Farbror Punk

Av alla medlemmar som passerade i Cathy & The Heat respektive Alien Beat var låtskrivaren och saxofonist/gitarristen Måsse Edwall den som fanns med från uppstarten 1978 till det bittra slutet fem år senare. Jag bad Måsse svara på en mängd frågor kring musiken.
Här kommer den första delen.




Hur började ditt eget musikintresse, hemma?
- Det fanns inget som helst musikintresse i hemmet, inga föräldrar eller syskon som spelade något instrument, inget "skicka pojken till Kommunala musikskolan".
Jag var nog den enda som visste att jag var musikalisk.

Min bästis tog pianolektioner och jag lärde mig lite piano genom att se när han spelade. Hade genomgående ganska låga betyg i musik i skolan. Apropå det: Alien Beat med Sebastian på sång blev inbjudna av eleverna att spela i aulan på Skanstulls gymnasium, där jag hade gått några år tidigare. Det var succé, alla skrek & dansade. Då kunde jag inte hålla mig utan gick fram till micken och sa "När jag gick i den här skolan fick jag tvåa i musik".

Saxofonen när kom den in i bilden?
- Jag började spela sax i början av -77. Tog några lektioner, men lärde mig mest själv. Fast sedan , när vi bildat Cathy and the Heat, började jag spela gitarr. Mest för att kunna skriva låtar, men också för att det behövdes en kompgitarr, särskilt med Peter Ampull i bandet.
Jag hade spelat gitarr några veckor när jag spelade på scen första gången.

Orsaken till att jag började spela sax var att jag älskade själva instrumentet och kanske också gillade den roll saxofonisten har i ett band. Klart den där lite melankoliska myten om saxofonisten som en loner som står under som står under en lyktstolpe i New York gjorde sitt till...
Först spelade jag altsax, sedan gick jag över till tenor men ärligt talat var det sopransax jag gillade jag mest, men det spelade jag bara på två eller tre låtar sista året med Alien Beat. Annars var det gitarr. Och piano på en låt.

Saxofon i ett punkband. Idag ter det sig märkligt. Saxofon förknippades väl även då med 50-talsrock?
- Saxofon förknippades antagligen mest med Clarence Clemmons, Springsteens saxofonist på den tiden. Och jazz, naturligtvis. Men hm... Kan inte säga annat än att jag tyckte om instrumentet, hade inga direkta förebilder, i så fall Bowie och Roxy Music. Sedan hade ju Micke Hedenby och jag varit i London redan '77 och sett X-Ray Spex, och det var alltid ett jävla tjat om att vi var Sveriges X-Ray Spex, vilket man kanske borde se som en komplimang, men ett instrument gör inte ett band.
Vi försökte aldrig låta som X-Ray Spex eller nåt annat, att ha ett eget band var det viktiga.

Men jag håller med om att det ibland var problem med sax till den musik Cathy & The Heat och tidiga Alien Beat spelade, vi arrade inte låtarna så att saxen fick utrymme, saxen var ett kompinstrument i mängden och när man t.ex. hör låten från "Ståkkhålmsjävlar" så skäms man ju, jag spelade för mycket, hela tiden. Fast spelstilen kanske var en följd av att jag var så jävla dålig på sax, vilket definitivt hade märkts om jag hade kört ett solo i en lugn låt.

Ni var tidiga ut i Cathy & The Heat, berätta hur du blev inblandad?
- Micke Hedenby och jag bildade bandet. Vi gick i högstadiet tillsammans i Högalidsskolan. En annan klasskompis påstod att han kunde spela trummor och så plockade vi in Peter, som vi kände sedan tidigare, på bas. Jag minns inte exakt i vilket skede Katti kom in, men när vi skulle repa första gången med Per Hedberg som trummisen hette, visade det sig att han inte alls kunde spela trummor. Om jag minns rätt stod Stockholms Rolling Stones, Madhouse, i replokalen (det var deras lokal) och flinade åt oss amatörer. En av de få gånger då Benke Kirschon & co verkligen hade rätt att flina överlägset och stärkas i sin Keith Richards-identitet, det lät verkligen apa om det. Fast vi hade turen att snabbt hitta Pelle Lidell på trummor, han var ju en av få i de tidiga punkkretsarna som verkligen kunde spela, trots att han var några år yngre än oss andra. Man kan väl säga att han bildade en ljudmatta som vi andra kunde luta oss på medan vi lärde oss spela själva.

Då, kring punksommaren -78, fanns det en samhörighetskänsla mellan 08-punkarna, eller hade det redan skett en splitting mellan "Rågsvedgänget" och Gallerian/Gamla bropunksen?
- Allvarligt talat så fanns det så lite att göra för oss uttråkade tonåringar på den tiden så vi höll ihop.
Jag tyckte inte själv att jag tillhörde nåt läger, jag var på Ebba Gröns första spelning i Rågsved och det vore ju bara dumt att påstå att de inte var ett jävligt bra band.

Det var lika kul om Damned eller Clash kom med en ny platta och vad det gäller tjatet om att det var "kommersiellt" att sjunga på engelska tyckte jag det var ett så korkat gammalt hippieargument så det var inget att bry sig om. Alien Beat var väl lite anklagade för att vara modepunkare av vissa omslagspojkar för Rågsvedseliten men våra texter var ofta ganska arga och samhällskritiska - vilket inte betyder att de var vänstervridna. Jag tycker det är en efterkonstruktion t.o.m. att kalla Ebba vänster eller representanter för nån slags förortsungdom som gjorde revolution, medan andra åkte till London direkt från discot och köpte dyra kläder på Kings Road. Visst, några skräckexempel fanns såklart, men dom fick inte fäste i någon av falangerna. Jag tycker det typiska för den här tiden var att vi tog hand om varandra, oavsett vilken bakgrund man hade. Att det skulle funnits partipolitiska motsättningar mellan 15-20-åriga kids är rätt löjligt att påstå, men man kan ju undra varför historieskrivningen lyft fram Ebba Grön/Oasen och KSMB så mycket. Journalisters eviga vilja att förenkla. Jag tror man kan leta rätt länge i vänsterns partiprogram efter "Häng Gud" och "Skjut en snut" utan att hitta det, att t.ex. Rude Kids fick ta mycket skit för att vara "kommersiella" berodde mycket på avundsjuka för att dom fick skivkontrakt så snabbt.

MEN, det viktiga är att säga att det hände absolut INGET i Stockholm på den tiden, så att hålla på och kolla vad folk hade för kläder var liksom inte så viktigt.

Du var bandets huvudkompositör, var de andra för lata för att bidra eller?
- Från början var det mest Micke Hedenby som skrev låtar, vi skrev nog 50/50 av låtarna i The Heat, men låt oss inte glömma att Pelle skrev en låt - i alla fall en text: "Tjacka mer", jag tror han gjorde musiken också, eller om Ampull hjälpte till där, fråga Pelle.
Annars handlar inte låtskrivande om att vara lat eller inte, även om det är på så simpel nivå som
de första låtarna vi hade. Det är en talang, en passion och de andra var helt enkelt inte intresserade eller tyckte inte att de behövde eftersom jag fanns.

Ja, jag skrev många låtar.
Jag skrev allt vi gjorde efter att Micke slutade - även om vi fortsatte att spela vissa av hans låtar. Men vad gäller vägen till det färdiga resultatet tycker jag det blev mer och mer en kollektiv process. Särskilt det sista året med Alien Beat, med Fred på trummor och Anders Holm på bas. Jag gjorde några låtar med Fralle och även om jag gjorde text/ackord kunde låten bygga på ett basriff som Anders hittat på.

"Ge mej mer", Alien Beats första singel, skrevs dock av Fralle och Sebastian, lite i protest mot mig fick jag känslan av, de och Pelle ville återgå till New York Dolls-inspirerad rock.
Själv tycker jag att det är NU, 30 år efter mitt första försök, som jag börjat skriva riktigt bra låtar.

Vi var många som hoppades på skiva från Cathy and the Heat. Varför blev det aldrig en platta?
- Förmodligen för att vi fanns så kort tid och att vi inte var tillräckligt målinriktade utom på att spela live. Visst, vi höll väl på i studio lite grann, målet var väl att få till en singel, men inte ens det gick, det gav vi upp och glömde.

Men hur Åsa fick tag på en gammal inspelning som hon la sång på och som Johan Johansson gav ut på "Ståkkålmsjävlar" har jag ingen aning om, låten har dessutom fått fel titel, den heter "Nazis in Disguise" men på plattan heter den "Police in Disguise" (Korkat, för den handlar om att poliser är nazis in disguise). Jag hörde inte låten förrän för några år sedan och jag måste säga att jag baxnade. Jag vet inte när den kom ut men jag inbillar mig att jag som låtskrivare hade stoppat den, så dålig tycker jag den är.

För övrigt minns jag inte vilken låt vi i bandet funderade på som singel. Vi höll på i Woolfi's studio, allt gick åt helvete, teknikern kunde inte tekniken, det roligaste ögonblicket var då vår s.k. manager Linus mitt i kaoset bad om en time out & sa med gravallvarlig röst "Guys... If you can't get a hamburger you have to take a kåååårv" med sin obetalbara amerikanska brytning - det var hans försök att hindra oss från att packa ihop och sticka.
Men du, Diciplin då. Den som man kunde höra i radioprogrammet om Pelle?
- Nja, Disciplin var en tidig Alien Beat-låt och när jag hörde den i radioprogrammet mindes jag den knappt. Tur vi inte gav ut den som singel.


Åsa och Måsse fotade av Ann Duroj


Jag är den ende som var med hela vägen, från originalsättningen av Cathy & The Heat till det bittra slutet av Alien Beat. Genomgående var att inget eller fel saker kom ut på skiva, men idealet hade varit att det bästa av det bästa hade kommit ut med både Katti, Åsa och Sebastian som sångare fast så blev det inte. Ändå får man ju vara lite stolt över att ha fått så pass mycket gjort i så ung ålder och även om det var 5 år allt som allt så kom och gick 11 personer förutom jag själv, Cathy & The Heat fanns mindre än 1 år och så var det ju egentligen med alla punkband, 1 år är nog rätt genomsnittligt även om man tar med internationella band: Hur länge fanns tex Pistols? Om man bortser från div come backurnéer osv.