Farbror Punk -

Noise med S

Under ett kort ögonblick i den svenska pophistorien var uttrycket "Svensk POP" synnonymt med Klippan och skivbolaget - Svenska POP-fabriken. Ett band som hjälpte till att stärka uttrycket, var Pertorpsbandet Noise - de som fick Gustavsbergs dito att ändra stavning.

I sann punkanda var Noise karriär kort och intensiv. Gruppen bildades medan några av medlemmarna ännu befann sig på högstadiet och splittrades innan desamma hunnit ta körkort.
Med tanke på den korta karriären kan man tycka att bandets evetuella historiska avtryck borde ha bleknat brevid den svenska popfabrikens mer kända namn som Kriminella Gitarrer och Torsson. Men icke! Tack vare några mycket fina och minnesvärda minuter punkigpopmusik har de för evig skrivit in sig i den mentala historieboken hos många av oss 60-talister.

Noise repar

Genom Internet lyckades jag knyta kontakt med gruppens före detta basist Jan Zimmerman och gitarrist Fredrik Ghosh. Som hjälpte mig att få svar på några av mina undringar om och kring - NOISE med S.

Efter att i unga år ha spisat Beatles, Rolling Stones och hårdrock så knockades både Janne och Fredrik av punkens energi och aggressivitet. Fredrik: - Jag är född hårdrockare och i punken fanns samma hårda stuk, men oftast i högre tempo. Jag minns när vi satt hemma hos Janne och spelade Pretty Vacant minst 27 gånger i rad!

Att punken var ytterst närvarande också i en liten kommun som Perstorp berodde till stor del på Stry och The Riots.
Fredrik: - Jag såg Stry med medlemmar i det som skulle bli "Push" repa i Centralskolans aula i Perstorp. Han sjöng illa, ylade mest. Minns också att han hade en gammal VW bubbla och berättade för oss smågrabbar hur fräckt det var med piller då polisen inte kunde testa för detta.

När sedan Kriminella Gitarrer släppte sin debutsingel gick Janne i sjunde klass och minns hur man faktiskt kunde köpa singeln på skolan, hos studievägledaren - som var Pål Spektrums pappa.

I den vevan korsades Jannes och Fredriks musikaliska vägar. Fredrik: - Jag var med i mitt första band ungefär samtidigt som jag köpte min första gitarr (9-10 år). Året efter bildades Embers som sedan blev Noise. Vi, jag och Allan Knudsen på trummor, letade efter en sångare och tyckte att Janne kunde ta sig an den uppgiften.
Janne - Men, istället började jag spela bas. Lite senare plockade vi in Kristian på sång och Fredriks klasskompis Gey (Mats Skoog) på keyboards gjorde sättningen komplett.

Jan och Fredrik

Strax innan Gey kom med i bandet genomförde bandet sin första offentliga spelning i "Mysan" en källarlokal på skolan som bl.a användes för klassfester, i det här fallet var det Fredriks klass som stod för arrangemanget.
Fredrik: - Det var total succé alla i publiken drog efter bara nån låt.

Det gjorde inget att bandet ratades av den svårflörtade publiken, för själva tyckte Noise att de lät helt fantastiskt. Man fick också snart upp Pål Spektrums örom för bandet genom att Kristian pratat med lärarvikarien och tillika gitarristen i Kriminella Gitarrer, Mats P, som tipsade Pål om Noise och snart stod man hos Svenska Popfabriken i Klippan och spelade in det som kom att bli deras debutplatta - Inget ljus.
Fredrik: - Det var en mycket intensiv helg hos Svenska popfabriken och pizzeria Möllan. Och som Ritchie Blackmore sa om mixningen: "Everything louder than everything else". Mats P och Pål Spektrum tog mycket väl hand om oss och behandlade oss med respekt trots vår ringa ålder och sannolikt ej helt lätthanterliga attityd. Sen när skivan var pressad och klar var det såklart coolt att ha gjort sin egen singel. Vi sålde den till släkt och vänner och kunde nog inte alls ana att singeln trots allt skulle bli en succé.
Jan: - Ja, det var mycket häftigt!

Allan trummar.

Plattan fick mycket goda recensioner i rikspressen och intresset för gruppen växte. Pål Spektrum och Mats P såg till att smida medans järnet var varmt och skickade snabbt in en kassett till Sveriges Television i Malmö och programmet Diskotaket. Ett program från ungdomsredaktionen där den lokala profilen Julius Malmström presenterade för TV-tittarna, ett antal nya och unga band som spelade live inför en lika ung och hårt "stuffande" publik.
Fredrik: - Det var en sanslös känsla när vi fick beskedet. Jag minns många detaljer från själva inspelningen, bl.a den sura producenten Bengt Grafström som inte precis uppskattade vår musik, men också en ganska avspänd stäning. Vi spelade tillsammans med ett band som hette "Strawberries" från Trelleborg/Ystad. Vi var ganska olika musikaliskt, men hade kul ihop.
Då när det begav sig var Noise väldigt missnöjda med sin medverkan. Idag 30 år senare är tongångarna annorlunda.
Jan: - Det är kul att se!
Fredrik: - Absolut, allt måste dessutom ses med den tidens ögon - 2 kanaler etc.
Ett tv uppträdande borde ha banat väg för framgången, men enligt Janne och Fredrik var resultatet nedslående.
Fredrik: - Alldeles för få groupies, det hade man ju räknat med!

Fredrik & Kristian

Men, å andra sidan resulterade singeln i att bandet fick lämna fritidsgårdarna och lockades att ge sig ut i landet för att spela. Man ringde till och med från "det kända punkfanzinet R.i.P i Stockholm" och ville ha med gruppen på sin andra R.i.P-gala på Musikverket f.ö tillsammans med ett annat femmannaband från Gustavberg med det ytterst bekanta namnet Noise?!?!
Jan: - Ja, det var spännade! Vi åkte med Tyringetaxi fram och tillbaka.
Fredrik: - Mmmm, helt oförglömligt. Perstorp-Sthlm ToR i gul skåp-taxi. Kostade 1050:- vilket var exakt vårt gage.
Jamen, vad tyckte ni om de andra Noisepågarna då?
Janne: - Jag tror inte vi såg dom spela. Vi var ju tvungna att åka hem i taxin.

Nu inskränkte sig Sverige-turnéerna mest till Skåne - Malmö, Lund, Landskrona, Ängelholm och Hässleholm som förband till Ebba Grön! Vid ett par tillfällen var bandet uppe i Göteborg för att spela på Sprängkullen och till Stockholm gjordes två vändor till förutom R.i.P-galan, bland annat för att medverka i radioprogrammet - Tonkraft.
Fredrik: -...Örkelljunga-spelningen var klassisk, alla gick. Något som upprepade sig i Hässlehom , när vi klev av och Ebba Grön började, då gick publiken hem!?! Jag minns också hur Kristian mitt framför våra föråldrar fick skäll då han drack folköl på drogfri spelning i Landskrona.
Jan: - Jag tror det var efter en Landskrona spelning vi fick skjuts hem av någon som somnade vid ratten. Helt plötsligt var det nån som skrek till när vi var i diket på andra sidan vägen. Fast det hela slutade lyckligt.

Mats, Kristian och Fredrik

Några andra spelminnen?
Jan: - Ett evigt släpande på den gigantiska bashögtalaren. Att dessutom vi fick in den i Fredriks mammas DAF är helt obegripligt. Jag har för mig att vi gjorde några riktigt bra spelningar i Malmö. Tror det var på Fredmans? Kal P Dal var där och kollade! Och någon gång spelade vi med Problem minns jag. Jag gillade dom.
Fredrik: - Problem, TT reuter, Moderns, Fiendens Musik m.fl. Fredmans och Dads Dancehall i Malmö där Janne ramlade igenom scengolvet. Minns också Studions gamla bruna Mercedesbuss som tog oss till Malmö vid ett par tillfällen. Den stannade med jämna mellanrum på motorvägen och då man fick gå ut, skjuta på och spruta något från en sprayburk rätt in i förgasaren.
Jan: - Ha, ha. Ja, det där hålet! Jag kommer i håg att vi innan spelningen sa att "det där hålet ser ut som om man skulle kunna trilla ner i". Precis vad jag sen gjorde!

Men hur kändes det då ni spelade med betydligt större, kändare och framförallt äldre band?
Jan: - Var det inte vi som var stora och kända?
Fredrik: - Precis, vi kände oss alltid åtminstone jämbördiga. Fiendens Musik tog väl hand om oss när vi var ute med dem, dessutom var de otroligt snälla.

Musikaliskt lät Noise knappast som ett traditionellt punkband även om Fredrik alltid fick gitarren att låta som om han spelade med en taggtråd istället för plektrum.
Jan: - Jag tror de starkaste influenserna på oss var Ramones, Clash, Blondie, Television. Och Black Sabbath!
Fredrik: - Ja, och mot slutet sista kom även en del nya brittiska band in, Vibrators, 999, Generation X m.fl
Jan: - Ja, precis och sen var det ju Sham 69, Buzzcocks, The Jam, The Damned och Sex Pistols såklart.
Jan: - Sen blev vi ju duktigare på våra instrument och när vi väl lät oss att starta och sluta någorlunda samtidigt så la vi av. Längre behöver man väl inte komma?
Fredrik: - Vi genomgick en fin utveckling tillsammans och influerade varandra. Vi hade nog behövt fler musikaliska mentorer för att kunna gå vidare, en småstadens begränsning kanske.

Med andra ord är det enkelt att förså varför Noise debut-LP lät såpass "splittrad" som den gjorde.
Fredrik: - Vi ville kanske ha med för många låtar, å andra sidan var de ju så korta. Nu i efterhand kan man ju hålla med, resultatet är ju långt ifrån ett "koncept-album", men det var ju heller inte meningen, allt var ju på lite-över-hobby-nivå.
Jan: - Fast, några låtar tycker jag är riktigt bra ännu.
Fredrik: - Instämmer. Hittade de flesta låtar på Spotify vilket var kul och de låter rätt bra.
Det är bara att hålla med den inledande "Som om" är kanske en av de bästa poplåtar som gjorts i Sverige, någonsin!

Så hur kom det sig att bandet la av?
Jan: - Jag tror det var Fredrik som ville sluta? Eller?
Fredrik: - Punken närmade sig sitt slut och det blev svårare att få roliga spelningar. Vi började prata om det stora skivkontraktet, men ingen av oss, tror jag, varken kunde eller ville egentligen. Musikaliskt böjade vi också divergera och behövde utvecklas individuellt. Det kändes lite grann som att gå till fotbollsträning när vi repade, gnistan var borta.

Efter tiden med Noise gjorde både Janne och Fredrik några små sporadiska inhopp i olika muiskaliska konstellationer, men bara Fredrik har fortsatt spela fram till idag. Fredrik: - Det är fullt ös på hemmaplan med datorstudio, syntar mm.

Båda tycker att tiden med Noise i stort sett är bara positiva minnen och att punken var en spännande och berikande tid i svenskt musikliv.

Båda ställer sig också positiva till en digital återutgivning av musiken och vill gärna att den exempelvis via Internet och Spotify når en ny publik.

Fredrik avrundar det hela med att berätta att en av nyckelpersonerna i Noise, var den 6:e medlemmen Ulrik (Jans bror). Han skrev en hel del texter och kunde med sin blotta närvaro få oss att skärpa oss under repandet. Ulrik var också den som köpte många av de skivor som inspirerade oss.

Ladda hem en dos Noise, bland annat några livespår från Tonkraft och R.i.P-galan på verket -79. Samt den outgivna låten Modern och några gamla godingar. Och tänk att "Högervind" är mer aktuell idag än när den skrevs.
NOISE med S - HÄR!

2009-02-27 @ 18:17:02 Permalink Kommentarer (11) Trackbacks ()

Colt 45 tredje gången gillt.

Dags för den avslutande delen i Colt 45 musikaliska EP-trojka.
Dessutom har familjen Åsgård skickat ett foto på Esso och Ruben.
Den är från finalen på Rockfighten som dom vann, Folkan 5/12 1986.

Hämta EPn Huu Jaa HÄR!

2009-02-26 @ 14:08:58 Permalink Kommentarer (10) Trackbacks ()

Mary Beats Jane

När jag satt och bläddrade genom bunten med Backstage (se tidigare inlägg) snubblade jag över en intervju med Mary Beats Jane och jag påmindes hur mycket jag en gång gillat bandets självbetitlade platta som jag bandade av kamrat Mats när det begav sig. Någon kassett fanns dock inte kvar. Men pålitliga Internet fanns åtminstone. På bloggen Frozenthrone fanns plattan att ladda ner.
Med lätt bävan packade jag upp filen och tryckte igång första spåret - Neighborhood Psycho, låten som piskat stjärt 1993, skulle den vara lika bra nu som då? Efter det evighetslånga Slayer-introt 0,48 sekunder så rusar låten igång. Och? Ja, va fan Dolving låter som en ung och jävligt irriterad James Hetfield. Visst, var det lika bra som jag mindes.
För att inte tala om knogmackorna "War on society" och "Gunshot" och svängiga "Old". Visst, "I don´t care" är kanske i "Klå-fingrigaste" laget men funkar *höhö* bra ändå.
Så för alla andra som glömt eller missat detta eminenta Göteborgsband, passa på att ladda den från Frozenthrone och ni har ett tufft ljudspår när ni sedan läser intervjun från Backstage med MARY BEATS JANE!

2009-02-26 @ 13:14:15 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Backstage tidningen som stödde svensk rock

För ett tag sedan beställde jag en bunt gamla nummer av Backstage - Tidningen som stöder Svenk Rock. Det blev ett kärt och omtumlande återseende. För jag brukade passa på att läsa Backstage när Chris och jag gick till biblioteket. Jag plockade upp tidningen satte mig med sonen i barnhörnan. Och medan han byggde med duplo, läste jag om svenska band som Sinners, Dolkows, B-Thong, Bazooka och Psychotic Youth. Nu, nästan 20 år senare läser jag tidningen medan min alldeles nya pojk sitter och leker på golvet. Märkligt.

Att bläddra genom ett stort antal nummer av Backstage innebär också att jag påminns om hur diversierad tidningen var genremässigt. Från dödsmetall och pudelfrillor till betydligt popigare tongångar. Band som Unleashed, Stillborn och Mobile Whorehouse ryms med Louise Hoffsten, Sky High, Motvind och Dive. Men jag blir samtidig varse hur bortglömd mycket av den svenska 90-tals musiken har blivit. Minns ni till exempel: Babies, Gosh, Landlords, Straight Up, Stevepops, Dark Continent, All Orange och Crompojkarna?

Förvisso har den svenska dödsmetallscenen dokumenterats och jubilerats. Indiepopen med Popcicle, Thsi Perfect Day och Brainpool har även den nyligen lyfts fram av de som var med. Men annars vilar svenskt nittiotal i väntan på att väckas och återupptäckas av både nya och gamla musikälskare.

Jag kommer därför att lägga upp lite klipp från Backstage och så småningom en intervju med grundaren Lennart Larsson, även känd The Phantom i Heavy Metal Massacre. Det är också han som legat bakom festivalen 2000 decibel.