Farbror Punk

Två nya plattor. Den ena känner jag till, den andra inte. Den ena säljer bra, den andra inte lika mycket.
Så Adam Lambert eller Wormrot? Ja, det är knäckfrågan


Någon av mina Facebook-kompisar, konstaterade att han, ja för det var en han, hade varit inne i en skivaffär och kommit på att han bara kollade efter gamla artister som han redan kände till.
Han undrade om det var någon form av åldersymptom.

När jag läste detta tänkte jag: Precis sån är jag! Men vänta nu. Det är jag väl inte alls! Förvisso frossar jag i gammal musik, inte tu tal om annat. Men skulle jag verkligen inte lyssna på nya artister på nya band?
Fel!

Ok, det stämmer när det kommer till de senast hypade artisterna eller de "nya populära" banden som man förväntas känna till. Där är min koll lika med noll :o)

Men, vad är då Rattler, Rock Sugar och Bruket som jag umgåtts med de senaste månaderna, om inte (hyfat) nya band?

Kanske upplever jag det som att jag inte lyssnar på ny musik eller nya band bara för jag rör mig inom genrer som är bekanta och trygga. Inom metal, punk och rock. Där jag drar referenser till gamla band. Där jag nickar igenkännade åt att Bruket låter som Florence Valentin som låter som Clash.
Och hur kan man inte bli nyfiken på enn nytt band som Wormrot när man läser följande recension: Jag skulle kunna sammanfatta Singapores Wormrot med fyra ord - överjävlig och nödvändig grindcore. Ja, trygga Grindcore-domäner men nytt. Och det är väl kanske där problematiken ligger. Jag lockas av Wormrot och kan med gott samvete skita i vad som är senaste "snackisen" hos medvetna musiklyssnare. För all del jag kanske missar nåt. Men å andra sidan var det länge sedan jag hittade ett band genom hypade snackisar... tror senaste bandet som verkligen levde upp till förväntningarna var Manic Street Preachers. Ok, läste om Florence Valentin också innan jag hörde Haninge Punks.

Så ska man sammanfatta det hela så är det numer igenkännkngsfaktorn som petar igång den där pirrande lyckokänslan. Som när jag lyssnar till senaste Crash Diet och det låter Sunset Strip lång väg. Eller när Saturday Heroes trampar upp den där vägen ner till Sham 69, Cockney Rejects och Cock Sparrer. Det är där öronen spetsas som på Spock och munnen blir ett brett leende. Det räcker bra för mig.