Rocken det förgångna?
Fredrik Strage skriver insiktfullt om hur rock för honom (och kanske många andra) börjat handla om det förgångna.
Att det var bättre förr. Ja, ni fattar.
På Rockweekend för drygt en vecka sedan frågade jag Robban Becirovic om han inte kände sig "mätt" på hårdrock, om han inte tenderade att tänka "ja, men det här låter som det där eller det där" och tycka att det bästa redan är gjort.
Men till min förvåning så svarade han att så inte var fallet. Hårdrock kan man aldrig bli mätt på, det är ju en livsstil, och nej, det gjordes hela tiden lika bra musik som förr.
Själv hamnar jag någonstans mellan dessa två "musikexilensers" åsikt inför rockens varande.
Visst, är jag totalt nedkörd i mina egna upplevelser av plattor och konserter att nya upplevelser ibland bleknar. Och precis som med Fredrik faller jag i "Classic Rock-fällan" när jag plöjer genom tidningar, böcker och filmer om det förflutna.
Å andra sidan delar jag Robbans "wow-känsla" inför nya band, band som slår an den där det-här-gillar-jag känslan som gör en lika glad som man varit tonåring fortfarande. Fast, det ska erkännas, de flesta nya kickar är med band som har referenser till något gammalt, men det gör ju inte glädjen mindre över att lyssna till Körsbärsfettera, Bullet, Chick-e-chak, Monark X, Masshysteri, RAM eller något annat jag plockat upp på senare år.
Fredrik menar att så länge men fortsätter att gå på konserter har man möjlighet att med tiden kanske tycka att; Den där spelningen med Springsteen i år var inte så dum ändå. Det kan jag bara hålla med om. Jag har sett Metallica med Cliff Burton på Roskilde -86. Men även sett dem senare på samma scen och de har alltid levererat eminenta spelningar. Hårdrockens Springsteen helt enkelt. OK, Battery, Sanatarium och naturligtvis Pulling teeth kommer aldrig att bli så bra som då 1986, men det är ju enstaka låtar.
Metallica med Ciff Burton - Roskilde -86.
Ett annat bra exempel är Hellacopters. Hur mycket dist, svett och röj som de bjöd på som förband till Nomads och Dictators går det faktiskt inte att jämföra med senare års spelningar som välojad och väljudande rocknrollmaskin. Visst känns det lite kul att ha sett Hellacopters pre-Supershitty to the max, men jag skulle inte säga att de var bättre förr.
Så hur är det för er, är det så att ni ständigt jämför med den gyllene eran och därför struntar i att se spelningar?
Eller är det så att ni fortfarande går och ser spelningar med t.ex. Ac/Dc för att de ändå är Ac/Dc och därmed alltid levererar? Detsamma skulle kunna gälla den outrötteliga rocknrollmaskinen Motorhead.
Ge mig era kommentarer.
ha jag skrev en krönika om nostakgi för några veckor sedan, som handlade om varför mina polare plötsligt åker till P&L bara för Strindbergs
Ja, svår fråga det där. Men jag tror att Robban har mest rätt. Inte bara när det gäller hårdrock per sé, utan i allmänhet. Om man tar exemplet AC/DC kommer de aldrig att kunna återskapa sin storhetstid varken på skiva eller live, även om de åtminstone på scenen fortfarande håller hög klass. På skiva låter de mest som ett coverband på sig själva. Därför är det väl minst lika kul att gå och kolla på t ex Bullet, som visserligen har snott det mesta från AC/DC, men satt det i ett nytt och fräscht sammanhang.
Sen är det ju kul med nya band just av den anledningen att de inte har hunnit skaffa sig det här "Classic Rock"-bagaget, det vill säga specialartiklar i Mojo om de viktigaste spelningarna, bästa låtarna osv. Det finns fortfarande saker kvar att upptäcka på egen hand.
Man åker på konsert för att se det man vill höra om man vet vad man vill höra typ Ac/Dc eller annat reunitat punkband ala Pure Mania, sen finns ju alltid nyfikenheten kvar att upptäcka det nya (gamla) bandet som låter så där bra som man alltid vill att band ska låta (Dead Kennedys) men att glömma gammla band eller dissa nya för att dom låter som gammla e ju kasst , e det bra musik e det bra..mycket nytt har influenser av gammalt som det alltid varit, men dom måste ju hitta knappen som triggar en att lyssna, gör som det så e det ju OK och bra...fan en marshall stack och gitarr riff ala Ramones det går man ju igång på... eller ? =)
Jag har väl alltid varit kräsen men jag har blivit värre med åren.
Jag gillar inte Kiss, så jag är väldigt glad över att ha sett Hellakopters på singeltiden. Både Dictators och Nomads var bra också, måste jag säga.
Robots, Dictators och Hellakopters på Cafe Q i Gävle är faktiskt ett av mina bästa konsertminnen.
Men jag håller med Robban, jag hittar hela tiden nya band som jag gillar. Bullet är ju tex minst lika bra som en massa gamla 80-tals favoriter. Sen så utvecklas ju även musik. När Tragedy, His hero is gone, Eyehategod osv kom, så slog de ner som en skräll i punkscenen för att de lät annorlunda. Sen har ju inget band i den skolan lyckats låta lika bra iofs, men men.
Det finns ju inget tristare än folk som inte upptäckt nåt nytt sedan de var 20.
Jag är fan 35 och jag går på sunkiga punkspelningar flera gånger per år, det är kanske inte så ofta jag blir positivt överraskad, men det händer.
I år så har jags ett Limpwrist och det var ju lätt en av topp fem spelningarna i mitt liv, nu hade jag iogs hört dem innan, men ändå.