Farbror Punk

I morgon, onsdag, släpps Bosse Löthéns bok - Jag älskar den pojken. En mycket stark och personlig skildring om mobbing, utsatthet och sexuella övergrepp. Men boken skildrar också musiken och punken som identitet och skaparkraft.

När Bosse satt och skrev på boken i våras hade han och jag en hel del kontakt via Facebook. Det handlade i mångt och mycket om just musiken och om punken. Jag mailade över diverse inspelningar med Skabb, Molotovs och Shanghai Ralph. Inspelningar som Bosse inte hade hört sedan det begav sig.
Tydligen var vår kontakt viktig för Bosse då den hjälpte honom i skriv- och minnesprocessen. Naturligtvis är jag glad att ha varit till hjälp för någon som genom sina tonårstexter betytt åtskilligt för mig. För vid sidan av Thåström är det Bosse Löthéns texter som påverkat mig mest att bli den jag är idag.
Låt mig förklara: När jag som 12-åring läste Lars Åberg "Rapport från underjorden" i Expressen och såg en kille i min egen ålder uttrycka det jag själv i mångt och mycket upplevde och kände, gjorde det oerhört startkt intryck på mig. Förviss skrev Ebba de fränaste och mest bitska texterna om sjuttiotalets samhälle, men de var ändå äldre och sjöng om en (betong)värld från en horisont jag inte riktigt kunde identifiera mig med. Men i Bosses texter om skolan, konformationstristessen och utanförskapet fanns det paraleller till mitt eget liv, min värld, mitt mikrokosmos.
Därför har Skabb alltid betytt lika mycket för mig som Ebba Grön har gjort trots att de bara släppte en singel och hade lagt av innan 1979 var till ända.

Bosse gick vidare musikaliskt med Molotovs, Hjärnstorm, Stadion Der Jugend, Stadion och Shanghai Ralph bort från punkens aggressionsvrål och treackordsformel till postpunkens mer subtila och experimentella former. Samtidigt som denna utveckling skedde kunde vi höra hans röst i den så kallade "ungdomsradion". Det var sällan han pratade om och blickade tillbaka mot punken. Men ett tillfälle var när han och Genesis-diggaren från Vargön - Erik Blix gjorde "Punk är inte längre så nytt". Ett två timmar långt program där de tio år efter punkens födelse såg tillbaka på "den tid som flytt".
Själv gick jag från punk till oi, harcore, råpunk och när postpunken var som blekast (jo, det är en lustifikation) omfamnade jag istället den snabbare och betydligt hårdare genren thrashmetal då jag längtade efter 100% gitarrer.

I början av nittiotalet pratade kamrat J-punk om "ett bokprojekt" han gick och närde - Sthlms-Punk. En bok som skulle återanvända gammalt fanzinematerial men också inehålla färska intervjuer med gamla punkstofiler..eh profiler. Därför köpte J-punk upp alla gamla fanzines han kom över. Fanzines som jag fick låna och kopiera. Tyvärr kom inte kamrat J-punk till skott, så när jag i slagskuggan av min skillsmässa började hänga på Internet 95-96 lånade jag helt sonika hans idé och därmed var Punktjafs fött!

Det var med Punktjafs som jag snabbt utveckade en nostalgisk åkomma för den tidiga svenska punken. Tillräckligt lång tid hade nu hunnit passera så att gräva ner sig i sina tonår på ett behörigt avstånd var föga ångestfylltväldigt utan skojigt och lustfyllt.

På Punktjafs gav jag stort utrymme åt banden jag tyckte glömts bort, band som jag nu ville lyfta fram: The Pain, Grisen Skriker, Rude Kids, The Ass, GLO, TT Garderob 100, PF Commando, Incest Brothers, Travolta Kids, GBG Sound och såklart Skabb.

Återigen var det lika givande att lyssna till de texter som format mig som 12-åring. Och att dessutom, tack vare Staffan Hassling i Slobobans Undergång, få ett original av häftet "Skabbs låtar med ackord o texter" var en verklig kick. Därför mailade jag Bosse via SR vid minst två tillfällen i slutet av nittio-talet och ville göra en intervju. Något svar fick jag dessvärre inte.