En kort intervju med Frukten om punk och Russian Submarines
Hej Frukten! Nu måste vi först reda ut det där med Frukten. Hur blev Håkan Bertilsson frukten?
- Det kan nog bara Zluggo svara på,det började med att han kallade mig Frukt Sid, tror det var för att jag ofta köpte frukt på torghandeln i gävle..sen blev det frukten bara..tror det är så.
Pecka berättade att du inte hittade punken direkt utan mer eller mindre blev påtvingad musiken. Men sen så var du fast. Stämmer det?
- Njä, inte påtvingad direkt. Punken var mer som ett uppvaknade och har gillat den sen första stund. Innan punken var det mycket av glamrocken som stod för det mesta av musiken..framförallt Alice Cooper.
Det är 30 år sedan Russian Submarines släppte sin enda EP – Snea Tankar. Vilka var Russian Submarines?
- Russian Submarines var ett gäng polare som helt enkelt ville spela lite så vi började att repa ute i Storvik hemma hoss JopJop som hade ett uthus på tomten där vi fick hålla till å skramlade med instrumenten. Sen blev det en hel del spelningar runt om i Sverige fast vi blev missförstådda då många skins trodde vi var rasister pga texten i Snea tankar som misstolkades.
Vilka band influerade Russian Submarines sound? Hur lång tid tog det från att ni startade bandet till att ni gjorde en EP?
- Vi hade väl inga direkta influenser till just soundet, men alla i bandet gillade ju Clash, Ebba Grön,Ksmb med flera.
Hade ni en klar idé om hur skivan skulle låta?
- Vi gjorde skivan ganska snabbt vad jag minns med hjälp av pengar man fick in via studiecirklar i Studiefrämjandet..som sedan byttes mot studiotid ute hos Mora Träsk studion i Hille
Vad tycker du om skivan idag?
- Tycker skivan håller bra..det är ju inte direkt supersnabb punk utan mer åt det snälla hållet kanske men jag gillar den än!
Du fyllde nyligen 50 år och har därmed varit punkare mer än halva livet. Trodde du verkligen att punken skulle leva vidare efter alla dessa år? Allvarligt talat Håkan. Inte fan kan man väl vara punk när man är 50? Är inte det som när punkarna hånade raggarna för att de gillade Elvis?
- Man kan ta pojken ur punken..men inte punken ur pojken. Som du säger många år är det men jag kan nog i dagsläget tycka att punken kändes ärlig och idag kan alla göra musik och ge ut den bara man har en dator. Förr fick man slita för att kunna ge ut en skiva..Och såklart vi hånade raggarna för Elvis och att dom var nostalgiska bakåtsträvare men det var ju dom som startade sitt heliga krig mot punken..så Elvis var ett bra slagträ att klappa till med haha.
Du har ju spelat med Pecka and the Peckers nu vid några tillfällen. Hur har det varit?
- Alltid kul med Pecka and the peckers, har ju spelat på fyra 50 årskalas, det säger en hel del ... men vi har kul när vi spelar och det är underbara snubbar allihopa..sen har jag ju känt och umgåtts med Pecka sen vi gick i lekis ihop och det var långt före punken kan jag lova.. haha.
Ja, man får väl anta att de blir husband på ålderdomshemmet också :)
På annandagen är det dags för Russian Submarines att åter ställa sig på scen. Är det sista gången ni gör det eller kommer ni göra något mer?
- Vi har sagt att det är en engångsföreteelse och ser man tillbaka historiskt på all bra musik man upplevt och gillat genom åren så hade jag aldrig kunna drömma om att få stå på samma scen som 999... Det är stort!
Punk o Bössafestivalen är ju en punkfestival med Gävle som utgångspunkt. Vilka Gävleband hade du velat se på en Punk & Bössafestival?
- Hmm skulle velat se Lars Langs men dom var från Ockelbo..men det skulle varit skoj. Gärna PF igen. Backstage Boozers hade också varit skoj...
Slutligen vilka är Gävles 10 bästa punklåtar.
- Hmm svårt..och listan ser antagligen helt annorlunda ut om 2 veckor men just nu är det så här den ser ut:
1 - P F Commando - Gogogo
2 - Lars Langs - Chartertönt
3 - Traste och Superstararna - Pengar (men de är ju från Freluga...)
4 - P F Commando - Auschwitz
5 - Russian Submarines - Snea tankar
6 - Slam - Ingen slav
7 - Einsatz Comando - Frälst
8 - Bugs - hela första vinylen
9 - P F Commando - Johnny the bugger
10 - P F Commando - Nu ska vi ha kul!
- Det kan nog bara Zluggo svara på,det började med att han kallade mig Frukt Sid, tror det var för att jag ofta köpte frukt på torghandeln i gävle..sen blev det frukten bara..tror det är så.
Pecka berättade att du inte hittade punken direkt utan mer eller mindre blev påtvingad musiken. Men sen så var du fast. Stämmer det?
- Njä, inte påtvingad direkt. Punken var mer som ett uppvaknade och har gillat den sen första stund. Innan punken var det mycket av glamrocken som stod för det mesta av musiken..framförallt Alice Cooper.
Det är 30 år sedan Russian Submarines släppte sin enda EP – Snea Tankar. Vilka var Russian Submarines?
- Russian Submarines var ett gäng polare som helt enkelt ville spela lite så vi började att repa ute i Storvik hemma hoss JopJop som hade ett uthus på tomten där vi fick hålla till å skramlade med instrumenten. Sen blev det en hel del spelningar runt om i Sverige fast vi blev missförstådda då många skins trodde vi var rasister pga texten i Snea tankar som misstolkades.
Vilka band influerade Russian Submarines sound? Hur lång tid tog det från att ni startade bandet till att ni gjorde en EP?
- Vi hade väl inga direkta influenser till just soundet, men alla i bandet gillade ju Clash, Ebba Grön,Ksmb med flera.
Hade ni en klar idé om hur skivan skulle låta?
- Vi gjorde skivan ganska snabbt vad jag minns med hjälp av pengar man fick in via studiecirklar i Studiefrämjandet..som sedan byttes mot studiotid ute hos Mora Träsk studion i Hille
Vad tycker du om skivan idag?
- Tycker skivan håller bra..det är ju inte direkt supersnabb punk utan mer åt det snälla hållet kanske men jag gillar den än!
Du fyllde nyligen 50 år och har därmed varit punkare mer än halva livet. Trodde du verkligen att punken skulle leva vidare efter alla dessa år? Allvarligt talat Håkan. Inte fan kan man väl vara punk när man är 50? Är inte det som när punkarna hånade raggarna för att de gillade Elvis?
- Man kan ta pojken ur punken..men inte punken ur pojken. Som du säger många år är det men jag kan nog i dagsläget tycka att punken kändes ärlig och idag kan alla göra musik och ge ut den bara man har en dator. Förr fick man slita för att kunna ge ut en skiva..Och såklart vi hånade raggarna för Elvis och att dom var nostalgiska bakåtsträvare men det var ju dom som startade sitt heliga krig mot punken..så Elvis var ett bra slagträ att klappa till med haha.
Du har ju spelat med Pecka and the Peckers nu vid några tillfällen. Hur har det varit?
- Alltid kul med Pecka and the peckers, har ju spelat på fyra 50 årskalas, det säger en hel del ... men vi har kul när vi spelar och det är underbara snubbar allihopa..sen har jag ju känt och umgåtts med Pecka sen vi gick i lekis ihop och det var långt före punken kan jag lova.. haha.
Ja, man får väl anta att de blir husband på ålderdomshemmet också :)
På annandagen är det dags för Russian Submarines att åter ställa sig på scen. Är det sista gången ni gör det eller kommer ni göra något mer?
- Vi har sagt att det är en engångsföreteelse och ser man tillbaka historiskt på all bra musik man upplevt och gillat genom åren så hade jag aldrig kunna drömma om att få stå på samma scen som 999... Det är stort!
Punk o Bössafestivalen är ju en punkfestival med Gävle som utgångspunkt. Vilka Gävleband hade du velat se på en Punk & Bössafestival?
- Hmm skulle velat se Lars Langs men dom var från Ockelbo..men det skulle varit skoj. Gärna PF igen. Backstage Boozers hade också varit skoj...
Slutligen vilka är Gävles 10 bästa punklåtar.
- Hmm svårt..och listan ser antagligen helt annorlunda ut om 2 veckor men just nu är det så här den ser ut:
1 - P F Commando - Gogogo
2 - Lars Langs - Chartertönt
3 - Traste och Superstararna - Pengar (men de är ju från Freluga...)
4 - P F Commando - Auschwitz
5 - Russian Submarines - Snea tankar
6 - Slam - Ingen slav
7 - Einsatz Comando - Frälst
8 - Bugs - hela första vinylen
9 - P F Commando - Johnny the bugger
10 - P F Commando - Nu ska vi ha kul!
Hey ho, Let´s go - Saxat ur Expressen
Saxat ur Ny Musik - Tävlingen Band -74
På turné med Kal P Dal - Saxat ur Veckorevyn
Django´s Coming
Vad vore världen utan kultband?
En retorisk ställd fråga såklart. För vem hade velat gå miste om Big Star, The Repacements, Redd Kross, Only Ones eller The Gits? Inte jag i alla fall! Men anglosaxiska band i alla ära. Tacka vet jag våra egna svenska kultband som Jesus Njure, Damien, Morbid, The Moderns, Vicious Visions och Traste o Superstararna. Ja, mängden med svenska band som bara dök upp, brände av några eminenta spelningar eller förevigade sin fenomenala musik på vinyl och sedan bara försvann är enorm. För hur många har hört t.ex. Capital Rockers, Seg Deg, Beauty Box, Perrongpussen, Bagarmössen, Lolita and the Virgin breakers eller Richard Speck and the 7:th Case?
Ett band vars historia blev allt för kort var Django´s Coming. Va, vilka då, säger ni. Jo, bandet med Janne Borgh o Pär Attack från The Moderns & Strindbergs samt gitarristerna: Robert Sjöö från The Protectors och Ludde Capital Rockers, ett annat kultband.
Man hämtade namnet från den italienska spagettiwestern-serien om antihjälten Django, som i den första filmen från 1966 (med Franco Nero i huvudrollen som Django) drog omkring på en likkista innehållande ett maskingevär. För övrigt en film som brukade snurra i VHS:en hemma hos Janne Borgh. Janne hade dessutom såsom många andra på 80-talet anammat den glamrockiga stil som gärna blandade in cowboyattribut som boots, hattar och smala cowboyslipsar. Och musikaliskt var det glamrocken som var bandets hörnsten. Samtliga medlemmar älskade glitterbanden från tidigt 70-tal: Mott the Hoople, T-Rex samt Bowie och hans Spiders from Mars. Janne, som var några år äldre än de andra, hade dessutom själv spelat i ett glitterpopband på 70-talet – Silver. Men både The Protectors och Capital Rockers hämtade sina influenser från 70-talets glamrock.
Skivkontrakt säkrade bandet nästan per omgående, med bolaget TCP som startat av Calle Von Schewen och Roger Reinholdt. Janne hade träffat Calle en sommar i Roslagen i början av 80-talet och fortsatt hålla kontakten. Dessutom hade TCP släppt The Protectors lp – Teenarama Twist så det fanns med andra ord flera orsaker att man visade intresse för bandet.
Till den trespåriga 12”-singeln skrev man låten ”Another Heartache” en riktig rockenrollrökare som på alla sätt visade bandets rötter. Janne plockade dessutom fram två låtar som var tänkta till Strindbergs fjärde platta. ”Du var mitt ljus” direktöversattes till ”You were my light” samt ”Take It to the streets” som från början hade namnet Paris. När jag frågar Janne om hur det kändes att återgå till att göra låtar på engelska svarar han helt frankt att han aldrig kände sig riktigt bekväm med ”svenskan/skånskan” uppe i Stockholm och tillägger att Moderns lp Tro, hopp och fruktan egentligen aldrig borde ha gjorts på svenska.
Själv minns jag den oerhörda lyckan när jag hittade plattan på Pet Sounds Göteborgsfilial, då saknaden efter Strindbergs var stor. Skivan roterade friskt på min grammofon och jag hoppades på mer från bandet. Men inget hände. Inget alls.
Enligt Janne så gjorde man några spelningar, bland annat ett på Ritz som inte var någon höjdare. Inte heller nere i Skåne gick det speciellt bra.
- Vi hade säkert en 10 - 15 låtar. Det fanns saker som lät som Thin Lizzy, annat lät mer som The Alarm. Så vi hade kunnat göra fler plattor men problemet var att allt gick väldigt fort och mina idéer hanns inte med. Folk brukar inte hänga med i mitt tempo. Ett annat problem var att jag borde spelat gitarr själv för att få lite mer kontroll, mitt anslag är väldigt mycket Townshend och dessutom skriver jag låtarna så och jag känner ingen annan som spelar på det sättet, men som sagt på den tiden hade man alltid så fruktansvärt brått.
Var det också orsaken till att bandet splittrades?
- Jag var aldrig riktigt nöjd med hur vi lät. Det blev för stelt och osvängigt på något sätt. Och så ville jag ha mer akustiska gitarrer. Jag tror vi bestämde oss för att Ludde skulle sluta. Han var alltid mer en New York Dolls-Thunders typ i alla fall, så det skedde i samförstånd. Sen körde det ihop sig med Robban och hans kvinnor, samtidigt som Protectors sångaren Lars Kumlin vill ha med honom i sitt band, så han lämnade oss. Det kan tilläggas att bandet som Robert Sjöö hamnade i var Bombi Bitt som 1990 släppte en mycket bra platta – Wine coloured days o sedan försvann. (Min förhoppning är att det kanske kan bli något om Bombi Bitt här på bloggen)
Strax efter det började Pär och jag spela med Ander Gustawsson (The IMPS / the Curse) i House of Dolls.
Så här med lite perspektiv på Django´s Coming vad känner du inför bandet och musiken idag?
- Det var en besvärlig tid i mitt liv, efter Strindbergs, så mest dåliga minnen faktiskt. Om jag hade tagit en paus, eller tagit det lugnare efter Strindbergs så hade det kanske varit annorlunda. Men låtarna från den tiden är fortfarande balla. Jag har ju skrivit så mycket hela tiden, och ibland lånar jag delar från gamla låtar till nya, eftersom de ändå aldrig kom ut. Bl.a. kör vi en låt idag som heter "It is what it is" med ”Janne Borgh & The Desperate Romantics” som till viss del är en gammal Django-låt.
Men visst fanns det potential i Django! Och det var väldigt roligt att spela med killarna, eftersom det lät mycket klassikt 70-tal glam vilket jag saknade med Strindbergs ibland. Punken var i princip helt borta i musiken. Dock inte i attityden!
Så i väntan på att någon sammanställer den definitiva samlingen med svensk glamrock så får ni hålla till godo med några smakprov från The Protectors, Capital Rockers och såklart Django´s Coming.
The Protectors - Teenerama twist
The Protectors - Seven days a week
Capital Rockers - Wild, wild, wild
Capital Rockers - Dance little sister dance
Django´s Coming - Another Heartache
Django´s Coming - Take it to the streets
Django´s Coming - You were the light
Tidlöd pop tillgänglig på iTunes.
En glädjande nyhet för alla älskare av svensk pop anno 80-tal är att via iTunes finns nu äntligen JAPOPS musik tillgänglig. Gitarristen Janne Andersson berättar att han också tror att musiken kommer finnsa på Spotify längre fram.
Han berättar vidare att Mandarines EP också har släppas på iTunes under 2012. Vinyl EPn är idag ett hett eftertraktat samlarobjet som frambringar stora summor på E-bay. Janne har under gångna året lagt ut en ny Mandarineslåt o lovar att det ska bli några fler under 2013. För den intresserade så finns en Mandarinessida på Facebook som det går bra att "gilla".
Ett litet klipp från förr angående den nu tillgängliga Rysk Pop.
Han berättar vidare att Mandarines EP också har släppas på iTunes under 2012. Vinyl EPn är idag ett hett eftertraktat samlarobjet som frambringar stora summor på E-bay. Janne har under gångna året lagt ut en ny Mandarineslåt o lovar att det ska bli några fler under 2013. För den intresserade så finns en Mandarinessida på Facebook som det går bra att "gilla".
Ett litet klipp från förr angående den nu tillgängliga Rysk Pop.
Diestinct
Det finns två orsaker att jag uppmärksammar Diestinct från Sundsvall. Den ena är att bandet är ett av alla band som förekommer i Peter Kagerlands bok - Ny Våg. Den andra orsaken är att Diestinct gjorde en spelning för inte speciellt länge sedan. Ni kan läsa mer om det här.
Diestinct var ett lysande punkpopband som när det begav sig fick epitetet Sveriges Jam, något som bandet själva var trötta på, men som ändå var en god beskrivning på hur de lät.
Diestinct var ett av de banden man trodde skulle slå igenom på bred front hos de vanliga musiklyssnarna något som Lolita Pop och Imperiet lyckades med efter lång och trogen tjänst. Diestinct brann klarare och höll därmed inte lika länge. Efter andra LPn - Frusna tårar var bandet ännu ett av alla svenska Nya Vågenband som gick i graven. Och sedan 1985 har alltså bandet stått emot alla återföreningar. Själv trodde jag att de skulle återförenas för Punksvallsgalan för ett antal år sedan min icke.
Jag hoppas verkligen att det blir en spelning till senare i år på Pipeline och att jag själv kan närvara.
HÄR kan du ladda ned klippet på Diestinct när de framförde singeln - Ett gevär i min hand i TV-programmet Midvinterrock 1981.
Klicka på bilderna för att läsa.
Diestinct var ett lysande punkpopband som när det begav sig fick epitetet Sveriges Jam, något som bandet själva var trötta på, men som ändå var en god beskrivning på hur de lät.
Diestinct var ett av de banden man trodde skulle slå igenom på bred front hos de vanliga musiklyssnarna något som Lolita Pop och Imperiet lyckades med efter lång och trogen tjänst. Diestinct brann klarare och höll därmed inte lika länge. Efter andra LPn - Frusna tårar var bandet ännu ett av alla svenska Nya Vågenband som gick i graven. Och sedan 1985 har alltså bandet stått emot alla återföreningar. Själv trodde jag att de skulle återförenas för Punksvallsgalan för ett antal år sedan min icke.
Jag hoppas verkligen att det blir en spelning till senare i år på Pipeline och att jag själv kan närvara.
HÄR kan du ladda ned klippet på Diestinct när de framförde singeln - Ett gevär i min hand i TV-programmet Midvinterrock 1981.
Klicka på bilderna för att läsa.
Vi återvinner Backstage - Traste Lindéns Kvintett
Trådlöst med Traste Lindéns Kvintett
Jag kan inte hjälpa det. Ibland kommer det över mig. Och saknaden är total. Saknaden efter Traste Lindén och hans kvintett! Att kvintetten aldrig kan bli komplett igen utan Håkan kan jag förstå men att Traste själv inte kan ta ton, ja, det är lite svårare att fatta. Å andra sidan är det inte bara jag som saknar TLK, jag är övertygad om att vi är åtskilliga och är det ett band som jag tror folk vill se återförenade så är det just Traste o Kvintetten.
Men för att ni inte ska sakna dem allt för mycket och för att det är sommar och för att alla andra också måste påminnas om bandet, bjuder jag härmed på en inspelning från Public Service (när den är som bäst, du betalar väl din radiolicens?) och programmet Trådlöst.
Aagren Band
Förr i tiden var det inget konstigt med att svenska band skickade sina demos till radion då det fanns många program som gärna spelade "amatöralster". En del av programmet Ny Vågs ofantliga popularitet var just att de spelade svenska demos. En av alla dessa demos som Jonas Almquist spelade var en cover på Jimmy Cliffs klassiker - The harder they come brutalt tolkat av Aagren Band från Halmstad. Jag vet att det var fler än jag som hajjade till när vi hörde bandets expressversionen av reaggeklassikern. Och när man senare fick höra Johnny Thunders och Wanye Kramers version av samma låt så stod den sig slätt mot Aagren Band.
När jag nu 30 år senare lyssnar på The harder they come blir jag fortfarande lika imponerad och när Nils Wohlrabes anti-solo kommer undrar jag om inte alla av dagens "Actionrockband" suttit o smyglyssnat på Aagren Band för att få till den där rätta symbiosen mellan punk och hårdrock.
Efter tiden i Aagren Band flyttade Nils till Göteborg och hamnade så småningom i Lädernunnan ett band med lika mycket rockpondus som Aagren. På 90-talet var Nils en av flera gitarrister i Deep Torkels - Suzie Beats Them All. Och nu i dådens år 2012 gör Aagren Band en kort och förhoppningsvis bejublad återkomst på Punkjävlar 3 den 4 maj i Halmstad. Så jag passade på att maila över några frågor till Nils angående Aagren Band.
Vilka band lyssnade du på när du växte upp?
Första plattan jag köpte var Jimi Hendrix Smash hits, sedan blev det Deep Purple, Black Sabbath, Led Zeppelin etc.
När kom du på att du ville spela själv?
Det var väl i 15-års åldern, fick en gitarr av min systers kille.
Lirade du innan Aagren?
Första bandet hette "Jögge Bock & Kanylerna med några kompisar. Sedan blev det en massa kortlivade konstellationer tills Mr No och jag bildade NoM(d), Nisse och Magnus destroyers. Vi körde ett tag tills det rann ut isanden och han bildade Vicious Visions med Mr Boo.
Aagren band, en kort historik.
Ledde Beije, Dan Wigroth, Kenneth Löör hade börjat spela ihop. Jag tog med Kidda Andersén. Vi körde ett tag, gjorde demos och låtar. Sedan tappade vi Dan och Kidda: Då plockade vi med Mats Virack ifrån Sydkraft. Gert Claesson (The Leather Nun) ersatte senare Kenneth.
När jag lyssnar på era demos låter det jävligt mycket hårdrock. Vilka var era, framför allt dina influenser?
Ja, vi har ju lyssnat på mycket tung rock som Mountain, Humble Pie och sånt. Sedan blev det mycket punk, framförallt Sex Pistols och Ramones, Suicide, Talking Heads osv.
Hur kom det sig att ni plockade in "The harder they come, som cover, hade ni hört Gang Wars version innan?
Gert, Mats och jag hade satt ihop ett band som hette "Barnen ifrån Frostmofjäll" för ett gig i Folkparken. Gert föreslog föreslog den som en cover, han hade gjort den med Freddie Wadling i Straitjacket.
Jag hörde inte Gang Wars version förrän förra året på Spotify.
Solot är verkligen ett antisolo. Hur tänkte du då?
Jag brukade dra gitarren mot ett mikrofonstativ, men nu var vi hemma i Chahttanogas hus och gjorde gitarrpålägg, utanför toaletten. Så det föll sig naturligt att köra ett toalettstolssolo.
Ni skickade era demos till radion, där i blev spelade (Genomsyrad och The harder they come) Inga skivbolag som visade intresse?
Jo, vi var i Metronomstudion, numera Atlantis Studio, och spelade in två låtar med Finn Sjöberg som producent. Dessa låtar skulle släppas som singel på Metronome. Men Finn Sjöberg fattade inte hur vi ville låta, så vi la ner det.
Spelade ni ute mycket?
Nja, vi spelade mycket i Halmstad på olika rockgalor för mycket folk. Men vi spelade även på Gröna Lund, i Lund och Helsingör. Vi var även i Tyskland, i Verden och spelade på en rockgala som hölls på en hästkapplöpningsbana. Efter första låten var det ingen respons, men så drog vi igån en punkversion av "Ein Bischen Frieden", som det året hade vunnit Eurovision song contest. Efter den låten älskade dom oss, trots våra svenska texter.
Hur var responsen på hemmaplan, hade ni egna fans?
Jo, det var ett gäng som alltid dök upp. Vi var väl "världsberömda" i Halmstad..
Flyttade du och la ner bandet eller var det tvärtom?
Nä, det var Ledde som tröttnade på oss och vårt strul. Jag tror att det var en branschspelning som vi inte orkade bry oss om.
Det bästa med Aagren band?
Vi hade väldigt roligt.
Det sämsta med Aagren band?
Vi hade för roligt
Har Aagren band haft några återföreningsspelningar sedan ni la av?
Ja vi hade en återförening 1994 på Restaurang Halmkärven i Halmstad.
1996 spelade vi med två andra band på Laxön i Halmstad.
Ja, har du helt missat Aagren Band och undrar hur de lät så kan du ladda ner några låtar.
Genomsyrad
The Harder The Come
Aagrens Café
Lever Igen
Din syster har en fin syster
Saxat ur VeckoRevyn - Schnabel spelar in platta
Äntligen WC på Spotify
E-tunakurirens Jörgen Bröms meddelar att hans "skitgamla" punkband WC till sist släppt det uppföljande
albumet till singeln som ju släpptes 1983.
Något av ett världsrekord?
Vill man ha en CD så finns den på det fina lilla skivbolaget (från E-tuna).
http://undefinedsounds.se Annars ligger plattan också ute på Spotify.
Nedan artikel från E-tunakuriren inför släppfesten o tillika återföreningsspelningen.
Klicka på bilden för att läsa.
albumet till singeln som ju släpptes 1983.
Något av ett världsrekord?
Vill man ha en CD så finns den på det fina lilla skivbolaget (från E-tuna).
http://undefinedsounds.se Annars ligger plattan också ute på Spotify.
Nedan artikel från E-tunakuriren inför släppfesten o tillika återföreningsspelningen.
Klicka på bilden för att läsa.
Vånna Inget - ny given platta!
Den 7e oktober släppte Malmöbandet Vånna Inget sin fullängdsdebut - Allvar på Svegis skivbolag Hep Town Records. Enligt pressrealesen så är Vånna Inget punk med popmelodier och melodisk sång. Inspirationen till skivan är ett virrvarr av Tant Strul, Pink Champagne, The Go-Go's, gamla Uggla, Håkan Hellström och Marked Men.
Skivan "Allvar" är fylld med musikalisk spontanitet utan överdrivna pålägg varken med körer eller gitarrer. Det ska låta så vemodigt och levande som möjligt. Skivan är inspelad i gitarristen Tommy Tifts (Sista Sekunden) studio av bandet själva.
Alla i bandet kommer från små ställen runt om i Småland och det är landet snarare än stan som inspirerat bandet till den här plattan.
Sångerskan Karolina Engdahl sjunger med en inlevelse av få förunnat, ångesten sprutar ur hennes käft. Basisten Johan Ottosson lägger sina basmattor och tillsammans med trummisen Andréas Almqvist och Tifts gitarr får de fram en matta av vackert oväsen. Andra band medlemmarna härjar i eller har röjjt i är bl.a. Sista Sekunden, A Good Deed, The Confession, Speakeasy, Civilisationen, The Part Timers och Morsans Gula Blend.
Bandet har ett sound som svenska band som Masshysteri, Knugen Faller, Baboon Show, Invasionen m.m. har förmedlat de senaste tio åren. Band som har gett punken en liten mer melodiös ådra. De har skruvat ner distortionen och lagt in lite mer moll ackord och stämsång men intensiviteten, ångesten och energin är där ändå. Lite som new wave som kom efter punken 1977.
Så långt pressrealesen.
Personligen tycker jag att ovanstående text stämmer bra med hur bandet låtar. Men man missar att nämna att det finns drag av postpunkångesten från Lund, jag fastnar för Karolinas röst på samma sätt som Clue och Kabinett Död en gång fängslade mig.
Och det är i mångt o mycket Karolinas röst som gör att jag gillar Allvar jävligt mycket. Men också de lite aviga popmelodierna som får mig att tänka på gamla svenska band som Elegi, Aptit, Opel Rekord. Ja, även Kitchen and the plastic spoons susar förbi.
Jag blir skitglad att det finns ett ungt svenskt band som låter så här idag och dessutom vågar att sjunga på svenska, med bravur kan jag tillägga.
Tro nu inte att detta är någon form av postpunk nej det är popig punk med drag av svartrock, dessutom lånar pigga "Som man lever" Ebba Gröns "Sida vid sida" i refrängen. Missa inte heller "Snabbare" som är mer efterhängsen än en telefonförsäljare. Men favoriten är helt klart titelspåret "Allvar", ja, den är helt enkelt dyngbra! En given hit!
Du kan lyssna på plattan via Soundcloud HÄR!
Skivan "Allvar" är fylld med musikalisk spontanitet utan överdrivna pålägg varken med körer eller gitarrer. Det ska låta så vemodigt och levande som möjligt. Skivan är inspelad i gitarristen Tommy Tifts (Sista Sekunden) studio av bandet själva.
Alla i bandet kommer från små ställen runt om i Småland och det är landet snarare än stan som inspirerat bandet till den här plattan.
Sångerskan Karolina Engdahl sjunger med en inlevelse av få förunnat, ångesten sprutar ur hennes käft. Basisten Johan Ottosson lägger sina basmattor och tillsammans med trummisen Andréas Almqvist och Tifts gitarr får de fram en matta av vackert oväsen. Andra band medlemmarna härjar i eller har röjjt i är bl.a. Sista Sekunden, A Good Deed, The Confession, Speakeasy, Civilisationen, The Part Timers och Morsans Gula Blend.
Bandet har ett sound som svenska band som Masshysteri, Knugen Faller, Baboon Show, Invasionen m.m. har förmedlat de senaste tio åren. Band som har gett punken en liten mer melodiös ådra. De har skruvat ner distortionen och lagt in lite mer moll ackord och stämsång men intensiviteten, ångesten och energin är där ändå. Lite som new wave som kom efter punken 1977.
Så långt pressrealesen.
Personligen tycker jag att ovanstående text stämmer bra med hur bandet låtar. Men man missar att nämna att det finns drag av postpunkångesten från Lund, jag fastnar för Karolinas röst på samma sätt som Clue och Kabinett Död en gång fängslade mig.
Och det är i mångt o mycket Karolinas röst som gör att jag gillar Allvar jävligt mycket. Men också de lite aviga popmelodierna som får mig att tänka på gamla svenska band som Elegi, Aptit, Opel Rekord. Ja, även Kitchen and the plastic spoons susar förbi.
Jag blir skitglad att det finns ett ungt svenskt band som låter så här idag och dessutom vågar att sjunga på svenska, med bravur kan jag tillägga.
Tro nu inte att detta är någon form av postpunk nej det är popig punk med drag av svartrock, dessutom lånar pigga "Som man lever" Ebba Gröns "Sida vid sida" i refrängen. Missa inte heller "Snabbare" som är mer efterhängsen än en telefonförsäljare. Men favoriten är helt klart titelspåret "Allvar", ja, den är helt enkelt dyngbra! En given hit!
Du kan lyssna på plattan via Soundcloud HÄR!
Herr Marmelad och hans skorpor
Dags för ett nytt inlägg med gammalt innehåll.
Herr Marmelad och Hans Skorpor var ett bejublat liveband i början av 80-talet, men också ett av banden som spelade in för saliga radioprogrammet Ny Våg. Här kan du lyssna på den inspelningen.
Alien Beat - Måns & Pelle minns
När ni hade sparkat Katti, var det ett medvetet steg att förändra den musikaliska stilen eller var det för att Måsse utvecklats som låtskrivare?
Pelle: Vid det tillfället kändes det nog som om Kattis hade så mkt annat på gång och att bandet blev lite lidande.
Måns: Minns ej. Vad gäller låtarna hängde dock en del Cathy and The Heat-låtar med till Alien Beat.
Vad det gäller utveckling tror jag vi aldrig tog ett medvetet steg, eller medvetet ändrade
"stil". Vi hade låtar på engelska från början, sedan blev det svenska låtar, minns inte någon diskussion om detta men den förekom säkert.
Åsa o Måsse - Lånat från Åsas fotoalbum
Med Åsa på sång hade ni kunnat bli Stockholms motsvarighet till Blondie, men det verkar som era musikaliska förebilder fortsatte att vara The Clash. Kommentar:
Pelle: Svårt det där, vi älskade ju båda banden men soundet blev som det blev. Måsse var en grymt duktig låtskrivare. Bred, finurlig, poetisk och med ett budskap.
Måns: Blondie fanns ju redan, det behövdes inte ett till?
Stämmer inte heller att vi försökte låta som Clash.
Redan under Cathy and The Heat experimenterade vi ganska mycket, och jobbade mycket med arr. Influenserna var många, leklusten i replokalen likaså. Jag antar att jag som låtskrivare hade rätt stor påverkan på musikstilen, och jag lyssnade mer på Magazine och tidiga Simple Minds än på Clash, och även på band som XTC & Bill Nelsons Red Noise. Och kanske mest av allt Television & Tom Verlaine.
En låt som Smell Of Death hade mer av Siouxsie och Roxy Music än Clash över sig. Om du vill prata med Sveriges Clash, prata med Ebba grön. "Hade kunnat bli Sveriges Blondie" är liksom en fråga som verkar komma från Bert Karlsson. Vi tänkte inte så, vi bara spelade, försökte inte medvetet efterlikna någon.
Vi hade en singel på gång - man kan höra lite av den i Susanne Björkmans intervjuprogram med Pelle och Peter: Disciplin. Det var väl så nära Blondie vi någonsin kommit, väldigt power-poppig med mycket pianoklanger, men låten föll bort, jag tror den var för mesig för oss helt enkelt, vi ville ha ett råare sound. Personligen är jag trött på jämförelser med andra band, Cathy and The Heat blev ju kallade Sveriges X Ray Spex några gånger, bara för att de också hade sax och en tjej på sång. En oerhörd komplimang kan tyckas, men Ulf Lundell är ju inte
influerad av Damned bara för att han har bas, gitarr och trummor? Om vi trots allt lät som Clash mer än som tex Blondie berodde det nog på att Clash körde enkel treackordsrock, som var möjlig även för oss att spela, vi var inte tillräckligt bra för att låta som Pink Floyd, om vi nu hade velat det.
De första svenska texterna "Veckans brott" o "Tjacka mer" kom med Åsa också. Var det nån som föreslog att ni skulle byta språk eller hur kom det sig? Tjacka mer lär du vara ansvarig för Pelle. Kommentar:
Pelle: Vi ville experimentera med svenska texter och Måsse skrev så bra texter att det föll sig naturligt. Han inspirerade mig att skriva Tjacka Mer som helt enkelt var en låt om konsumtionssamhället vi alla väste upp i och formades av...
Måns: Minns inte. Men det var ju lite kul att när Pelle skrev en text blev det en text med ett oväntat progg-punkigt antimaterialistiskt budskap :-)
Hur resonerade ni när ni plockade in Fralle?
Pelle: Fralle var en rock star, utan tvekan. Vidare så var vi aldrig rädda för att testa olika instrumenteringar och Fralle spelade både piano och spelade gitarr och sjöng. Han var supernaturlig för oss och blev med ett en av gänget.
Måns: I alla fall för min egen del hade jag förhoppningar om att i och med Fralles medverkan, och att ersätta Ampulls ganska bluesiga gitarrstil med keyboards & piano, ta ett steg mot att bli Sveriges Simple Minds - men det var nog inget vi hade resonerat om, det kanske var min högst egna hidden agenda. Ha ha, föga anade jag att han var en liten Benny Andersson innerst inne, eller okej, en liten Roy Bittan. Skämt åsido så hade vi ganska liknande musikaliska referenser och så småningom blev det i och med Fralle en markant förändring av stilen, lite åt det håll jag drömde om, men mer på grund av bådas vårt gitarrspel än pianot i sig.
Minns inte hur vi resonerade men jag tror att en avgörande faktor förutom det musikaliska var att vi alla tyckte mycket om Fralle som person, han var helt enkelt oemotståndlig.
Personligen tycker jag att det var ett genidrag att ha två musiker som båda kunde hantera gitarrer men också saxofon o keyboard. Såg du Måsse som låtskrivare en musikalisk potential i instrumenteringen?
Pelle: För mig var lineupen fulländad och gav oss så mycket mer alternativ att utforska soundet.
Måns: Ja, jag blev i alla fall inspirerad som låtskrivare av Fralles pianoklanger, och några låtar skrev vi ihop: Mitt liv är en B-film om jag inte minns fel och Dina ögon, dina öron, de hade nog inte kommit till om Fralle enbart spelat gitarr.
Som låtskrivare arbetade jag inte så att jag tänkte sättning och instrument, den färdiga låten/soundet var alltid en produkt av bandet som helhet. Min "hantering" av sax vill jag inte tala så högt om men det är klart, Tjurfäktaren hade inte kommit till om jag inte upptäckt sopran-saxofonen. Jag var inte en så ambitiös saxofonist. Gitarr var ju också det instrument jag skrev låtarna på och när jag hör tapen från Aalborg är jag glad över det. Fralle och jag blev tillsammans en större gitarrhjälte än vad Ampull var, ha ha, och det vill inte säga lite. Som låtskrivare var det naturligtvis bra att veta att vi tillsammans kunde spela allt från lugna låtar med piano och sax, typ Dina ögon, dina öron, till frenetiska högenergilåtar som Dårar.
Alien Beat på spaning efter ett genombrott? Foto: Roland Aalto
Åsa ut Sebbe in. Han kom ju från hårdrocksbakgrund som utvecklats till popband. Var valet enkelt eller hur gick snacket?
Pelle: Sebbe var ju lika sugen som vi på att skapa ett riktigt jävla bra modernt rock/popband. Vi var aldrig rädda för popen, tvärtom. Sen älskade vi samma musik, hade liknande influenser. Det kändes naturligt:
Måns: Det här vill jag att de andra godkänner, även om det för mig är preskriberat för länge sedan, men mitt minne var att jag inte hade något att göra med att Sebastian började. Att det var en del i att de andra tröttnade på "mitt inflytande" och gjorde en liten maktdemonstration: Tog in Sebastian på sång och skrev låten som skulle bli vår singel nr 1: Ge mej mer. Jag fick sitta snällt i ett hörn på Musikverket och lyssna på den nya stil som de andra tyckte att bandet skulle ha from nu, och första steget på den mer rockiga stilen var Ge mej mer. Min känsla var att de tyckte jag blivit för invecklad och inåtvänd som låtskrivare, med komplicerade poetiska texter, och att Fralle och Pelle var överens om att de ville spela rakare rock - och att Sebastian passade in i denna nya stil. Det var ett litet uppror mot mig så som jag minns det, och det stämmer säkert att jag förtjänade det, underligt att de andra inte satte mig på plats oftare. Men den här upplevelsen kanske är väldigt subjektiv, jag vill gärna veta hur Fralle och Pelle minns det. Jag minns orden "Nu vill vi köra New York Dolls-rock". Ge mej mer kanske inte var ett praktexempel på sådan musik de fortsättningsvis ville spela, men jag fattade i alla fall budskapet.
Ge mig mer är enligt mig en platta med en produktion som låter både bra och tidlöst. Det går inte att höra att den är inspelad på 80-talet. Vad tycker ni själva om produktionen?
Pelle du som jobbar med musik tycker du plattan håller produktionsmässigt
Pelle: Jag tycker den håller ännu. Inspelningen på Decibel Studio var smärtfri och gick snabbt. Den lät jävligt bra på radio! En punkig poppärla om du frågar mig och det var en klar publikfavorit.
Måns: Produktionen: Bra.
Det enda som inte var bra var att vi inte hade 10 låtar i samma stil som kunde följa upp singeln på en LP. Vi befann oss ständigt i stilmässig förändring och vi misslyckades alltid med att ge ut en singel som var representativ för där vi befann oss. Det kan man ju ana bara man vänder på Ge mej mer och lyssnar på B-sidan: Jag irrar. En ganska charmig och klurig låt men stilmässigt olik Ge mej mer. Där borde snarare Svenska sjukan funnits, eller Bara ett liv, men den låg
i stället på B-sidan tillsammans med You're so beautiful på det katastrofala singelvalet Ingen dansar. Resultat: Identitetslöshet. Enda bra singelvalet var Kärlek in blanco och Dina ögon, dina öron, där hade vi liknande material att följa upp med på en LP men den skivan fick vi aldrig göra. Fast det borde kanske varit Dårar i stället för Kärlek in blanco...
Ursäkta om jag avvek från frågan om produktionen.
Fast själv är jag oerhört svag för just ”Jag irrar” där pianot höjer hela låten. Så, i mina öron var detta en helgjuten singel.
Pelle: Ja, en skitbra låt som kanske var för bra för att vara b-sida. Men vi hade mycket bra material att ösa ur...
Måns: Ja, ha ha, jag gillar saxen och tändstickan i slutet av Jag irrar, äntligen fick jag spela rollen av den arketypiske saxofonisten, ensam under en gatlykta på en bakgata i New York... :-)
Var ni polare med Magnus eller blev han polare med er för att han gillade er musik?
Pelle: Vi blev polare med Magnus genom vår manager Tuna. Han började digga vår musik och blev som en storebror för oss.
Måns: Vi lärde känna Magnus genom hans dåvarande tjej, Eva Eriksson, som bokade våra spelningar. Vi blev nära vänner med Magnus. Oavsett musiken och att han producerade oss.
Var det hans förslag att han skulle producera skivan?
Pelle: Nej, vi bad honom att prodda den.
Måns: Minns inte men jag tror det var hans förslag att producera. Tror han gillade oss som ett nytt, från hans synvinkel "uppkäftigt" band. Jag tyckte/tycker om Magnus musik. Låtar som
Röda läppar, Då känns det lite lugnare mm. Klassisk rock. Har alltid gillat Magnus röst. Har du hört hans skiva med Basse Wickman? Han är fortfarande bra. Och fortfarande en nära vän.
Hur mycket hade ni att säga till om när det gäller produktionen på LPn?
Arrade ni själva eller hade Magnus ideer om hur det skulle låta?
Jag gillar speciellt de låtar där Fralle ligger långt fram i ljudbilden som "I din värld".
Vad tycker ni om era respektive andras insatser på skivan?
Pelle: Ingen styrde hur vi skulle låta eller spela. Magnus hjälpte oss dock och han litade på vår smak. Tyvärr tycker jag plattan låter lite för tunn. Beror på för många låtar så mastringen blev lite tunn
Måns: Som jag minns det var Magnus klokare än att lägga sig i själva arren på låtarna för mycket, med risk för att ändra det raka och enkla. Han jobbade mest med soundet, så arren var i stort sett samma som när vi spelade låtarna live. Han skapade också rätt sorts lugn och koncentration i studion.
Egen/andras insatser: Vi gjorde så gott vi kunde som musiker. Jag är missnöjd med min insats som låtskrivare, vi var alla lite för övertygade om att vi skulle få göra fler skivor, så vi "började från början" med de äldsta låtarna. LP:n är full med låtar som vi i stort sett hade slutat spela live. Låtar som Samma spår, På låtsas och Vi slår varann hade gärna fått utgå och ge plats för mer aktuella låtar. tex Fyra väggar, Tysta gatan, Neutral, Helium mfl. Akrobat är också en rätt intetsägande titel på en debut-LP och den politiska ironin på den låten var inte direkt nåt tema för Alien Beat. Plus att omslaget ser ut som en Kalle Anka som legat ute i solen. Baksidesbilden kanske borde varit framsida. Men vi var ca 20 år och fick göra en LP. Det var stort.
Ni var med i radio OCH TV. Pelle var söt och Sebbe redan tv-idol som Abbe. Hur kunde ni misslyckas att inte gå hem hos Noice/Gyllene-fansen?
Pelle: Vi var nog inte fullt så kommersiella som vi hade behövt för att spela på deras arena. Faktum är att jag fick erbjudande av Noice att bli deras trummis men tackade nej -älskade Alien Beat för mkt. Men jag spelade på två Noice plattor som studiotrummis.
Måns: Ha ha, för att det var just det vi inte ville!
Du kan ju själv tänka dig känslan att vara i logen före en spelning nånstans ute i landet, ladda, stämma gitarren, känna sig som en liten Iggy Pop på äventyr, sedan gå mot scenen med bestämda steg, göra entré - och det första man ser är några dussin 12-13-åringar längst fram som skanderar "Abbe! Abbe!" Då föll ju allt. Jag tror också att vi var lite för både poetiska och hårda för Noice's och Gyllene tiders fans... En som delar din besvikelse över detta var Kjell Andersson på EMI, dvs guldkalven Gyllene tiders bolag, som också gav ut vår LP.
Om Alien Beat hade fortsatt som band när Sebbe var med i G, tror ni att AB kunde ha fått sitt genombrott då, på samma sätt som Repperbahn o Niels Jensen?
Pelle: Ja, utan tvekan.
Måns: Va, har Niels Jensen fått ett genombrott?
Allvarligt talat, det finns många "om", men att vi splittrades var det enda som kunde ha hänt. Senare kan man se att vi hade stor potential och att vi bitvis betedde oss som idioter, sammanhållningen blev lidande pga diverse "festande" och ansvarslöshet, men man får vara nöjd med det som blev. Synd att det aldrig blev en LP nr 2 & blev felaktigt bedömda av skivbolaget, vi "spelade för konstig musik", ja det här var ju innan band som U2, Echo And The Bunnymen och Simple Minds hade blivit tveklösa kommersiella succéer, men när man i dag lyssnar på Alien Beat slås man ju inte av att det är konstigt på nåt sätt, bara bra och till och med ganska mainstream, och ibland lysande. Men man kan inte skylla på skivbolagets ovilja, det var vi som var för röriga i skallen, unga och med låg självkänsla.
Pelle du hoppade av och fortsatte med LaCrosse. Varför då?
Pelle: Det var en del kontroverser i bandet, främst Sebbes haschrökande, som hade blivit stort. Han försvann från rep, blev lat och allmänt seg. Jag blev skittrött på det här och luftade mitt missnöje högt. Vi hade ju så mkt på gång - blev framröstade i P3 som ett av årets bästa livegig på radion etc. men de andra gaddade ihop sig och jag blev en dag sparkad från bandet jag själv hade varit med och bildat. Jag blev skitförbannad och kände mig sviken av mina bandkamrater. Mina gamla kompisar Peter Wahlberg (från Cathy & The Heat) och Hockey från The Pain frågade mig omedelbart om jag ville starta nytt med dem och jag sa ja. Sen ett par dagar senare, när jag låg på sjukhus för en mindre operation kom Alien Beat tillbaka och frågade om vi kunde dra ett streck över det som hänt och fortsätta. Men jag skulle spela stolt och sa nej vilket jag senare ångrade. Lacrosse var dock kul och de var riktigt bra killar. Men Alien hade något speciellt och kunde ha blivit oerhört bra....
Fred var väl en gammal polare från Black Nails/Oilers-tiden kan jag gissa?
Pelle: Ja, han var en riktigt bra trummis som utmärkte sig.
Måns: Ja, jag hade redan från början av Black Nails lagt märke till Fred som en enormt tajt, bra trummis, han var halva bandet, och vi kände varandra lite. Så när det blev aktuellt att hitta ny trummis och Fred samtidigt var ledig var det inget tvivel om vem vi skulle fråga.
Jag och Fralle såg honom i vimlet på nåt gig på Kåren och jag pekade ut honom för Fralle.
Detta ser Fred, och säger till en kompis: "Snart kommer Alien Beat fram till mig och frågar om jag vill bli deras trummis". Vilket vi gjorde.
Efter LaCrosse fortsatte du med 1,2,3 Pelle. Var det den gamla Disko-Pelle som dök upp då och ville göra dansant musik, eller?
Pelle: Det har aldrig funnits en disko-Pelle men i korta drag var det så att Billy Bolero och Thomas Widestrand var oerhört kreativa killar med planer och idéer som jag gillade. Vi ville ta electropop till en nästan provokativ designnivå, posörpop i reklambyråsammanhang. Bygga 1,2,3 med hype, oneliners och fashionprovokation. Jag har alltid varit nyfiken musikaliskt och vi lekte mycket med elektronik vilket tilltalade mig då.. De här killarna snackade inte...de gjorde saker! Vi åkte till London, fick skivkontrakt med Virgin, stort management, spelde in i LA osv. Lärde mig mycket men fick aldrig riktigt utlopp rent musikaliskt. Men Thomas och Billy är mkt goda vänner än i dag.
Personligen anser jag att Dina ögon dina öron är ett mycket värdigt avslut för AB. Men enligt dig Måsse så fanns det ännu starkare material.
Hade Alien Beat kunnat göra en fenomenal andra platta?
Pelle: Det fanns oerhört bra material som Måsse hade presenterat i demoform. Din Ögon, Dina Öron var bara en av många. Men Måsse kan nog svara bäst på den frågan.
Måns: Svar utan tvekan JA! Dina ögon, dina öron, Dårar, Fyra väggar, Tjurfäktaren, Pärldykaren, Hunger, Desertören (Tjurfäktaren/Pärldykaren/Desertören var något så avancerat som en "triptyk" över olika människotyper eller förhållningssätt), Helium och andra låtar som jag glömt bort nu. Men det var inte bara materialet. Vi hade hittat vår identitet, musikaliskt var vi på topp, vi repade hela tiden och var mycket tajta och samspelta. Men så hade vi vissa svagheter och liten tuva stjälper som bekant ofta stort lass. Man kan säga att liveinspelningen från Aalborg är vår platta nr 2 men där är ju det egna materialet uppblandat med tre covers, och inspelningen är simplast möjliga, från radion till en kassett, och mitt i en låt (Tjurfäktaren) byter den som spelade in sida på bandet så en bit fattas.
Bortglömda av punkhistorien? Alien Beat fotade av Annika Grenje
Alien Beat och Japop är två band som jag i egenskap av Farbror Punk får ganska mycket påstötningar om. Det verkar som om många verkligen gillade bandet och minns era låtar.
Tycker ni att Alien Beat är sorgligt negligerade i den svenska rockhistorien?
Pelle: Utan tvekan. För det första så kände man det redan i Cathy & The Heat - det fanns något annorlunda, lekfullt över Måsses låtskrivande. Likaså i Alien Beat. När vi var som bäst fanns det inte ett band i Sverige som slog oss på fingrarna live. Vi kommunicerade med publiken på ett lätt och lekfullt sätt. Vi hade inga mallar utan älskade att skapa musikaliska bastarder. Piano med sax, distade gitarrer med fångande melodier, tuffa trummor med stämsång osv.
Måns: Vet inte om negligerade är rätt ord, men bortglömda: Ja. Alien Beat nämns aldrig i olika punksammanhang, för i och med bandets vidare utveckling under samma namn så lämnade vi punk-arenan & Sebastians cred som punkare är ju obefintlig. När Torkel hade sin punkgala med många gamla återförenade band var det Cathy and The Heat som fick en förfrågan - vilket
är förståeligt, vi var ett av de allra första punkbanden, men ändå... Alien Beat var bättre. AB nämns ju heller aldrig i olika historieskrivningar om punken som görs av journalister & liknande, där är vi ett av ganska många bortglömda band. Och vi verkar inte passa in i 80-tals-
schablonen heller. Men det är kul att det finns de som minns & gillar oss och låtarna.
Utan att förhäva sig tycker jag att ni är det svenska punkband som utvecklades mest utan att hoppa på några direkta postpunktrender.
Håller ni med?
Pelle: Absolut, vi blev ju aldrig några New Romantics eller postpunktomtar utan följde vårt eget sätt, vår egen väg....
Måns: Ja. På gott och ont. Trender är kopplade till personer.
Om Stina Nordenstam eller Mare Kandre hade sjungit med oss i stället för Sebastian hade vi kanske ansetts tillhöra ett mer typifierat 80-tal, haft en tydligare identitet. Att han sjöng låtar som Dårar och Desertören var egentligen ett stilbrott i sig. Det kanske höll oss tillbaka, eller höll oss kvar med en välbehövlig fot i den raka rocken, beroende på hur man vill se på det.
Är ni nöjda med vad Alien Beat presterade?
Pelle: JA!
Måns: Ja.
Något ni är extra stolta över?
Pelle: Publikrekordet på Mariahissen, äventyren under turnéerna, massor av de låtar jag älskade att spela!
Måns: Vänskapen och några låtar.
Om ni skulle välja ett par låtar var, från Alien Beats katalog vilka skulle ni vilja uppmärksamma då?
Pelle: Som En Dröm
("du är proppmätt, du anar ännu dillchipssmaken, fast du sover, är du som om du är vaken....
Som En Dröm I En Verklighet"! Skitkul text av Måsse...och samtidigt eftertänksam...
Måns: Svenska sjukan, Mitt liv är en B-film, You're So Beautiful, Dina ögon, dina öron, Fyra väggar, Hunger, Desertören Och DÅRAR.
Borde inte Alien Beat finnas på Spotify o Youtube?
Pelle: Jo :-)
Måns: Nej, inte i nuläget när det inte finns några tillräckligt bra inspelningar, men kanske i nåt slags nät-arkiv för "Musik vi minns"? Ha ha.
Avslutningsvis när gör ni ett återföreningsgig?
Pelle: Aldrig ;-)
Måns: Aldrig.
Och eftersom ni aldrig får se Alien Beat på scen igen får ni nöja er med bandets farväl Youre so beatiful från TV-programmet Elektiska Trädgården - HÄR!
Pelle: Vid det tillfället kändes det nog som om Kattis hade så mkt annat på gång och att bandet blev lite lidande.
Måns: Minns ej. Vad gäller låtarna hängde dock en del Cathy and The Heat-låtar med till Alien Beat.
Vad det gäller utveckling tror jag vi aldrig tog ett medvetet steg, eller medvetet ändrade
"stil". Vi hade låtar på engelska från början, sedan blev det svenska låtar, minns inte någon diskussion om detta men den förekom säkert.
Åsa o Måsse - Lånat från Åsas fotoalbum
Med Åsa på sång hade ni kunnat bli Stockholms motsvarighet till Blondie, men det verkar som era musikaliska förebilder fortsatte att vara The Clash. Kommentar:
Pelle: Svårt det där, vi älskade ju båda banden men soundet blev som det blev. Måsse var en grymt duktig låtskrivare. Bred, finurlig, poetisk och med ett budskap.
Måns: Blondie fanns ju redan, det behövdes inte ett till?
Stämmer inte heller att vi försökte låta som Clash.
Redan under Cathy and The Heat experimenterade vi ganska mycket, och jobbade mycket med arr. Influenserna var många, leklusten i replokalen likaså. Jag antar att jag som låtskrivare hade rätt stor påverkan på musikstilen, och jag lyssnade mer på Magazine och tidiga Simple Minds än på Clash, och även på band som XTC & Bill Nelsons Red Noise. Och kanske mest av allt Television & Tom Verlaine.
En låt som Smell Of Death hade mer av Siouxsie och Roxy Music än Clash över sig. Om du vill prata med Sveriges Clash, prata med Ebba grön. "Hade kunnat bli Sveriges Blondie" är liksom en fråga som verkar komma från Bert Karlsson. Vi tänkte inte så, vi bara spelade, försökte inte medvetet efterlikna någon.
Vi hade en singel på gång - man kan höra lite av den i Susanne Björkmans intervjuprogram med Pelle och Peter: Disciplin. Det var väl så nära Blondie vi någonsin kommit, väldigt power-poppig med mycket pianoklanger, men låten föll bort, jag tror den var för mesig för oss helt enkelt, vi ville ha ett råare sound. Personligen är jag trött på jämförelser med andra band, Cathy and The Heat blev ju kallade Sveriges X Ray Spex några gånger, bara för att de också hade sax och en tjej på sång. En oerhörd komplimang kan tyckas, men Ulf Lundell är ju inte
influerad av Damned bara för att han har bas, gitarr och trummor? Om vi trots allt lät som Clash mer än som tex Blondie berodde det nog på att Clash körde enkel treackordsrock, som var möjlig även för oss att spela, vi var inte tillräckligt bra för att låta som Pink Floyd, om vi nu hade velat det.
De första svenska texterna "Veckans brott" o "Tjacka mer" kom med Åsa också. Var det nån som föreslog att ni skulle byta språk eller hur kom det sig? Tjacka mer lär du vara ansvarig för Pelle. Kommentar:
Pelle: Vi ville experimentera med svenska texter och Måsse skrev så bra texter att det föll sig naturligt. Han inspirerade mig att skriva Tjacka Mer som helt enkelt var en låt om konsumtionssamhället vi alla väste upp i och formades av...
Måns: Minns inte. Men det var ju lite kul att när Pelle skrev en text blev det en text med ett oväntat progg-punkigt antimaterialistiskt budskap :-)
Hur resonerade ni när ni plockade in Fralle?
Pelle: Fralle var en rock star, utan tvekan. Vidare så var vi aldrig rädda för att testa olika instrumenteringar och Fralle spelade både piano och spelade gitarr och sjöng. Han var supernaturlig för oss och blev med ett en av gänget.
Måns: I alla fall för min egen del hade jag förhoppningar om att i och med Fralles medverkan, och att ersätta Ampulls ganska bluesiga gitarrstil med keyboards & piano, ta ett steg mot att bli Sveriges Simple Minds - men det var nog inget vi hade resonerat om, det kanske var min högst egna hidden agenda. Ha ha, föga anade jag att han var en liten Benny Andersson innerst inne, eller okej, en liten Roy Bittan. Skämt åsido så hade vi ganska liknande musikaliska referenser och så småningom blev det i och med Fralle en markant förändring av stilen, lite åt det håll jag drömde om, men mer på grund av bådas vårt gitarrspel än pianot i sig.
Minns inte hur vi resonerade men jag tror att en avgörande faktor förutom det musikaliska var att vi alla tyckte mycket om Fralle som person, han var helt enkelt oemotståndlig.
Personligen tycker jag att det var ett genidrag att ha två musiker som båda kunde hantera gitarrer men också saxofon o keyboard. Såg du Måsse som låtskrivare en musikalisk potential i instrumenteringen?
Pelle: För mig var lineupen fulländad och gav oss så mycket mer alternativ att utforska soundet.
Måns: Ja, jag blev i alla fall inspirerad som låtskrivare av Fralles pianoklanger, och några låtar skrev vi ihop: Mitt liv är en B-film om jag inte minns fel och Dina ögon, dina öron, de hade nog inte kommit till om Fralle enbart spelat gitarr.
Som låtskrivare arbetade jag inte så att jag tänkte sättning och instrument, den färdiga låten/soundet var alltid en produkt av bandet som helhet. Min "hantering" av sax vill jag inte tala så högt om men det är klart, Tjurfäktaren hade inte kommit till om jag inte upptäckt sopran-saxofonen. Jag var inte en så ambitiös saxofonist. Gitarr var ju också det instrument jag skrev låtarna på och när jag hör tapen från Aalborg är jag glad över det. Fralle och jag blev tillsammans en större gitarrhjälte än vad Ampull var, ha ha, och det vill inte säga lite. Som låtskrivare var det naturligtvis bra att veta att vi tillsammans kunde spela allt från lugna låtar med piano och sax, typ Dina ögon, dina öron, till frenetiska högenergilåtar som Dårar.
Alien Beat på spaning efter ett genombrott? Foto: Roland Aalto
Åsa ut Sebbe in. Han kom ju från hårdrocksbakgrund som utvecklats till popband. Var valet enkelt eller hur gick snacket?
Pelle: Sebbe var ju lika sugen som vi på att skapa ett riktigt jävla bra modernt rock/popband. Vi var aldrig rädda för popen, tvärtom. Sen älskade vi samma musik, hade liknande influenser. Det kändes naturligt:
Måns: Det här vill jag att de andra godkänner, även om det för mig är preskriberat för länge sedan, men mitt minne var att jag inte hade något att göra med att Sebastian började. Att det var en del i att de andra tröttnade på "mitt inflytande" och gjorde en liten maktdemonstration: Tog in Sebastian på sång och skrev låten som skulle bli vår singel nr 1: Ge mej mer. Jag fick sitta snällt i ett hörn på Musikverket och lyssna på den nya stil som de andra tyckte att bandet skulle ha from nu, och första steget på den mer rockiga stilen var Ge mej mer. Min känsla var att de tyckte jag blivit för invecklad och inåtvänd som låtskrivare, med komplicerade poetiska texter, och att Fralle och Pelle var överens om att de ville spela rakare rock - och att Sebastian passade in i denna nya stil. Det var ett litet uppror mot mig så som jag minns det, och det stämmer säkert att jag förtjänade det, underligt att de andra inte satte mig på plats oftare. Men den här upplevelsen kanske är väldigt subjektiv, jag vill gärna veta hur Fralle och Pelle minns det. Jag minns orden "Nu vill vi köra New York Dolls-rock". Ge mej mer kanske inte var ett praktexempel på sådan musik de fortsättningsvis ville spela, men jag fattade i alla fall budskapet.
Ge mig mer är enligt mig en platta med en produktion som låter både bra och tidlöst. Det går inte att höra att den är inspelad på 80-talet. Vad tycker ni själva om produktionen?
Pelle du som jobbar med musik tycker du plattan håller produktionsmässigt
Pelle: Jag tycker den håller ännu. Inspelningen på Decibel Studio var smärtfri och gick snabbt. Den lät jävligt bra på radio! En punkig poppärla om du frågar mig och det var en klar publikfavorit.
Måns: Produktionen: Bra.
Det enda som inte var bra var att vi inte hade 10 låtar i samma stil som kunde följa upp singeln på en LP. Vi befann oss ständigt i stilmässig förändring och vi misslyckades alltid med att ge ut en singel som var representativ för där vi befann oss. Det kan man ju ana bara man vänder på Ge mej mer och lyssnar på B-sidan: Jag irrar. En ganska charmig och klurig låt men stilmässigt olik Ge mej mer. Där borde snarare Svenska sjukan funnits, eller Bara ett liv, men den låg
i stället på B-sidan tillsammans med You're so beautiful på det katastrofala singelvalet Ingen dansar. Resultat: Identitetslöshet. Enda bra singelvalet var Kärlek in blanco och Dina ögon, dina öron, där hade vi liknande material att följa upp med på en LP men den skivan fick vi aldrig göra. Fast det borde kanske varit Dårar i stället för Kärlek in blanco...
Ursäkta om jag avvek från frågan om produktionen.
Fast själv är jag oerhört svag för just ”Jag irrar” där pianot höjer hela låten. Så, i mina öron var detta en helgjuten singel.
Pelle: Ja, en skitbra låt som kanske var för bra för att vara b-sida. Men vi hade mycket bra material att ösa ur...
Måns: Ja, ha ha, jag gillar saxen och tändstickan i slutet av Jag irrar, äntligen fick jag spela rollen av den arketypiske saxofonisten, ensam under en gatlykta på en bakgata i New York... :-)
Var ni polare med Magnus eller blev han polare med er för att han gillade er musik?
Pelle: Vi blev polare med Magnus genom vår manager Tuna. Han började digga vår musik och blev som en storebror för oss.
Måns: Vi lärde känna Magnus genom hans dåvarande tjej, Eva Eriksson, som bokade våra spelningar. Vi blev nära vänner med Magnus. Oavsett musiken och att han producerade oss.
Var det hans förslag att han skulle producera skivan?
Pelle: Nej, vi bad honom att prodda den.
Måns: Minns inte men jag tror det var hans förslag att producera. Tror han gillade oss som ett nytt, från hans synvinkel "uppkäftigt" band. Jag tyckte/tycker om Magnus musik. Låtar som
Röda läppar, Då känns det lite lugnare mm. Klassisk rock. Har alltid gillat Magnus röst. Har du hört hans skiva med Basse Wickman? Han är fortfarande bra. Och fortfarande en nära vän.
Hur mycket hade ni att säga till om när det gäller produktionen på LPn?
Arrade ni själva eller hade Magnus ideer om hur det skulle låta?
Jag gillar speciellt de låtar där Fralle ligger långt fram i ljudbilden som "I din värld".
Vad tycker ni om era respektive andras insatser på skivan?
Pelle: Ingen styrde hur vi skulle låta eller spela. Magnus hjälpte oss dock och han litade på vår smak. Tyvärr tycker jag plattan låter lite för tunn. Beror på för många låtar så mastringen blev lite tunn
Måns: Som jag minns det var Magnus klokare än att lägga sig i själva arren på låtarna för mycket, med risk för att ändra det raka och enkla. Han jobbade mest med soundet, så arren var i stort sett samma som när vi spelade låtarna live. Han skapade också rätt sorts lugn och koncentration i studion.
Egen/andras insatser: Vi gjorde så gott vi kunde som musiker. Jag är missnöjd med min insats som låtskrivare, vi var alla lite för övertygade om att vi skulle få göra fler skivor, så vi "började från början" med de äldsta låtarna. LP:n är full med låtar som vi i stort sett hade slutat spela live. Låtar som Samma spår, På låtsas och Vi slår varann hade gärna fått utgå och ge plats för mer aktuella låtar. tex Fyra väggar, Tysta gatan, Neutral, Helium mfl. Akrobat är också en rätt intetsägande titel på en debut-LP och den politiska ironin på den låten var inte direkt nåt tema för Alien Beat. Plus att omslaget ser ut som en Kalle Anka som legat ute i solen. Baksidesbilden kanske borde varit framsida. Men vi var ca 20 år och fick göra en LP. Det var stort.
Ni var med i radio OCH TV. Pelle var söt och Sebbe redan tv-idol som Abbe. Hur kunde ni misslyckas att inte gå hem hos Noice/Gyllene-fansen?
Pelle: Vi var nog inte fullt så kommersiella som vi hade behövt för att spela på deras arena. Faktum är att jag fick erbjudande av Noice att bli deras trummis men tackade nej -älskade Alien Beat för mkt. Men jag spelade på två Noice plattor som studiotrummis.
Måns: Ha ha, för att det var just det vi inte ville!
Du kan ju själv tänka dig känslan att vara i logen före en spelning nånstans ute i landet, ladda, stämma gitarren, känna sig som en liten Iggy Pop på äventyr, sedan gå mot scenen med bestämda steg, göra entré - och det första man ser är några dussin 12-13-åringar längst fram som skanderar "Abbe! Abbe!" Då föll ju allt. Jag tror också att vi var lite för både poetiska och hårda för Noice's och Gyllene tiders fans... En som delar din besvikelse över detta var Kjell Andersson på EMI, dvs guldkalven Gyllene tiders bolag, som också gav ut vår LP.
Om Alien Beat hade fortsatt som band när Sebbe var med i G, tror ni att AB kunde ha fått sitt genombrott då, på samma sätt som Repperbahn o Niels Jensen?
Pelle: Ja, utan tvekan.
Måns: Va, har Niels Jensen fått ett genombrott?
Allvarligt talat, det finns många "om", men att vi splittrades var det enda som kunde ha hänt. Senare kan man se att vi hade stor potential och att vi bitvis betedde oss som idioter, sammanhållningen blev lidande pga diverse "festande" och ansvarslöshet, men man får vara nöjd med det som blev. Synd att det aldrig blev en LP nr 2 & blev felaktigt bedömda av skivbolaget, vi "spelade för konstig musik", ja det här var ju innan band som U2, Echo And The Bunnymen och Simple Minds hade blivit tveklösa kommersiella succéer, men när man i dag lyssnar på Alien Beat slås man ju inte av att det är konstigt på nåt sätt, bara bra och till och med ganska mainstream, och ibland lysande. Men man kan inte skylla på skivbolagets ovilja, det var vi som var för röriga i skallen, unga och med låg självkänsla.
Pelle du hoppade av och fortsatte med LaCrosse. Varför då?
Pelle: Det var en del kontroverser i bandet, främst Sebbes haschrökande, som hade blivit stort. Han försvann från rep, blev lat och allmänt seg. Jag blev skittrött på det här och luftade mitt missnöje högt. Vi hade ju så mkt på gång - blev framröstade i P3 som ett av årets bästa livegig på radion etc. men de andra gaddade ihop sig och jag blev en dag sparkad från bandet jag själv hade varit med och bildat. Jag blev skitförbannad och kände mig sviken av mina bandkamrater. Mina gamla kompisar Peter Wahlberg (från Cathy & The Heat) och Hockey från The Pain frågade mig omedelbart om jag ville starta nytt med dem och jag sa ja. Sen ett par dagar senare, när jag låg på sjukhus för en mindre operation kom Alien Beat tillbaka och frågade om vi kunde dra ett streck över det som hänt och fortsätta. Men jag skulle spela stolt och sa nej vilket jag senare ångrade. Lacrosse var dock kul och de var riktigt bra killar. Men Alien hade något speciellt och kunde ha blivit oerhört bra....
Fred var väl en gammal polare från Black Nails/Oilers-tiden kan jag gissa?
Pelle: Ja, han var en riktigt bra trummis som utmärkte sig.
Måns: Ja, jag hade redan från början av Black Nails lagt märke till Fred som en enormt tajt, bra trummis, han var halva bandet, och vi kände varandra lite. Så när det blev aktuellt att hitta ny trummis och Fred samtidigt var ledig var det inget tvivel om vem vi skulle fråga.
Jag och Fralle såg honom i vimlet på nåt gig på Kåren och jag pekade ut honom för Fralle.
Detta ser Fred, och säger till en kompis: "Snart kommer Alien Beat fram till mig och frågar om jag vill bli deras trummis". Vilket vi gjorde.
Efter LaCrosse fortsatte du med 1,2,3 Pelle. Var det den gamla Disko-Pelle som dök upp då och ville göra dansant musik, eller?
Pelle: Det har aldrig funnits en disko-Pelle men i korta drag var det så att Billy Bolero och Thomas Widestrand var oerhört kreativa killar med planer och idéer som jag gillade. Vi ville ta electropop till en nästan provokativ designnivå, posörpop i reklambyråsammanhang. Bygga 1,2,3 med hype, oneliners och fashionprovokation. Jag har alltid varit nyfiken musikaliskt och vi lekte mycket med elektronik vilket tilltalade mig då.. De här killarna snackade inte...de gjorde saker! Vi åkte till London, fick skivkontrakt med Virgin, stort management, spelde in i LA osv. Lärde mig mycket men fick aldrig riktigt utlopp rent musikaliskt. Men Thomas och Billy är mkt goda vänner än i dag.
Personligen anser jag att Dina ögon dina öron är ett mycket värdigt avslut för AB. Men enligt dig Måsse så fanns det ännu starkare material.
Hade Alien Beat kunnat göra en fenomenal andra platta?
Pelle: Det fanns oerhört bra material som Måsse hade presenterat i demoform. Din Ögon, Dina Öron var bara en av många. Men Måsse kan nog svara bäst på den frågan.
Måns: Svar utan tvekan JA! Dina ögon, dina öron, Dårar, Fyra väggar, Tjurfäktaren, Pärldykaren, Hunger, Desertören (Tjurfäktaren/Pärldykaren/Desertören var något så avancerat som en "triptyk" över olika människotyper eller förhållningssätt), Helium och andra låtar som jag glömt bort nu. Men det var inte bara materialet. Vi hade hittat vår identitet, musikaliskt var vi på topp, vi repade hela tiden och var mycket tajta och samspelta. Men så hade vi vissa svagheter och liten tuva stjälper som bekant ofta stort lass. Man kan säga att liveinspelningen från Aalborg är vår platta nr 2 men där är ju det egna materialet uppblandat med tre covers, och inspelningen är simplast möjliga, från radion till en kassett, och mitt i en låt (Tjurfäktaren) byter den som spelade in sida på bandet så en bit fattas.
Bortglömda av punkhistorien? Alien Beat fotade av Annika Grenje
Alien Beat och Japop är två band som jag i egenskap av Farbror Punk får ganska mycket påstötningar om. Det verkar som om många verkligen gillade bandet och minns era låtar.
Tycker ni att Alien Beat är sorgligt negligerade i den svenska rockhistorien?
Pelle: Utan tvekan. För det första så kände man det redan i Cathy & The Heat - det fanns något annorlunda, lekfullt över Måsses låtskrivande. Likaså i Alien Beat. När vi var som bäst fanns det inte ett band i Sverige som slog oss på fingrarna live. Vi kommunicerade med publiken på ett lätt och lekfullt sätt. Vi hade inga mallar utan älskade att skapa musikaliska bastarder. Piano med sax, distade gitarrer med fångande melodier, tuffa trummor med stämsång osv.
Måns: Vet inte om negligerade är rätt ord, men bortglömda: Ja. Alien Beat nämns aldrig i olika punksammanhang, för i och med bandets vidare utveckling under samma namn så lämnade vi punk-arenan & Sebastians cred som punkare är ju obefintlig. När Torkel hade sin punkgala med många gamla återförenade band var det Cathy and The Heat som fick en förfrågan - vilket
är förståeligt, vi var ett av de allra första punkbanden, men ändå... Alien Beat var bättre. AB nämns ju heller aldrig i olika historieskrivningar om punken som görs av journalister & liknande, där är vi ett av ganska många bortglömda band. Och vi verkar inte passa in i 80-tals-
schablonen heller. Men det är kul att det finns de som minns & gillar oss och låtarna.
Utan att förhäva sig tycker jag att ni är det svenska punkband som utvecklades mest utan att hoppa på några direkta postpunktrender.
Håller ni med?
Pelle: Absolut, vi blev ju aldrig några New Romantics eller postpunktomtar utan följde vårt eget sätt, vår egen väg....
Måns: Ja. På gott och ont. Trender är kopplade till personer.
Om Stina Nordenstam eller Mare Kandre hade sjungit med oss i stället för Sebastian hade vi kanske ansetts tillhöra ett mer typifierat 80-tal, haft en tydligare identitet. Att han sjöng låtar som Dårar och Desertören var egentligen ett stilbrott i sig. Det kanske höll oss tillbaka, eller höll oss kvar med en välbehövlig fot i den raka rocken, beroende på hur man vill se på det.
Är ni nöjda med vad Alien Beat presterade?
Pelle: JA!
Måns: Ja.
Något ni är extra stolta över?
Pelle: Publikrekordet på Mariahissen, äventyren under turnéerna, massor av de låtar jag älskade att spela!
Måns: Vänskapen och några låtar.
Om ni skulle välja ett par låtar var, från Alien Beats katalog vilka skulle ni vilja uppmärksamma då?
Pelle: Som En Dröm
("du är proppmätt, du anar ännu dillchipssmaken, fast du sover, är du som om du är vaken....
Som En Dröm I En Verklighet"! Skitkul text av Måsse...och samtidigt eftertänksam...
Måns: Svenska sjukan, Mitt liv är en B-film, You're So Beautiful, Dina ögon, dina öron, Fyra väggar, Hunger, Desertören Och DÅRAR.
Borde inte Alien Beat finnas på Spotify o Youtube?
Pelle: Jo :-)
Måns: Nej, inte i nuläget när det inte finns några tillräckligt bra inspelningar, men kanske i nåt slags nät-arkiv för "Musik vi minns"? Ha ha.
Avslutningsvis när gör ni ett återföreningsgig?
Pelle: Aldrig ;-)
Måns: Aldrig.
Och eftersom ni aldrig får se Alien Beat på scen igen får ni nöja er med bandets farväl Youre so beatiful från TV-programmet Elektiska Trädgården - HÄR!
