Farbror Punk

Först gången jag stiftade bekantskap med Mårten Janssons musik var i början av 1993. I ett av radions pop-program spelades kommande plattor varav en var "Den siste dåren". Låten "Låt gå" slog knock på mig med sitt snygga stråkarr och tunga trummor. Jag gillde det jag hörde och beslöt mig för att kolla upp plattan som blev en trevlig bekantskap.
Palatsorkestern medverkde också under våren -93 i programmet "Trådlöst".
Sen blev det tyst.

Genom åren har jag spanat från och till efter en ny skiva med Mårten men precis som med Jakob Hellman har ingen ny skiva dykt upp.
Men i slutet av förra året hände något. Karin Jansson från Pink Champagne hade spelat in några låtar med sin bror Mårten. Ja, just det samma Mårten som i Palatsorkestern.

Sagt och gjort. Mårten och jag korresponderade lite.  Han fick en digital kopia på Trådlöst och i utbyte bad jag om en historik . Och det fick jag verkligen.

Så nu har ni chansen att upptäcka Mårten Jansson. Dels genom att läsa texten. Dels genom att besök hans hemsida Moppetron, men också genom att ladda hem Trådlöst. Och som om det inte vore nog, idag 6 april släpps "Den sista dåren" digitalt för inköp.

Så här kan det ha varit.

Tonår i Jakobsberg. Blockflöjten, nothäftena och ungdomskören var länge sedan, kanske ett helt år, i varje fall flera månader - i en annan tid. Jag lärde mig gitarrackord i proggplattornas texthäften: Keops pyramid, Hanna från Arlöv. Och det var j ä t t e viktigt att "ha ett budskap". Men jag hoppades nog mest att det skulle göra mig till någon. Oklart vem, men någon.

Gymnasiet. Först Karlstad Korv (!) och sen Statens Musikorkester Brun Band (!) Inte många orkade lägga det namnet på minnet, Brun Band fick duga, oklart om det dög, men vi var rätt bra. Vi gillade Costello och Neil Young och köpte konstiga skjortor på Snabbtextil i Jakobsberg Centrum. Publiken förhöll sig avvaktande och i bästa fall roat frågande. Vi var stormförtjusta. Perra och Olle hade lirat längre än jag, kunde fler ackord och visste mer om vilka som passade ihop med vilka. Det var lärorikt.

Under några år spelade ALLA. Och SPELA var allt som räknades. Vi gnetade på i Jakan och Bro. Turnerade mellan musikfester och ungdomsgårdar med olika kumpaner; dova konstnärliga som Delmore Schwartz eller punkiga som Skälby Örjans, Revolt och Homy Hogs. Lånade föräldrars bilar och hyrde släp. Ibland kom Eldkvarn eller KSMB på besök och vi fick spela förband: Ebba Grön skulle ha kommit till Bro, men de blev sjuka och vi blev både förband och huvudakt till publikens måttliga förtjusning. Vi gjorde ett par utflykter till Ultrahuset på andra sidan stan. Men i stan spelade vi sällan. Där spelade de som räknades på riktigt. Syrran hade startat Pink Champagne med sina polare och de blev hippa bums. Hennes kille Erik spelade i Ståålfågel, de var sten-coola. De gjorde skivor och kände typ alla man borde känna. Brorsan gnetade på med enmansbandet AJ och när Ståålfågel la ner startade han och Petter Syster Lycklig; de jobbade också till sig någonting eget.

Efter några år började Perras melodier kräva helt nya ackord som han uppfann själv och försökte lära oss andra. Det blev så finurligt och skimrande att vi själva började ana att vi kanske aldrig skulle kunna klä dem i lika finurliga ord och skimrande arrangemang. Jag behövde ett annat sätt att skriva på. Köpte en Tascam 244 och började fnula hemma med brorsans rytm-box från AJ och ett par gitarrer. Bruset steg för varje lager med pålägg, men det blev också stämmor och inspirerade nätter med hörlurar och eviga omtagningar.

Nu spelade inte alla längre. Våra första flickvänner försvann och vi lyssnade på Cornelis i dystra vinterkvällar. Syrran träffade Steven och flyttade till Australien. Storebrorsan hakade på lillebrorsans linje och satsade på teater. Perra började plugga konstvetenskap och Olle kom in på journalisthögskolan. Jag hälsade på i Sydney 1985. Kom hem med brokiga skjortor, sorgsna pop-skivor och egna låtar jag spelat in i Stevens åttakanalsstudio.

Den första Palatsorkestern växte fram ur den rytm-boxbaserade duon Mr. Mårten & the Disableds under 1986. Vi var en strävsam trio med herrarna Boman och Schüttman på trummor och bas. Vi repade ett halvår. Spelade upp tio låtar för våra kompisar på vår enda spelning i morsans källare. De röstade fram fyra favoriter som vi spelade in (med oundgängligt stöd från engångsskivbolaget Step Two Records). Två blev en singel som till allas förvåning och vår ohejdade glädje började spelas i radio. Vi kvalade till Svensktoppen. "Fyra bugg och en coca-cola" vann den veckan. Vi kom näst sist bland dem som inte kvalade in på listan. Jag blev helt uppslukad av det där med att vi spelades i radio ibland och började lyssna på all melodiradio som fanns. På den tiden var det bara P3 och Radio Stockholm men jag gav mig ändå en överdos. Får fortfarande ont i magen när jag hör en melodiradiopratares tom-prat mellan låtar som ingen rimligen kan ha önskat sig.

Då slutade jag med musik och gick ett på skrivarverkstad (Jakobsbergs Folkhögskola). Skrev ett par radiopjäser; två spelades in och sändes i radio. Den nybakade DI-eleven Anders Lundin fick dem att svänga riktigt bra. Plinkade på gitarren som förströelse hemmavid utan planer på att börja spela "på riktigt" igen. Hann precis tänka att det kanske är författare man ska bli.

Då ringde Thomas Engblom som jag känt i några år. Han skulle fylla trettio och han hade fixat en pub med scen, trummor, förstärkare och fritt fram att lira för den som vill! Hälften av hans kompisar är från Hofors eller Sandviken så det var ju en jävla massa folk som tänkte komma och lira blues . Men Thomas själv hade ingen att spela med på sin egen fest så han förslog att han skulle kompa mig. Eller jag honom, eller hur man nu skulle se det. Så fick det bli. Vi repade en gång i hans kök, spelade på festen och utan att jag visste ordet av hade han börjat boka spelningar. Sandviken och Hofors, förstås, hemma i köket hos folk som hade fest. Det blev en sorts Billy Bragg-punk med elgitarr och munspel. Mer drag än riktning, men nånstans kommer man ju även på det viset. Clas kom med på bas och så plockade vi upp namnet Palatsorkestern. Spelade vi en demo och den blev sådär och vi gjorde en till. Den blev bättre och då fick vi EMI på kroken och spelade in en demo till. Först nobbade de men den 1 april 1992 ringde Magnus Nygren och sa att han tyckte att vi skulle hitta på nå't. Han skojade inte. Samma vecka fick jag efter många års väntan i bostadskön min första egna lägenhet. Etta med kokvrå och dusch i trapphuset på Bergsundsgatan 5. Livet trallade i dur.

EMI kippade efter luft i sitt post-hellmanska vacuum. Magnus Nygren sajnade killar med gitarr som skulle kunna göra den uppföljare som Jakob aldrig behagade göra själv. Jag var en av dem. Det fattade jag också. Vi föreslog Christer Jansson som producent och trummis och han föreslog att Gunnar Nordén också skulle vara med för Gunnar kunde spela vad som helst.

Tidigare hade alla mina processer malt på i sakta mak, stannat av och tuffat igång igen. Men plötsligt var Mårten Janssons musicerande något som gick undan. "Följ mig till Sundbyberg" hade vi spelat in som demo och den mixade Alar Suurna om i EMI:s studio, Christer la på en virvel och en tamburin i refrängerna om jag minns rätt. EMI släppte den i juni och samtidigt började vi repa för att spela in resten av albumet. Jag undrade ängsligt om jag ens hade låtar att fylla ett album.

Palatsorkestern försvann medan vi spelade in. Clas gjorde sitt. Spelade bas och var bra. Thomas och jag lyckades inte hålla ihop det. Jag var killen med gitarr så jag tänkte ju inte kliva av. Tyckte inte jag hade tid, men saknade nog mest mod att vara uppriktig. Med Christer och Gunnar var det väldigt roligt att göra en platta "på riktigt". Svängigt och snyggt, stråkar och lyx. Sena kvällar i Skärmabrink. Hälsa på Nisse Hellberg. Roxettes tyska fans utanför fönstret med instamaticen. Vi bläddrade bland Skifs och Palmers gamla mastertejper i förrådet. Oogachacka. Konstigt. Var vi verkligen där?

Låtarna visade sig vara många nog för att fylla ett album. Men jag sumpade rösten när det var dags att lägga sången. Den hade aldrig klickat förr. Nu gjorde jag allt fel. Småsurt och fegt i varenda tagning. Vi fick hygglig fason på det till slut. Brorsan ryckte in med sin teaterskolning och fick vara röstcoach, men när vi var klara tyckte Magnus ändå att det saknades något. "Jättebra album, grabbar, men vi behöver en singel...?" Det hade ju hunnit gå nästan ett halvår sedan vi släppte "Sundbyberg". Vi träffades hemma hos Gunnar. Jag hade tre textrader, en skiss på en vers och på en refräng och på en dryg timme hade vi pusslat ihop det till "För din skull, Anna". Magnus kom förbi, ställde sig med ryggen emot och tittade ut genom fönstret som han alltid gjorde när man spelade upp kassetter för honom på EMI:s kontor. Och så sa han "den tar vi". Och den tog rätt bra.

Promo-gig i skivaffärer i södra Sverige under en hektisk vecka i februari 1993. En handfull radio- och tv-spelningar. Hoppade in som förband till Docenterna i Linköping. Vi var glada. EMI avvaktande, vaga. Vi fick ganska få recensioner; några treor, någon fyra och en riktig sågning i Nöjesguiden. Är det viktigt? Kanske inte. Jag drömde framgång. Och innerst inne befarade jag att det redan var slut. Som om allt varit en dålig idé från början. Tyckte att EMI drog sig ur, eller om det var jag som gjorde det. Vad hade vi hoppats på?

Gjorde ett halvdant försök att få med något bokningsbolag som stöd för live-spelningar. Drog mig för att ringa musiker och fråga om de ville lira med mig. Tyckte inte jag hade något CV att skryta med - och ingen gajst att börja boka själv. Köpte uppslagsverk och bäddsoffa för STIM-pengarna, åkte till Australien igen. Nio år sedan sist. Inte som förr, men viktigare. Åren känns så tydligt när man får komma tillbaka. Kom faktiskt hem med en demo den här gången också, som inte gick att använda till nånting, förrän långt senare.

Och så var jag mitt i nittiotalet. Skrev lite och sällan. Samlade mig vartannat år för att spela in. Peter Kvint och Måns Eriksson hade talang som även fick spilla över på mig. Ibland blev det bra. Ibland blev det konstigt men lärorikt. Men det blev egentligen inte så mycket av med någonting de där åren; inte mycket nyttigt, inte mycket bra och inte mycket roligt.

Nytt årtusende. Jag var ingenstans, men det var nog där jag behövde vara. Fick ett andrum och lät frustrationerna rinna ut i sanden och började stifta bekantskap med mig själv igen. Kom på att det i allt det där med att "spela" faktiskt hade funnits något som inte handlade om skivor och recensioner, om att komma någonstans eller att bli någon - utan något som bara var genuint roligt. Och roligt för den som ville unna sig att göra det. Då blev det enkelt att börja unna mig det igen.

Köpte en digital portastudio. Den såg nästan ut som min gamla Tascam, men med åtta reglar och en liten display istället för en snurrande kassett. Letade fram gamla brottstycken till låtar som blivit liggande (den gamla demon från Sydney 1994, t.ex.). Tog vid där jag hade slutat. Försökte damma på. Den raka fyrtaktens bojor satt hårt om anklarna. Jag tänkte som förut: att om jag stampar takten hårdare i golvet borde det ju svänga mer - eller?

Nja, det funkade sådär.

Började lyssna på Velvet Underground, T.Rex, J.J. Cale och Sparklehorse. Tom Waits hade jag med mig sedan tidigare. Jag föll för det där hemsnickrade svänget; det lät som om det vore möjligt få till det själv. Och jag anade att man kunde göra intryck utan att behöva bullra och ta i så förbannat. Jag klädde av alla melodier, började kompa dem i halv fart. Sjöng tyst och nära utan fart och tryck. Nynnade stämmor, plinkade små melodier. Hittade andra punkter i rytmen som jag kunde hänga upp melodierna i. Hittade en smal och böljande stig framåt, där jag gick försiktigt fram. Hittade en egen fart, med egna villkor - och med min egen inspiration. Det var inte svårt att känna att det var rätt.

Så där smög jag fram i flera år. Ibland blev det långt mellan låtarna, ibland gjorde jag om en gammal. Ibland satt jag uppe om nätterna i flera veckor. Spelade in några låtar med Steven som bodde i Stockholm ett tag, ett par år senare kom hans brorsa John förbi Stockholm och tog med sig dem. Han la på riktiga trummor i Sydney och gav ut det på skiva.

Våren 2006 tyckte jag att jag hade lyckats riktigt bra med ett par låtar (Bara, morgonen Kristin, Jag har allt, Den där dagen, Aldrig försent). Tänkte att det kunde vara värt att skicka runt en demo. Men nu fanns ju MySpace. La upp en sida och började genast avsky konceptet. Fan vilket dravvel att jaga kompisar, skryta med kändisar och många besökare. Jag skaffade en egen webbplats istället och struntade i att försöka få skivbolag på kroken. Insåg att jag ju inte blir fattigare av att alla kan ladda ner låtarna gratis istället för att inte låta någon höra dem över huvud taget. (Och upphovsrätten förlorar jag inte bara för att jag låter alla ladda ner filerna för privat bruk - i den händelse någon vill använda dem i kommersiella och offentliga sammanhang gäller ju samma regler som för all skyddad musik). Och tanken var att jag börjar om på http://www.moppetron.se/, jag lägger ut allt jag spelar in och sen får jag se vart det tar vägen.

Och idén håller fortfarande. Det är ungefär en minut mellan färdig mix och publicering - vörld vajd! Jag kan mixa om allt när jag behagar. Inspelningar som jag tröttnar på kan jag ta bort och göra om från början. Jag har grävt fram gamla inspelningar; letat upp ljudtekniker med grånat hår som sparat allt från tidigt åttiotal, en del av dem ligger redan ute, mer kommer. Dessutom har hemsidan gett mig anledning att samarbeta med andra igen. Brun band har fått göra come-back. Syrran och jag har sett till att börja göra klart sån't som vi skissade på för flera år sedan. Och det är väl liksom själva tanken med musik: Att det rör på sig.

Och tack vare hemsidan hittade ju entusiasterna bakom Sköna Gröna Grebo och Farbror Punk mig. Och nu även du. Lyssna, ladda hem och hör gärna av dig.

Börja här: http://www.moppetron.se/

Och ja, just det: Moppetron kommer av Moppe, som jag kallades för när jag var liten. Steven skapade hela ordet när han suckade över hur jag lyckats få en av hans låtar (tror det var Aquanaut) att låta som vilken som helst av mina egna småputtrande och tralliga alster: "It's as if you can take any song, put it through that moppetron filter and make it sound as if you made it...". Lite osäker på om jag ska känna mig smickrad eller ej, så jag väljer... smickrad.

Mårten Jansson, April 2009