Peace & Love - en liten rapport
Det började dock lite rörigt med avlämnandet av ressällskapet. Var är incheckningen till campingen? Är campingen full? Rakt fram och till vänster, jo tack.
Jag kan konstatera att P&L har växt till miniRoskildeproportioner men definitivt inte utan problem. De fick checka in, fick camping och jag kunde till slut parkera och ombona bilen till sovplats. Men campingen hade tydligen varit kaos för många, timtal i kö och det är klart att det tryter på tålamodet. Själv fick mitt tålamod en törn när jag äntligen kommer fram och får veta att inga systemkameror är tillåtna på festivalområdet, tydligen ett beslut som sattes på måndag. Tack så jävla mycket för det Motley Crues management (Jag kan bara gissa att det var därifrån förbudet kom). Så nu vet ni varför detta inlägg inte inehåller några bilder från festivalen.
Jag såg ett antal band. Inte alla som jag hade tänkt. Å andra sidan träffade jag trevliga personer och att socialisera är en viktig del i festivalandet.
Bullet. Ja, jag hade verkligen velat se hela Bullet, men allt strul gjorde att jag bara fick avnjuta avslutningen. Men det jag såg och hörde gjorde att jag fick en skön flashback till 80-talet. Metal för fan!
Tysta Mari. Snacka om att killarna kan sin Clash, Ebba och Rancid. De spelar bra och tufft och vet att "se ut" på scen. Helt klart min kopp té.
Monark X. Med nästan samma referenser som Tysta Mari, men utan den coola Clash-attityd som Maris killar kör med. Pelle och kompani är svettiga t-shirts och ett jävla ös med sång på skånska. Dera cover på "Flyktsoda" får mig att definitivt välja bort Thåström. Bra? Nä, jättebra!
Vol Beat. Helt ok men för stor scen för min smak.
Coffinshakers. Värmlands mesta vampyrrockare. Ennio Morricone möter Johnny Cash som överdoserat på Cramps. Kalas helt enkelt.
Motley Crue. Var rejält trött när L.A-legenderna klev på. Fast en räcka hits får mig att stampa lite mjukt med foten. Och när Mick Mars börjar sitt solo känns det som ett bra läge att gå. Men jag hänger kvar och får avnjuta en tuff Live Wire sen bjuder Tommy Lee publiken på JD och en ny låt. Då är det dags att gå. Det kan sägas att de var klart bättre än väntat och än Roskilde på det "sviniga" 90-talet.
Perssons Pack. Alla andra får ursäkta men till Packet har jag ingen distans. Det var fantastiskt såklart och jag blir tårögd av alla klassiska och nya hits. Jag skyller på Per Persson att Hälsingland numer verkligen känns som "Hemma".
Henry Rollins. Han är brilljant. Lyfter fram det allvarliga. Får oss att skratta åt absurditeter och bjuder på lite sverigekunskaper. I min värld skulle Henry få åka runt i skolorna och få ungarna att inse ett och annat. Hans upplevelser från "dödens fält" påverkar mitt resällskap, som också besökt samma plats, starkt. Även vi som inte varit där inser att vi lever under "rätt bra förhållanden". Det gäller att få perspektiv.
Henry förkroppsligar PUNK.
Han är fanimej en hjälte.
Sista dagen bjöd på fyrtal i rockenroll.
Florence Valentin. Ingen Haninge punx, men ett suveränt liveband som levererar med bravur i stekhettan. Och Love vet hur man snor och stuvar om bra musik. Kan man mixa Springsteen, Clash, Dexys och Ebba måste resultatet bli därefter. Precis som med Packet (där f.ö. Love ingår) älskar jag musiken in till sista gitarrackordet.
Strindbergs. Levde de upp till alla förväntningar? Såklart det gjorde! Johan och Janne är två proffsmusiker som lånat en lika rutinerad trumslagare - Robban från Edsbyn.
Var det bra?
Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Naturligtvis saknade jag mängder av låtar speciellt från "Röda plattan" Ingenting, Razor waltz och Respektfulla gatan. Men konstaterar nöjt att jag orkar poga mig igenom "Kvasibarn" i sommarhettan.
100 sekunder, Snabbare än tiden, Ensam i ett vimmel, Halloween, Sista stormen drar förbi alla finns de där. Det är bara träiga Italien som får mig att gå åt sidan och röka. Jag har aldrig fattat låtens storhet. Sen tar det bara slut. Abrupt. Arrangemanget ger inte plats för Bollar som extranummer. Trist.
Underbart är kort.
Lädernunnan. Skulle nunnan kunna göra ett lika bra intryck som Strindbergs. Absolut. Jonas är cool i kostym och bandet. Ja, men fan vilket bra band. Den som imponerar mest är Thomas Silver som piskar sin gitarr till stordåd. Aldrig har väl en klassiker som "No rule" haft sånt tryck. Belackrana skulle säkert beskylla Nunnan för att leka hårdrocksband, som om det skulle vara något negativt? Ensam i natt är en ångvält.
Wildhearts. Jag hade väntat sedan -85 att få se Strindbergs, och sedan -93 att se Wildhearts. De är fortfarande ett hårdrocksband för popnördar. Bandet gör urstarka låtar med tuggitarrer och hitiga refränger som klassiska Suckerpuch, My baby is a headfuck och I wanna go where the people go. Folk vägrar att inse Gingers storhet. Folk är idioter!
Dessutom såg jag några små bitar av Warrior Soul, Witchcraft, Ulf Lundell, Håkan Hellström och Faith No More... Men missade Baboon Show (jo jag grämer mig än), Ninja Dolls och Dundertåget.
Summan av kardemumman är att det var en superb helg trots "problemen". Nästa år har man säkert fixat allt och då är jag där igen.
Jag missade allt utom just Faith No More, fast jag åkte ju bara dit för att se dom å andra sidan, hade hoppats hinna se Strindbergs men jag jobbade tills för sent för att få med mig dom! Faith No More regerade så fett så att jag blev tillbakaslängd till 97 när jag såg dom sist men så är jag ju partisk oxå!:D Moshade, skrek o betedde mig som en 17 åring igen mina snart 39 år till trots, helt underbart!:D
Zak: Att orka vara energisk när "sista" bandet ut spelar fixar jag inte längre. Fast jag har ju passerat 40 redan så jag skyller på det (eller att Bossse 1år tar sin tribut). Fattar inte hur jag ska fixa Napalm Death nästa helg på Rockweekend.
Å andra sidan Zak. Visst är det helt underbart att få se och höra ett band som man verkligen längtat efter, om det sedan är nostalgi eller genuin kärlek till musiken spelar ingen roll. Känslan är viktigast.
jag var glad för min dag i borlänge såg lagomt så många band som jag orkade å valde väl de rätta, söp i lagom mängd och lät fyllan plana ut innan kudden i Gävle kom vid 4 snåret, strindbergs o nunnan var så bra som jag hade kunnat hoppats på, Dundertåget mest energiska, chris cornell mest boring och Håkan var såklart bäst
Fast jag var ju inte på plats förrän runt 18 tiden och hade redan då fokus inställt på endast 2 saker, öl & Faith No More så det var enkelt att orka!:D Enbart nostalgi var det inte då jag fortfarande lyssnar på dom nästan lika mycket nu som då och dom bevisade att dom fortfarande hade allt intakt, humorn, scen närvaron och kärleken till musiken, oavsett om dom nu gjorde det för pengarna eller inte! Vad gäller Napalm Death så kräver dom sin man, no doubt about it, inte riktigt min grej dock! Ha det gott i hettan!