Farbror Punk

I vågen av alla utländska band som gjorde videor ville man såklart göra likadant här i Sverige.
EMI öppnade plånboken för Gyllene Tider och deras utlandstänkta LP The Heartland Café.
Kai Martin o Stick hade också höga ambitioner, men med en låg budget.
Detsamma gällde Köpingsbandet The Protectors som faktiskt försökte få sin video visad i programmet Bagen, men nobbades med ursäkten att videon var för lik ZZ Tops Sharp dressed man. Jo, båda innehåller en amerikansk bil, men var fanns det likheter annars?
I övrigt gjorde även Stockholms Negrer en lågbudgetvideo för "Ge mej mera pengar".

Videon med Gyllene Tider hittar du HÄR!
Kai Martin o Stick hittar du HÄR!
The Protectors & Stockholms Negrer finns tyvärr inte att tillgå.

Klicka på bilderna för att se dem större.


Music Box. Bättre än MTV om du frågar mig.
På TV Ark hittar du identitesvinjetter.



Amanda Reddington presentatör av Sky-Trax men också Monsters of Rock.
På TV-Ark hittar du vinjetten till hennes eget program AManda (jo, det ska stavas så.)


En tidig SKY-Channeltablå från Film & Video.


Tablå för SKY-Channel & Music Box ur Film & Video 1987

Ända sedan jag första gången såg mina idoler The Sweet i en s.k. promotionfilm för Lost Angels har jag varit totaltorsk på musikvideo. Kombinationen ljud och bild var då för mig den ultimata upplevelsen då man inte kunde se sin favoritartist uppträda.

När så musikvideon började bli lite vanligare i slutet av 70-talet och man dessutom kunde köpa Tv-bandspelare då förstod jag att detta var framtiden. Att samla sina favoriter på videoband och titta om å om igen. För tänk vilken kick att se Johnny Rottens tuffa uppsyn när han snäste “Pretty Vääääj CUNT” eller . Wow liksom!



Video köpte jag tidigt, en begagnad VCR 1500 av “The Flying Duchman”. Jag bandade ögonaböj med Dag Vag, Ebba Grön, Police, Dire Straits och Magnus Uggla. Första Måndagsbörsen Ulf Lundell o Lasse Lindbom Band, Rockpiledokumentären Born fighters och Rock goes to college med Lene Lovich. Med andra ord uteslutande liveframträdande. Med tiden dog min VCR 1500 och jag uppdaterades först till VCR 1700, sedan SVR 4004 och landade på Video 2000. Då hade man på SVT börjat plocka in musikvideor i olika programsammanhang som Frågeprogrammet HIT, Bälinge Byfest (som visade fenomenala Passing Strangers med Ultravox), Casablanca, Norrsken och Måndagsbörsen. Man kunde även få låna gratisvideon MTV när man hyrde andra videofilmer.



Så när jag som 19-åring flyttade till Trollhättan och började mitt första jobb på Saab var den avrundande morgonrutinen hemma att sätta stämningen för dagen med Jason & The Scorchers - Absolutley Sweet Marie, Elvis Brothers - Fire in the city, Whitesnakes - Guilty of love, Y&Ts - Dont stop running och Japops 24 Karat från Guldslipsen. Efter detta var jag klar att möta dagen.



Trollhättan var en av de städer som tidigt fick kabel-tv och snart kunde även jag njuta av SKY-Channel och Music Box. Visst, man var väl inte så imponerad när Take on me vevades för femtioelfte gången på SKY-trax. Men så fanns ju Monsters of Rock först med Amanda Reddington senare med Mick Wall. Ett program helt dedikerat till hårdrock. Också Music Box hade sina höjdare med t.ex. The Gaz bag.

Här någonstans slutade jag spela in allt och valde selektivt vad jag ville ha. Och i konkurrensen med alla videor blev svenska program med artister som spelade live mer intressant att banda. Videosnuttarna kunde jag se varje dag ändå. Sen kom MTV, Music Box försvann och framtiden tycktes bestå av allt mer påkostade och fräcka videor. Hårdrocksbandens eviga livevideor med storbystade brudar i publiken gjordes 13 på dussinet och jag måste erkänna att jag kände en viss mättnad. Dock fanns 120 Minutes alternativ musik och Headbangersball som hade en viss bredd på musiken och jag minns ännu den upprymdhet jag kände när Sepulturas första video manglades ut.

90-talet var musikvideon skval-tv för mig. Jag hittade CMT och gillade att man gjorde videor med färre än tusen klipp i sekunden. Dödsmetall och radiovänlig country var det jag spisade i musikvideoväg. MTV blev allt mindre musik, Z-Tv rullade eurodisco och mycket sällan såg man personliga favoriter som Redd Kross, Manic Street Preachers, The Wildhearts och Steve Earle. Hade jag nått vägs ände?

När jag så blev ensam efter skilsmässan kände jag många gånger att jag, precis som i början av 80-talet när jag jobbade på Saab, behövde en musikalisk humörförstärkning. Till en början var jag hänvisad till mina videoband, men med tiden kunde jag via nätet och WinMx göra egna VCD med mina favoriter. Och om ni inte visste det så gör en samling Wildhearts videor den allra mörkaste stund till en stjärtsparkande och adrenalinstint lyckorus. Jag var hemma och jag var åter i samtiden och framtiden.

Idag finns alla möjligheter för unga som gamla att konsumera sina favoriter via Youtube och behovet av MTV eller dylika tjänster har sjunkit. Jag är inte säker på att mina elever får samma lyckokick av att kolla 50 Cent, Eminem eller Idol-Jay på YouTube som jag fick av se mina idoler. Själv måste jag ständigt ladda hem en och annan musikvideo till min växande samling. Tittandet är mer sporadiskt men att klämma en låt med Dropkick Murphys, The Gaslight Anthem eller Social Distortion på bussen till jobbet funkar lika bra som det gjorde för 26 år sedan.

Om du nu råkar ha hört Bosse Löthéns alla band är det säkert mer sparsmakat med Henrik Westons gamla punkband VBS - Vem Bryr Sig? Personligen måste jag säga att de överraskade mest på punkgalan i påskas. Tänk dig ett band som du aldrig hört då man inte spelat in sina gamla punkdängor de skrev som obstinata tonåringar och som nu ska framföras av ett gäng farbröder. Inte bästa förutsättningen för att "punkknockas" eller hur?
Men VBS repertoar bestod/består av fin-fina punklåtar som låter helt i klass med sina samtida punkkollegor, Grisen Skriker, Ebba Grön, KSMB mfl. Så Sixten Redlös, Warheads, P-Nissarna, Skäms i all ära. De banden hade jag ändå uppskruvade förväntningar på...



Nåväl för att ni alla ska förstå kan ni här ladda hem och lyssna på två av spåren från VBS vinyl-EP som spelades in trettio år försent.

Hårt mot hårt
Drogvägra
Feg (Lajv på Kulan)

Skulle ni bli sugna på ett ex av plattan kan ni slå till direkt genom att köpa boken o EPn till det facila priset 80 spänn genom att KLICKA HÄR!

Även om Pär Östlings roman "Aldrig stanna kvar" inte är en renodlad bok om svensk punk så finns där en hel del punk. En av romanens karaktärer "Korak" är en ärevördig och åldrad punkare med ett förflutet i Bollnäsbandet Subway Army (helt fiktivt vill jag påpeka, inte bandet naturligtvis utan Korak som medlem).
Vi får redan i första kapitlet följa med Korak på Augustibullerfestivalen där vi hälsar på Ägget, Senap och Åke Källback. Ja, respektiva band namndroppas också.

Längre fram i berättelsen låter Pär Subway Army spela på Café 44 inför en glad och svettig publik. Dessutom nämns I och kring Koraks karaktär mer eller mindre klassiska svenska punkband och man ler lite lyckligt att Pär plockat in alla dessa namn. Dessutom har Pär lyckats fånga känslan av att vara på platsen som beskrivs och trots att jag vet att beskrivningen av "Augustibullret" kommer från mig, känns det ändå som om Pär varit där med mig.

Nu är inte boken som sagt en punkbok utan innehåller fler karaktärer än Korak och är i grund och botten en relationsroman om människor som har svår, ja till och med mycket svårt att stanna kvar i ett förhållande, men faktum kvarstår att det är oerhört intressant att läsa om Korak-karaktären.
Här kan du provläsa om du är nyfiken på boken.

För den som tröttat på att läsa om engelsk och amerikansk punk finns det såklart inhemska alternativ att välja istället.

Jag har redan nämt de två första böckerna på Punktjafs och på bloggen för något år sedan, men eftersom de är läsvärda är de värda att nämnas återigen.




Hej det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr:

Henrik Weston en gång fanzinemakare med garagerock som specialitet har nu skrivit historien om sitt gamla punkband VBS, lätt maskerad under epitetet ”punkroman”.

Nu handlar boken framförallt hur det är att vara tonåring och söka en identitet. Något som berättarjaget Henrik och kompisarna i VBS finner i musiken.

Boken tar sin början i juni – 79. På kajen utanför Grand Hotel funderar Henrik på kvällens spelning med Ebba Grön och Usch på 4:an. Egentligen har redan den första vågen av svensk punk tonat ut. Band som The Pain, Mob, Cathy and the heat sjunger på sista ackordet, men bakom dem exploderar en ny våg av svensksjungande band där Ebba Grön nu seglat upp som det viktigaste och mest angelägsna av dem alla.

Henrik och hans polare på Lidingö, ja faktiskt, har fallit för den uppsjö av svensk och utländsk pop, punk och rock som plötsligt fyller deras och tillvaro och som nu befaller dem att ta saken i egna händer.
Och vem kan stå emot när sådana som Iggy, Stiv Bators, Joe Strummer och Thåström manar till att göra något - NU?!?!

” – Har Danne skrivit en punklåt? Vad heter den?
Hoffer rycker på axlarna och förklarar att den inte har något namn men att första versen går så här:
Nu rånar vi morsan
Nu rånar vi farsan
Nu rånar vi båda på pengar och sprit”

Boken är en resa i tiden, i brytningen mellan sjuttio- och åttitalet, där Henrik sätter in bekanta tidsmarkörer. Grisen Skrikers sista spelning:
”Det är helt klart det bästa jag sett, ännu bättre än Ebba, och nu kommer En öl till, Grisen Skriker, Kärleksjakten och Jag är så dum.”
Dag Vag och Ebbas gemensamma spelning på Mariahissen kvällen då ”Scenbuddism” spelades in. ”Punkmordet ”:
”Roger i 8D är död. Han dödades av någon jävla idiotpunkare i Gamla Stan… han var jävligt störig och är väl egentligen den enda som velat spöa mig, två gånger dessutom.. men igen förtjänar att dö i så unga år.”
Samt punkikonerna Clash spelning i Eriksdalshallen, där Lunkan, gitarrist i Palmons, lyckas komma med på VeckoRevyns reportagebilder.

Att boken dessutom vimlar av välbekanta låttitlar och band som Electric Chairs, The Saints, Andrew Matheson & The Brats, Graham Parker, The Pop, Sonics, The Beat (både Paul Collins och engelska skabandet)…men också Stones, Thin Lizzy och Blue Öyster Cult gör att man ganska snart famlar i skivhyllan.
Trots dessa punkreferenser minner boken mig ändå mest om när man var 15 år och skruvade med moppen, drack vin gjort på Kalle Anka juice, drömde om Ulrika i 7B eller bankade bort frustrationen på trumsetet. Om de kamratliga fyllorna, den hotfulla framtiden där kärnvapenkriget låg på lur, och den underbara upphetsningen inför varje ny punksingel som fyllde hela livet med mening de knappa tre minuter den varade.

Jag tror att det är just det som Henrik vill göra anspråk på. Att vilja fånga känslan som fanns där just då för honom och hans polare. En känsla som för varje individ är unik men så lätt att tolka som sin egen i en berättelse som denna.
Är du minsta intresserad av punk eller uppväxt på 70-talet är boken en given nostalgitripp, men också andra kan med all fördel läsa boken.
En – två – tre –fyr!

Beställ boken genom att besöka The Eye - KLICKA HÄR!

27020-145



GABBA GABBA - Per Orvegård

Punkromanen är en genre som inte översvämmat den svenska bokmarknaden hitills, Per Orvegård, med ett förflutet, som trumslagare i Östersunds första och mesta punkband, Shit Kids, har romandebuterat med ”Gabba Gabba”, Sveriges första punkroman. Boken handlar om provinspunkbandet Trotts och dess medlemmar, ett kompisgäng som har fastnat för Ramones och punkrocken.

Nu är punken bara en bakgrund till historien om dessa killar, storyn hade likväl kunnat berättas med 60-talspopen, eller 80-talets hårdrocksvåg som musikalisk kuliss. På ett sätt är det lätt att dra paraleller till ”Populärmusik från Vittula”, då boken på samma sätt använder musiken som en katalysator och drömmaskin. Så att kalla den ”Punkrock från Vittula”, är inte helt vilseledande för de som vill ha något att jämföra med. ”Gabba Gabba” har dock inte den svärta, som präglar Mikael Niemis bok. Detta är inte menat som kritik utan bara ett konstaterande. För ”Gabba Gabba” är en bok där vi, som är födda på 60-talet,  påminns om hur livet kunde te sig i en svensk håla i slutet av 70-talet. Om känslan att vara tonåring, umgänget med polarna, de ständiga tankarna på flickor och på den kommande helgens fester.

Per tecknar många roliga och ibland smått plågsamma exempel, där man känner igen sig alltför väl, bland annat hur man som punkare på 70-talet ständigt riskerade förfrysning, då man envisades vintertid att gå iklädd tunna nylonskjortor eller t-hirts under skinnjackan och dessutom vägrade använda mössa, ett problem som många av dagens punkare inte tycks lida av då de gärna bär mössa året runt. Men jag hoppas verkligen att den urspårade festen hos Katrina inte är baserad på en verklig händelse, denna lätt absurda scen som man småskrattar igenkännande åt men också lider med den stackars Katrina och hennes föräldrar.

”Gabba Gabba” får mig verkligen att känna hur avlägset detta 70-talets Sverige ter sig idag. En tid utan Internet, MTV, reklamradio, alkoläsk, datorer och mobiltelefoner. Men en tid där Expressens nöjesidor betydde att man, istället för som nu får veta allt om de senaste semikändisarna, hittade massor av tips på ny bra och spännande musik, i artiklar signerade Mats Olsson eller Erik Hörnfeldt. En tid där det var en stor personlig framgång att kunna ge ut en skiva och där det betydde nästintill succé att få densamma spelad i radio. En tid när man riskerade liv och lem bara för att man hade ring i örat eller en t-shirt med Sex Pistols-motiv. Låt er med hjälp av ”Gabba Gabba” och en flaska Beyaz påminnas om denna tid. Och till er yngre är mitt julklapptips: Ge boken till mamma eller pappa och de kommer garanterat att få något glansigt i blicken, utan att de ens smakat på glöggen, när de läser den.
Gabba Gabba Hey ho let´s go!



Bosse Löthén - Jag älskar den pojken.

En bok som står i bjärt kontrast till de ovanstående men inte desto mindre läsvärd. Det är trots allt Bosse Löthén - trummis i Skabb som berättar om de övergrepp han utsattes för som ung. Men detta tecknas med Stockholms punkscen som scenografisk fond.

Här kan du själv läsa ett smakprov ur boken.

Boken levereras dessutom med en spotyfilista som utgör soundtracket för din läsning.