Farbror Punk

I senaste numret av Close-Up skriver redaktören Robban Becirovic insiktsfullt och bra om hur den fysiska skivan skulle kunna räddas, efter att ha sett de överfulla korgar med CD som folk fyndat vid Megas utförsäljning.

Robbans budskap är enkelt och radikalt: sänk priset till 99 spänn. Tanken bakom detta är att folk har andra utgifter som lockar lika mycket som en skiva och även den trogna hårdrockaren måste kanske välja mellan festivalbiljett, bärs, nya guitar hero, ett par Covrese och ett gäng plattor.

Enligt Robban skulle då skivbolagen förlora ca 50% av intäkterna men å andra sidan antagligen sälja minst dubbelt upp eller mer.

Själv förstår jag mer än väl resonemanget. För när jag blev ensamstående förälder med minimala inkomster slutade jag i princip att köpa "fullprisskivor". Köpte hellre samlingar som Punk-o-rama, Äggröran eller Definitivt 50 spänn. Dessutom inventerades "Knastrets" 10 kronors backar ständigt. För tänk dej själv att fynda Willie Alexander & The Boom Boom Band, Artful Doger, Rachel Sweet och Jules Shear för tian. Släng med en Strix Q, Magnum Bonum, Beauty och Jannicke också samtidigt så har man så det räcker. Skivor ska köpas flera åt gången.

Och antagligen har Robban helt rätt när han säger: Och gör det nu! Detta är sista chansen - i morgon är det försent.

Fast för mig är det redan försent. För jag vill inte längre ha den fysiska skivan! Den innebär både ett fysikst och psykiskt problem. Skivorna tar plats och att tanken på en eventuell flytt ger mig ångest. Dessutom vet jag att jag aldrig kommer att ligga på sängen och stirra på skivomslaget igen, eller förstrött bläddra i vinylsamlignen efter en platta det var länge sedan man spelade. Det är inte 70-tal eller 80-tal längre. Inte ens 90-tal. Internet finns och det har revolutionerat mitt liv. På nätet finns mängder av distraktioner inom mina olika intressesfärer och tiden finns inte till att försvinna ner i sin skivsamling. Detta faktum låter säker sorligt för många samlare, men för mig är det tvärt om. Jag har helt enkelt anpassat mig till den nya tiden och trivs med det. Musik är till för att brukas och jag är definitivt en brukare.en istället för att häcka vid hi-fi-anläggningen lyssnar jag i mellantiden, i aktiviteten, i rörelsen, i språnget, i nuet.

Ok, jag ska erkänna att det är lite trist att inte se skivomslag eller låttexter. Att inte ens ha en lite "booklet" att bläddra i. Men jag kan ta det. Jag kan hitta allt det där på nätet.

Men för att avrunda,. Jag stöder fullt ut Robbans förslag. Det är nog den enda lösningen för den fysiska skivan att överleva utanför entusiasternas marknad. Att hitta till den unga köparen och locka tillbaka de gamla skivköparna.