Farbror Punk

Peter Axman med sin digitala Judas.


I sin spalt i Ljusnan skriver Peter Axman en både rolig och insiktsfull betraktelse kring sin egen självbild.
En bild det är lätt som medelålders att känna igen sig i. Men faktum är att denna krönika kommit till stånd för att jag och min käresta är Axmans digitala Judas.

I krönikan (se nedan) skriver Axman om ett tv-reportage från 1980-talet där han medverkar. Ett 80-tal som många helst av allt vill slippa påminnas om, speciellt hur man såg ut och vad man tyckte. Med största säkerhet hade nog Peter Axman sluppit bli påmind om sitt 80-tal om det inte varit för den digitala Judas, i det här fallet jag.

Det var helt enkelt så att jag fått en YouTube-länk till ett gammalt TV-klipp från 1984. Klippet visar Syster Lycklig när de spelar live och när de pratar om sin musik. Men tre minuter in i klippet, dyker plötsligt nån mustachprydd snubbe, iklädd gigantiska glasögon modell de Åsa Bodén hade när hon presenterade vädret, upp och berättar med post-punkens allvarstyngda stämma om Syster Lyckligs storhet. Och medan jag betraktar detta gravallvarliga utspel, ser jag för min inre syn bilden av en grånande, hästsvansprydd  och medelålders spjuver. Jovisst. Är inte denna oerhört seriösa yngling den numer gladlynte cykelentusiasten Peter Axman? Jag ber min käresta bekräfta misstanken. Och i slutet av dagen har även svägerskan, som jobbar på Ljusnan, sett klippet.

Och så i helgen var kärestan och Axman på Tranan för att båda bevitta Hellsingland Underground. Kärestan filmar, som hon brukar och blir därmed Axmans digitala Judas. För mellan kameran och scenen släpper en glad och entusiastisk 50-plussare loss - Peter Axman.

Till vårt försvar bör sägas att det aldrig varit vår intention att agera Axmans digitala Judas. Vi gillar dig skarp Peter! Och tycker det är starkt att du bjudit på dig själv till Ljusnans alla läsare. Därför är det på plats att du också här får din text publicerad. För det är inte bara du kära Peter som tittar i en glädjespegel, vi är många som borde rannsaka oss själva. Men också samtidigt skratta åt oss och vår uppenbarelse. Vi är de medelålders farbröder / tanter vi är inget kan ändra på det. Men vi älskar fortfarande yster och livsbejakande musik. Å andra sidan bör vi helst låta bli dansen ;o)

När jag dansar med
mej själv på Youtube
 
Jag dansar på Youtube.
Som en gammal eskimo med inkontinensproblem "dansar" jag i drygt åtta (8!)
långa nät-minuter på Youtube.
Många tycker det är skoj att farbror fortfarande orkar hålla på.
Farbror själv är inte riktigt lika road.
Snarare en smula förskräckt över dessa rörliga bilder av en verklighet jag
faktiskt inte kunde föreställa mig.
Och där har ni ju pudelns kärna, eller pudelfrissans spray.
Vi lever alla, mer eller mindre, med en självbild vi just precis skapat
själva.
Vi ser oss som vi vill se oss, särskilt i den där dunkelt upplysta
glädjespegeln efter x antal glas med ond saft.
Och vi tror dessutom vi låter och talar på ett någorlunda korrekt sätt.
Men vi bedrar oss.
Ända tills vi får höra hur vi låter i själva verkligheten på någon
inspelning. Själv brukar jag huka skamset när jag fattar att det där
bräkiga, fläskiga pladdret kommer ur min egen mun.
Sedan glömmer jag snabbt och tycker jag talar väl och sordinerat igen.
(Proteststorm från hela centralredaktionen: "Vi har hört vartenda ord av
alla dina telefonintervjuer..").
Värre är att hämta sig från att se sig själv både prata och bara se ut på
rörliga bilder.
En gång dök jag upp i en TV-dokumentär om kulturtidskriften 299, där jag
då hade en fri roll som musikredaktör och kuvertslickare.
Jag talade med tung, dyster stämma om nå´n modern musik jag spårat upp i
Belgien eller Manchester eller Åkersberga.
Mycket, mycket allvarligt. Tonmässigt kunde det lika gärna handlat om
folkmord eller livets oändliga gåtfullhet.
Jag hade dessutom glasögon stora som två hockeyrinkar på näsan.
Jag kunde inte känna igen mig, inte alls.
Nu har det alltså hänt igen, bilder blixtsnabbt spridda via den moderna
tekniken och till allas nöje i cirkusmanegen på internet.
Beth hade såklart inga illasinnande avsikter (Beth är en väldigt snäll
person) med att filma Hellsingland Underground på Tranan i lördags.
Problemet var bara att mellan Beth och scenen fanns ett yta golv där ett
gäng glada gamejer yrade omkring (jag vill nog inte beskriva det som dans)
när de lödiga sydstatarna från Ljusdal svängde loss i Nothern Country Boy.
Och mitt i röran, ständigt i bild, flänger en sliten hästsvans hit å dit
enligt ett lika besynnerligt som orytmiskt rörelsemönster.
För någon ynka sekund försvinner jag ut till höger - bara för att lika
snabbt komma in i bild igen med armarna vevande som värsta Pete Townsend.
Säg så här - det ser verkligen inte ut som det kändes just där och just
då.
Om ni nu inte alls känner igen er i något stycke av denna krönika, då är
ni bara att gratulera.
Ni har då drivit självbedrägeriet till en skön konst...
 
Peter Axman, som tänker sitta kvar på barstolen, cool och dryg, och tappa
med foten nästa gång han ser Hellsingland Underground.
 

Tack för lån av text: www.ljusnan.se