnas nostalgitripp och att de likt sina föräldrar förvandlats till smakdomare och jätteproppen Orvar.
Jag förstår vad Niklas menar och jag känner igen "typen". JO, jag är nog lite sån själv. För visst kan jag tjusas av nya band men har svårt att bortse från min totala kärlek till exempelvis Ramones musik.
Fast Niklas missar lite att varje generation plockar ur gårdagen musiksliska mylla och sedan sätter sin egen prägel på musiken. Det är få musikstilar om några som kan kallas originella. Inte ens hip-hop och techno är i sin form opåverkade av gammal musik.
NIklas ondgör sig också över att punkarna dokumenterar sin musikaliska revolution. Själv älskar jag dokumentära filmer och böcker som berättar om en period eller ett sound. Skitsamma vad det än må vara disco, västkustsoundet eller ett bortglömt garageband. Det är en bit spännande populärhistoria som jag får ta del av. Det senaste exemplet är thrashdokumentären - Get thrashed som för en vecka sedan förgyllde min tillvaro. Och nä, thrash var i grund och botten inget nytt. Men det revitaliserade hårdrocken och punken på samma gång genom att korsa de två. På samma sätt som Ramones gjorde med 60-talspopen. Så varför då inte bara totalfrossa i Metallica, Anthrax, Exodus, Megadeth, Possessed, S.O.D, Vio-lence, Overkill, Destruction, Kreator, Celtic Frost, Razor, VoiVod, Dark Angel osv. Då det piskar pung fortfarande.
För vad är ny musik egentligen? Och vad är musiknostalgi?
Är det nostalgi när jag hittar ett för mig okänt band från 60-70 eller 80-talet?
Är ny musik ett band som lånar lite här och lite där och likt japanerna blandar en härlig kompott av allt?
Jag vet inte. Jag vet bara att det för mig är viktigt att kunna hitta element i musiken som tilltalar mig. En strof som minner om Clash, ett ackord som låter The Who, en röst som får mig att tänka på Ronnie Spector, Eddie Cochran, Olle Ljungström, Udo Dirkschneider, Sam Cooke eller varför inte Agela Gossow.
Visst kan jag förstå att det är lite patetiskt att punkaren är nostalgisk, vi trodde liksom alla andra unga att vi aldrig skulle bli gamla. Men för de flesta minus Sid Vicious och hans gelikar så är det oundvikligt. Och visa mig den vuxna person som inte bär med sig sin ungdomsmusik in i medelåldern om så bara när man tagit ett par kalla öl, jag tror inte han eller hon finns. Å andra sidan tror jag att många av de jag känner lika lätt går igång på Ebba, som på Kent, Europe, Iron Maiden, Skunk Anansie, Stones eller Fugees.
Jag tror att för dessa så har rocken haft många "stora ögonblick" som de gärna ser tillbaka på och minns. För visst var Axl Rose lika tuff som Johnny Rotten, Elvis, Joan Jett och Klaus Nomi. Och vi bär alla våra personliga revolter inom oss vare sig vi koketterar med dem eller inte.
Så kära bloggläsare. Var underbart aktiva och ge exempel på din personliga revolt. När exploderade allt och du visste att detta var "skiten".
Var det när du såg Magnus Uggla i Örebros Folkets Park 1977, Bob Marley på Grönan, Rage Against The Machine på Hultsfred eller när du på språkresan hade turen att se Steve Harley & The Cockney Rebels och dessutom köpte Mott The Hooples liveplatta.
Bara som exempel så kan jag säga att när jag såg Kiss på bild första gången visste jag att de skulle vara allt det där jag letade efter. Sedan dess har kickarna och revolterna avlöst varandra, men alla är de mig lika kära och förblir en del i min personlighet.
Och för dagen är det Trashcan Darlings som är coolast, bäst och svängigast.
Niklas Wahllöf har ju vikt ner sig för Orvar, han skriver ju som att han är en förlorare, vill han vara det så låt han tycka synd om sig själv medans vi andra fortsätter att upptäcka ny musik och med ett igenkännande flin lyssnar på vissa band och uppskattar deras förvaltande av arvet..
Vi är ju några som vägrar låta Orvar definera vad som är punk. Märks ju rätt klart i denna tråd http://farbrorpunk.blogg.se/2008/september/hmmm-vad-anser-ni.html#comment
Fast här heter Orvar Maria.
Det finns två saker som betydde väldigt mycket för mig som nybliven tonåring(innan det hade Twisted sister banat vägen) AC/DC och en kassett med samlingen Ståkkhålmsjävlar. Tyst för fan, Jag ska aldrig dö, Today Can't Be Worser Than Tomorrow och Sextiofem håller jag fortfarande som fantastiska punklåtar. Men det var mest hårdrock som gällde i glesbygden. Men efter ett tag när jag kommer över det där med sång som man inte hörde texterna i, då barkade det iväg och det var som att öppna en gigantisk skattekista och den har fortsatt att stå öppen och med internet så fick man en synnerligen effektiv karta och infrastruktur i skattkistan.
Band som betytt mest är nog Stiff little fingers, The damned, Ebba grön, Ramones, Sham 69, The clash, Dead Kennedys, Sub humans, Hüsker dü, The replacements, Nomeansno, Firewater och Drive-by truckers.
Konserter som gjort störst intryck (om jag inte glömmer någon?) är Theatre of hate, Therapy ,Sick of it all, Dick Dale, Tad, Jason & the scorchers, Blue for two, Poison idea, Peter and the test tube babies, 16 horsepower, Unsane och The freeze.
Utan inbördes ordning.
Jag skulle vilja att min son Daniel som idag är 7 år, lyssnar på: The Clash, Stiff Little Fingers, New York Dolls, Heartbreakers, Johnny Thunders, Ramones, Sex Pistols, Stranglers, och Imperiet..... listan kan nog blir mycket längre, så länge det handlar om rock'n'roll
Det finns så mycket bra musik från min ungdom som jag vill föra vidare, man kan bara önska att min son kommer att förstå och uppskatta samma som jag.. fast det är väl en dröm :)
bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är bra musik är allt som gör livet värt att leva ett tag till
förövrigt läraren, hur stavas domare?
Nacka i slutet av 70-talet och den andra, några år äldre gitarristen i symfonirockbandet jag spelade i stannar vid en korvkiosk för att äta lunch. Jag sitter kvar och slölyssnar på radion när plötsligt mitt i melodiradiosörjan Talking Heads' tolkning av gamla bluesklassikern "Take me to the River" vänder totalt ut och in på mina musikaliska referenser. Slutade ganska snabbt i det bandet efter en sådan råsop.
Fick anledning att minnas detta då jag köpt en skivspelare med USB-utgång. Bara att plugga in i datorn och sätta igång att digitalisera hela skivsamlingen! Två absoluta favoriter i återupplevandet av gammal kärlek på vinyl: Talking Heads "77" och "More songs about buildings and food".
Imperiet i Emmaboda 1985
Det var då jag fattade att man kunde vara sån
Sig själv
Sen var jag det
O är fortfarande hoppas jag
Alla snor av alla. En del gör det med finess andra inte. Jag minns hur jag pajade en hel Backyard Babies spelning för en vän genom att tala om var de hade snott var enda strof och vartenda riff. Fantastiskt festligt.
Hur som helst måste öronen alltid vara öppna för nya intryck och barnen måste få söka sina egna vägar.