Mare Kandre - Global Infantilists
Verklighetens Skönhet
Global Infantilists är rena kongolesiskan. Och hur många visste att det var ett rockband?
Fyra hjärnor från Stockholms rockvärld har strålat samman. Resultatet blev en lika ljuv som dov skönhet.
Slumpen sätter sina spår ibland.
Vore det inte för slumpen skulle inte Global Infantilists existerat i detta nu.
Utan slumpen skulle MNW inte gett ut någon MP med Global Infantilists.
Global Infantilists ???
En sannolik men ändå slumpmässig samling musiker från Stockholms undre rockvärld. Ni känner igen dom om ni är hemtama i den världen. Musiker som växt upp, lärt sig och mognat i takt med hela den nya musikgenerationen som sköljt fram.
Sven Ohlman spelar bas och hörde en gång till den ryktesomsusade gruppen Plast. Mare Kandre har sjungit i Ruhr. Mats Wigerdahl var den egenartade trummisen i Kitchen & the plastic spoons (minns ni?). Från Dom Dummaste kommer så till sist Olle Schedin, klaviatur.
Kan man tala om supergrupp? Knappast i de här sammanhangen. Men ansiktena är välkända. Och mycket är en slump.
- Det började med att jag skulle göra mitt specialarbete i gymnasiet, berättar Sven.
- Jag tänkte sätta ihop ett futurisktiskt musikcollage. Så kom jag på att Mare kunde hjälpa till med lite sång.
På ett eller annat sätt kom Olle och Mats också med in i bilden. En tejp skickades ut till olika bolag. Crepescule i Belgien visade sig faktiskt intresserade men kom aldrig till skott. Vilket däremot MNW gjorde.
Resultatet blev musik med stor skönhet och kraft
Inget glitter och tingel-tangel utan styrka. Frånvaron av gitarr, Olles förkärlek till pianot och Mares sång ger musiken en ganska särpräglad klang.
Men Infantilistsernas strävan efter skönhet är inte samma sak som eskapism och rendevouz i Rio.
- Det är dubbelbottnat, som verklighetens skönhet, försöker Sven förklara. Man kan vara olycklig, men när man tittar ut genom fönstret tycker man ändå att allt är vackert.
Olle Schedin är en "bildad" musiker. För honom är gruppens musik något i sig själv.
- Musiken är inte en beskrivning av något, den bara är, förklarar han och jag tänker på Arnold Schönberg.
Lyssna till "This music" eller "The crystal ship" och du förstår vad Olle menar. Musiken har ett egenvärde.
Doors-låten "The Crystal Ship" förvandlar Mare till glasklar och spröd skönhet. Kompet inskränker sig till Olles piano. Hennes röst är inte lika spänd som på Ruhr-tiden.
Den lyrik Mare SJUNGER och själv har skrivit är på engelska, eftersom hon är tvåspråkig är det naturligt för henne.
- Engelskan är ett mer poetiskt språk för mig. Jag menar det här är ärligt från mig, annars skulle jag aldrig göra det.
Jag tror henne.
När jag lyssnat på MP:n har jag aldrig "letat" efter texterna. Jag har helt stannat inför Mares röst, redan den har ett sånt uttryck att jag förstår den. Rösten är ett instrument.
När skivan gjordes hade aldrig gruppen spelat tillsammans! Alla spelar också olika melodier, ibland i olika tonart på plattan.
När jag träffade Global Infantilists för det här lågmälda och förhållandevis seriösa samtalet hade dom repat tillsammans två gånger...
Om slumpen inte vill annat fortsätter dom att repa för att vi ska så småningom ska få höra dom från en scen.
Schlager Nr 37 (9 mars 1982) Text - Per Wirtén Foto - Lars Torndahl
Global Infantilists MP (MNW)
Skärningspunkten för det här sångsättet är Brecht-Weil-Eisler Dagmar (främst i Slapp Happy), Inga Rumpf och Nico, men också engelskan Kate Westbrook ingår i den här sångtraditionen. Delar av Schlager-redaktionen tycker Global Infantilists musik är svår. Jag tycker tvärtom: att den är vacker. Mare Kandres sång är en både mörk och ljus dröm, overklig och samtidigt skrämmande verklighetsnära. Och oerhört vacker. Det här är musik som är... ett skillingtryck i ljud av stämningar och känslor på 80-talet. (3 av5)
Recension Bengt Eriksson
På tal om Global Infantilists hittade jag en postum (efter bandets upplösning) intervju med trummisen Mats Wigerdal från Kristinehamnsfanzinet Kramp. Men eftersom få antagligen läst KRAMP är den säkert av intresse.
The Global Infantilists.
Allt blir inte som man vill här I livet. Jag blev väldigt intresserad av The Global Infantilists efter att ha köpt deras murvelösa Medium Play.
Så jag ringde till trummisen Mats Wigerdal och fixade en intervju. Vi kom överens om att jag skulle skicka en kassett och frågor till Mats. Sagt och gjort, jag skickade iväg grejorna. Sen satte jag mig ivrigt och väntade vid brevlådan. Det gick en vecka, två veckor och fortfarande inget svar. Så jag ringde till Mats. Som sa så här: - Hejsan. Du, jag är väldigt lessen för att du fått vänta. Men din intervju har kommit i skymundan på grund av en kris i gruppen. Vilket resulterade att The Global Infantilists nu har splittrats. Själv tycker jag att det är förjävligt. Men det var mycket känslor i det hela, väldigt svårt att beskriva.
Jag höll krampaktigt om luren och en tår trillade ner för min kind. Mats fortsatte: - Fast jag kan svara på de där frågorna ändå.
Så nu kan vi skryta med att KRAMP är och förblev Sveriges enda fanzine som fick en intervju med The Global Infantilists. Eftersom bandet splittrats skrv Mats ett långt brev istället för att snacka in svaren på kassetten. Mats berättar lite fritt om medlemmarnas bakgrund och Globals uppkomst. För frågorna som jag skickat blev ointressanta nu när The Global Infantilists somnat in.
Det som följer är direkt hämtat ur Mats brev till mig.
The Global Infantilists bestod av Sven på bas som tidigare har spelat fiol med Plast, som verkade under den hetsigaste punk-tiden här I Stockholm. Plast var väldigt exprimentella, Sveriges svar på Throbbing Gristle. Dom hade ingen trummis inte ens en taktmaskin. Man kan förklara Plast med ett ord "Industri".
Mare kommer från Göteborg där hon spelat med en grupp som hette KRAMP. Jag har egentligen inte hört dom ordentligt, men det var ganska ordinär punk. 1979 bodde Mare i London och gick på konstskola. Där efter flyttade hon till Stockholm och fick kontakt med Plast. Plast lades ner och Ruhr bildades med Mare på sång. Ruhr hade i stort sett samma sättning som Plast (Sven var inte med). Musiken som Ruhr spelade påminde starkt om Plasts musik. Väldigt suggestivt rått å fortfarande utan rytm-instrument.
Olle kommer från Guds Barn, ett av de värsta punkbanden från Stockholm måste jag säga. Olle sjöng och spelade sax på den tiden. Guds Barn splittrades vintern 80/81. Olle började med Dom Dummaste ett tag därefter, där han fortfarande spelar.
Jag själv är väl den som spelat längst. Jag började spela med ett pretentiöst jazz-rockband. Men jag bytte musiksmak plötsligt och började spela med ett band som hette Porno Pop. Ett av de sjukaste band som funnits i Sverige vågar jag säga. Helt i klass med DEVO. Ur Porno Pop kom Kitchen and the Plastic Spoons till. Det var våren -80.
Sommaren -81 började Sven, Mare och jag repa lite, därför att Sven ville göra en inspelning till ett specialarbete som han hade i plugget. Olle hade en liten studio hemma hos sig, där spelade vi in två låtar med gott resultat. Vi skickade runt kassetter till olika bolag. Ett par av dem hörde av sig bland annat det Holländska bolaget Crepeskylle. Men till slut kom vi till MNW som tyckte att vi kunde spela in en Medium Play, som vi då gjorde. Vi har också gjort en video. Det är faktiskt en riktigt kul grej, bra kvalitet också. Den skulle ha visats på Chrome 22 men dom ville ha Efva Attling och Olivia Newton-John och annat skit istället.
Vid årsskiftet bestämde vi oss för att repa ordentligt, vilket vi inte hade gjort tidigare. Vi gjorde vår första spelning i mars på Ritz i Stockholm. I slutet av april så slutade vi. Olle och Mare tyckte att det var för lite känslomässigt engagerande för lite känsla helt enkelt.
En stor framgång fick vi i alla fall. Det är att plattan ska lanseras på licens i England på märket Cherry Red. Sen hur det går i England, det är en annan fråga.
Jag personligen tyckte det var väldigt synd att vi slutade, vi hade mycket att ge. De låtar vi gjorde efter MP:n var bättre, mer nyanserade.
KRAMP Nr 4