En personlig sumering av punkgalans betydelse för mig
För de flesta som var där på Göta Källare innebar det en slags "klassåterträff", men för en annan som inte var med i Stockholm när det begav sig, utan stod ute i landsorten och observerade det hela via riksmedia, var tillställningen lite som att se, lyssna på och få träffa sina förebilder.
Utan punken, primärt dess musik och texter vet jag inte vem jag skulle ha blivit, troligtvis en hårdrocksdiggande industriarbetare. Socialdemokrat, 2,4 barn, villa, vovve, Volvo och motorcykel på sommaren kanske. Inget fel med det.
Men...
När jag som identitetssökande 12-åring., dessutom mig mitt i pubertetens förvirrande värld allt medan mina klasskamrater fortsatte “sin vanliga lek” som inget hänt, var de bilder som jag såg på 13-20 åriga Stockholmspunkare en uppenbarelse. Här fanns ett gäng vanartiga och missanpassade pojkar och flickor som alla bröt mot den gängse normen. En norm som etablerats med halvlångt hår, täckjackor, manchesterjeans och trimmade moppar. En tonårsnorm som hade etablerats i det trygga, men ack så tråkiga socialdemokratiska svenska folkhemmet. För 1976 trodde de flesta att alla revolutioner var över. Vare sig de var politiska, tekniska, musikaliska eller rent personliga.
Nu vet vi vad som hände. Borgarna vann. Barsebäck 1 och 2 startades. Proggen nådde sin kulmen med “Tältprojektet” samtidigt som Ramones gästade Jarlan. Och jazzrock blev ett skällsord.
Hade jag inte haft Bosse Löthéns texter “Tankar i en skolbänk” m.fl, bilden på Expressens mittuppslag av Spiv Åland med en poligriptång på Ramonesgiget. Eller de rörliga bilderna av Thåström, Gurra, Fjodor, Mertsi Zane, Kim Rocker, Chris Ros och alla andra i Stig, Darek och Lennarts film om PunkRock.
Ja, då hade jag inte funnits!
Då hade jag aldrig förstått att självvalt utanförskap ÄR något positivt. Att auktoritet och politiskt styre ALLTID ska ifrågasättas. Att man kan och får göra det man brinner för ÄVEN om man saknar utbildning och meriterad kunskap för detta. Att om man inte har någon framtid, så kan man istället skapa den själv.
Med andra ord var Punkgalan en bekräftelse, en avstämning att jag är jävligt tacksam för att ni fanns/finns. Detsamma gäller såklart punkarna i Göteborg och Skåne och resten av Sverige. Men framförallt de Värmländska puxen som gör/gjorde mig stolt över att vara från Frödingsland.
En bekräftelse att mitt terapijobb, för att klara en slitsam skilsmässa, med Punktjafs inte varit 14 bortkastade år.
En bekräftelse att Punken är död, men att den fortfarande lever.
En bekräftelse att det finns mer att berätta om den svenska punkhistorien och att Torkel och The Stoodes gjorde det enda rätta när de som sista band avrättade och återupplivade punken utan pardon. Allt i enlighet med påskens budskap ;o)
Så alla: Tack som fan och nästa gång vi ses blir det en “klassåterträff” även för mig.
APPLÅD!!!
nickar igenkännande...
Tjusigt Farbror!
Vackert! Hissar flaggan och saluterar dig med en stor klunk glögg direkt ur flaskan!
Ja...jag kan känna igen mig jag med. Man tänker sällan på hur mkt punken egentligen givit en - liksom inte "bara" att man köpt en massa skivor, fanzines osv...utan även ideal,åsikter osv. Men just med punkmusiken så öppnade det ju en hel värld för en...utan den tidiga punken hade jag nog inte hittat Oi-musiken...som sen tog en vidare till ska-musiken, hardcore osv. Jag har punken att tacka för det mesta...hur jag blev. Min första kärlek och den består.Även fast man inte är så gammal i gamet som vissa så märker jag hur lätt man kan bli nostalgisk....när man tex oväntat hör The Clash eller Pistols på radion...eller hur glad man blir när man ser småpunks på stan...
hatten av
Bra skrivet, Jocke....
btw, Vaniljglöggen fick oss nästan utslängda innan spelningen men det va det värt ;)
Tack själv! Jättekul att sammanstråla igen.
Jocke, Jag gråter med skakande snyftningar och min sambo säger: Det där hade kunnat varit skrivet av dig bortsett från det med frödingsland. Jag har så många gånger varit så tacksam för vad den första generationen gjorde för oss och har även sagt det till dem jag lyckats träffa. Många har då blivit generade och försökt komma med bortförklaringar, men bakom allt detta ser man ett stolt leende. För mig innebar min skillsmässa att mitt ex tryckte ner punken i halsen på mig till den milda grad att den tycktes minerad för mig. Jag var helt enkelt tvungen att hitta en närliggande stil under ett par år för att överhuvudtaget överleva. Nu 10 år senare har jag tack vare min sambo och punkgalan insett att jag aldrig övergivit punken, för de glada leendena och den gemenskapen finns inte någon annanstans. Nu kan jag inte skriva mer, för jag bara gråter av befrielse och känslan av att ha kommit hem igen.
Ja! Bra skrivet och dina erfarenheter är absolut delade. Synd bara att jag inte hann vara med på Göta Källare. Tack för att du delar med dig och driver den här alltid läsvärda bloggen.
Ante och Klasse: Ja, jag tycker att man ska tala om att människor varit inspiration och hjälpt till att forma och skapa ens nutida identitet. Det är som att ge lite beröm. Det kostar så lite men ger så mycket. Visst man kan bli generad att någon uppskattar det man gjort för länge sedan och säga att det var väl inget. Men faktum kvarstår och de flesta tycker precis som du säger Ante att det är jättetrevligt att få höra det.