Farbror Punk

Ända sedan jag första gången såg mina idoler The Sweet i en s.k. promotionfilm för Lost Angels har jag varit totaltorsk på musikvideo. Kombinationen ljud och bild var då för mig den ultimata upplevelsen då man inte kunde se sin favoritartist uppträda.

När så musikvideon började bli lite vanligare i slutet av 70-talet och man dessutom kunde köpa Tv-bandspelare då förstod jag att detta var framtiden. Att samla sina favoriter på videoband och titta om å om igen. För tänk vilken kick att se Johnny Rottens tuffa uppsyn när han snäste “Pretty Vääääj CUNT” eller . Wow liksom!



Video köpte jag tidigt, en begagnad VCR 1500 av “The Flying Duchman”. Jag bandade ögonaböj med Dag Vag, Ebba Grön, Police, Dire Straits och Magnus Uggla. Första Måndagsbörsen Ulf Lundell o Lasse Lindbom Band, Rockpiledokumentären Born fighters och Rock goes to college med Lene Lovich. Med andra ord uteslutande liveframträdande. Med tiden dog min VCR 1500 och jag uppdaterades först till VCR 1700, sedan SVR 4004 och landade på Video 2000. Då hade man på SVT börjat plocka in musikvideor i olika programsammanhang som Frågeprogrammet HIT, Bälinge Byfest (som visade fenomenala Passing Strangers med Ultravox), Casablanca, Norrsken och Måndagsbörsen. Man kunde även få låna gratisvideon MTV när man hyrde andra videofilmer.



Så när jag som 19-åring flyttade till Trollhättan och började mitt första jobb på Saab var den avrundande morgonrutinen hemma att sätta stämningen för dagen med Jason & The Scorchers - Absolutley Sweet Marie, Elvis Brothers - Fire in the city, Whitesnakes - Guilty of love, Y&Ts - Dont stop running och Japops 24 Karat från Guldslipsen. Efter detta var jag klar att möta dagen.



Trollhättan var en av de städer som tidigt fick kabel-tv och snart kunde även jag njuta av SKY-Channel och Music Box. Visst, man var väl inte så imponerad när Take on me vevades för femtioelfte gången på SKY-trax. Men så fanns ju Monsters of Rock först med Amanda Reddington senare med Mick Wall. Ett program helt dedikerat till hårdrock. Också Music Box hade sina höjdare med t.ex. The Gaz bag.

Här någonstans slutade jag spela in allt och valde selektivt vad jag ville ha. Och i konkurrensen med alla videor blev svenska program med artister som spelade live mer intressant att banda. Videosnuttarna kunde jag se varje dag ändå. Sen kom MTV, Music Box försvann och framtiden tycktes bestå av allt mer påkostade och fräcka videor. Hårdrocksbandens eviga livevideor med storbystade brudar i publiken gjordes 13 på dussinet och jag måste erkänna att jag kände en viss mättnad. Dock fanns 120 Minutes alternativ musik och Headbangersball som hade en viss bredd på musiken och jag minns ännu den upprymdhet jag kände när Sepulturas första video manglades ut.

90-talet var musikvideon skval-tv för mig. Jag hittade CMT och gillade att man gjorde videor med färre än tusen klipp i sekunden. Dödsmetall och radiovänlig country var det jag spisade i musikvideoväg. MTV blev allt mindre musik, Z-Tv rullade eurodisco och mycket sällan såg man personliga favoriter som Redd Kross, Manic Street Preachers, The Wildhearts och Steve Earle. Hade jag nått vägs ände?

När jag så blev ensam efter skilsmässan kände jag många gånger att jag, precis som i början av 80-talet när jag jobbade på Saab, behövde en musikalisk humörförstärkning. Till en början var jag hänvisad till mina videoband, men med tiden kunde jag via nätet och WinMx göra egna VCD med mina favoriter. Och om ni inte visste det så gör en samling Wildhearts videor den allra mörkaste stund till en stjärtsparkande och adrenalinstint lyckorus. Jag var hemma och jag var åter i samtiden och framtiden.

Idag finns alla möjligheter för unga som gamla att konsumera sina favoriter via Youtube och behovet av MTV eller dylika tjänster har sjunkit. Jag är inte säker på att mina elever får samma lyckokick av att kolla 50 Cent, Eminem eller Idol-Jay på YouTube som jag fick av se mina idoler. Själv måste jag ständigt ladda hem en och annan musikvideo till min växande samling. Tittandet är mer sporadiskt men att klämma en låt med Dropkick Murphys, The Gaslight Anthem eller Social Distortion på bussen till jobbet funkar lika bra som det gjorde för 26 år sedan.