Musiktipset: Chick-e-chack
Ibland smäller det bara till och musiken sitter som en smäck. Kanske var det våren som förhöjde upplevelsen. Men, musiken var så sprittande solig att man bara lyste i kapp med solen. Faktum är att Chick-e-chack från Göteborg är något som jag hade glömt att jag saknade så otroligt mycket. Nämligen svängig punkpop på svenska. 
Jag bad bandet om lite mer information. Bakgrund, influenser samt de närmaste planerna. Bandets sångare och gitarrist Kim gav mig följande svar:
- Chick-e-chack är en nystartad trio från Gbg. Vi startade i januari 2009. Medlemmarna kommer från totalt olika musikaliska bakgrunder. Men ihop känns det som vi hittar nåt får oss att bli glada och förhoppningsvis andra människor också.
Ja, namnet är taget från låten med samma namn av det lysande bandet Docent Död. Jag (Kim Nilsson) som gör låtarna är inne på tidig svensk poppunk så låtarna blir lite åt det hållet. Fast även nya modernare influenser kan höras. Målet är inte av vara retro utan snarare att göra något som känns ärligt, roligt och bra för vår egen del. Därför blir det ibland rena poplåtar och ibland mer punkigt.
Tanken har funnits under många år att jag ska starta ett band som sjunger på svenska som blandar punk, new wave och pop. Mitt andra band Blisterhead ligger lite lågt för tillfället så kändes det som ett bra tillfälle. Att börja sjunga på svenska känns som en ren befrielse. Jag kommer självklart fortsätta med engelska texter i andra sammanhang, men det är grymt skönt att få uttrycka sig på sitt modersmål. Det är så mycket lättare att göra texterna intressantare och mer nyanserade. Texterna skrivs på många olika sätt. Ibland är det något som man går och tänker på som man bara måste skriva om, ibland är det att det dyker upp en textrad och melodi och sen formar man en text uti från det som känns bra för mig själv. Jag känner mer och mer att det är bättre att texten kommer från hjärtat än från hjärnan. Så även om det låter lite löjligt och naivt i en text ibland så blir det alltid bäst att säga precis som det är istället för att använda sig av snirkliga-läsa-mellan-raderna-texter.
Vi har galet mycket planer för bandet så vi jobbar hårt och repar mycket. Vi har precis spelat in 3 låtar som vi vill sprida så mycket som möjligt. Det stora målet är väl samma som för de flesta band, att få ett kontrakt så att man kan göra en platta som når galet mycket människor runt om i Sverige så att man kan turnera flitigt. Vi får se hur det går. Det viktigaste för mig personligen är att jag får göra låtar som jag är nöjd med. Allt annat kommer i andra hand!
Besök bandets MySpace
Full Metal Jacketz - Gôtt nostalgimos från GBG
Men, vi gamla uvar som fortfarande diggade Pistols, Damned och Ramones. Var kunde vi hitta ett svenskt punkband som motsvarade våra 1977-minnen. Jo, i gamla goa Götet. Där man inte tyckte att punken var död och begraven. Där man visste att punk spelas i 4/4 och att det krävs en snabb högerhand och en kasse öl för att det hela ska bli perfekt.
Full Metal Jacketz var en våt dröm när de dök upp. Men tyvärr har deras gärningar fallit i glömska. Tack vare underbara Backstage återknyter vi bekantskapen med bandet i två skepnader. Den 77-punkiga och den Motorhead-rockiga.
Vill ni också minnas hur hårt bandet svängde KLICKA HÄR!
Och visst vill vi se en reunion vid något lämligt tillfälle då vi alla kan sjunga med i "Ge mej en öööööööl..!"
KLICKA på bilderna för att läsa.
Fildelning - Colt 45
Lars Krans har lagt upp Bollnässuveränerna Colt 45 och deras medverkan i Rockfighten -86.
Så passa på att avnjuta Colt 45 live - från igår. Ett stort tack till Lars för denna historiska kulturgärning.
Och tänk på att fildelning inte alltid är lika med illegal.
Nä, jag lever och bloggen är inte död!
Jag kommer att försöka göra inlägg här och förhoppningsvis uppdatera Punktjafs. Allt hänger på han som bestämmer - Bosse!
Så nu gör jag ett par snabba inlägg när Bosse sover!
Måsse Edwall - Del 1
Av alla medlemmar som passerade i Cathy & The Heat respektive Alien Beat var låtskrivaren och saxofonist/gitarristen Måsse Edwall den som fanns med från uppstarten 1978 till det bittra slutet fem år senare. Jag bad Måsse svara på en mängd frågor kring musiken.
Här kommer den första delen.
Hur började ditt eget musikintresse, hemma?
- Det fanns inget som helst musikintresse i hemmet, inga föräldrar eller syskon som spelade något instrument, inget "skicka pojken till Kommunala musikskolan".
Jag var nog den enda som visste att jag var musikalisk.
Min bästis tog pianolektioner och jag lärde mig lite piano genom att se när han spelade. Hade genomgående ganska låga betyg i musik i skolan. Apropå det: Alien Beat med Sebastian på sång blev inbjudna av eleverna att spela i aulan på Skanstulls gymnasium, där jag hade gått några år tidigare. Det var succé, alla skrek & dansade. Då kunde jag inte hålla mig utan gick fram till micken och sa "När jag gick i den här skolan fick jag tvåa i musik".
Saxofonen när kom den in i bilden?
- Jag började spela sax i början av -77. Tog några lektioner, men lärde mig mest själv. Fast sedan , när vi bildat Cathy and the Heat, började jag spela gitarr. Mest för att kunna skriva låtar, men också för att det behövdes en kompgitarr, särskilt med Peter Ampull i bandet.
Jag hade spelat gitarr några veckor när jag spelade på scen första gången.
Orsaken till att jag började spela sax var att jag älskade själva instrumentet och kanske också gillade den roll saxofonisten har i ett band. Klart den där lite melankoliska myten om saxofonisten som en loner som står under som står under en lyktstolpe i New York gjorde sitt till...
Först spelade jag altsax, sedan gick jag över till tenor men ärligt talat var det sopransax jag gillade jag mest, men det spelade jag bara på två eller tre låtar sista året med Alien Beat. Annars var det gitarr. Och piano på en låt.
Saxofon i ett punkband. Idag ter det sig märkligt. Saxofon förknippades väl även då med 50-talsrock?
- Saxofon förknippades antagligen mest med Clarence Clemmons, Springsteens saxofonist på den tiden. Och jazz, naturligtvis. Men hm... Kan inte säga annat än att jag tyckte om instrumentet, hade inga direkta förebilder, i så fall Bowie och Roxy Music. Sedan hade ju Micke Hedenby och jag varit i London redan '77 och sett X-Ray Spex, och det var alltid ett jävla tjat om att vi var Sveriges X-Ray Spex, vilket man kanske borde se som en komplimang, men ett instrument gör inte ett band.
Vi försökte aldrig låta som X-Ray Spex eller nåt annat, att ha ett eget band var det viktiga.
Men jag håller med om att det ibland var problem med sax till den musik Cathy & The Heat och tidiga Alien Beat spelade, vi arrade inte låtarna så att saxen fick utrymme, saxen var ett kompinstrument i mängden och när man t.ex. hör låten från "Ståkkhålmsjävlar" så skäms man ju, jag spelade för mycket, hela tiden. Fast spelstilen kanske var en följd av att jag var så jävla dålig på sax, vilket definitivt hade märkts om jag hade kört ett solo i en lugn låt.
Ni var tidiga ut i Cathy & The Heat, berätta hur du blev inblandad?
- Micke Hedenby och jag bildade bandet. Vi gick i högstadiet tillsammans i Högalidsskolan. En annan klasskompis påstod att han kunde spela trummor och så plockade vi in Peter, som vi kände sedan tidigare, på bas. Jag minns inte exakt i vilket skede Katti kom in, men när vi skulle repa första gången med Per Hedberg som trummisen hette, visade det sig att han inte alls kunde spela trummor. Om jag minns rätt stod Stockholms Rolling Stones, Madhouse, i replokalen (det var deras lokal) och flinade åt oss amatörer. En av de få gånger då Benke Kirschon & co verkligen hade rätt att flina överlägset och stärkas i sin Keith Richards-identitet, det lät verkligen apa om det. Fast vi hade turen att snabbt hitta Pelle Lidell på trummor, han var ju en av få i de tidiga punkkretsarna som verkligen kunde spela, trots att han var några år yngre än oss andra. Man kan väl säga att han bildade en ljudmatta som vi andra kunde luta oss på medan vi lärde oss spela själva.
Då, kring punksommaren -78, fanns det en samhörighetskänsla mellan 08-punkarna, eller hade det redan skett en splitting mellan "Rågsvedgänget" och Gallerian/Gamla bropunksen?
- Allvarligt talat så fanns det så lite att göra för oss uttråkade tonåringar på den tiden så vi höll ihop.
Jag tyckte inte själv att jag tillhörde nåt läger, jag var på Ebba Gröns första spelning i Rågsved och det vore ju bara dumt att påstå att de inte var ett jävligt bra band.
Det var lika kul om Damned eller Clash kom med en ny platta och vad det gäller tjatet om att det var "kommersiellt" att sjunga på engelska tyckte jag det var ett så korkat gammalt hippieargument så det var inget att bry sig om. Alien Beat var väl lite anklagade för att vara modepunkare av vissa omslagspojkar för Rågsvedseliten men våra texter var ofta ganska arga och samhällskritiska - vilket inte betyder att de var vänstervridna. Jag tycker det är en efterkonstruktion t.o.m. att kalla Ebba vänster eller representanter för nån slags förortsungdom som gjorde revolution, medan andra åkte till London direkt från discot och köpte dyra kläder på Kings Road. Visst, några skräckexempel fanns såklart, men dom fick inte fäste i någon av falangerna. Jag tycker det typiska för den här tiden var att vi tog hand om varandra, oavsett vilken bakgrund man hade. Att det skulle funnits partipolitiska motsättningar mellan 15-20-åriga kids är rätt löjligt att påstå, men man kan ju undra varför historieskrivningen lyft fram Ebba Grön/Oasen och KSMB så mycket. Journalisters eviga vilja att förenkla. Jag tror man kan leta rätt länge i vänsterns partiprogram efter "Häng Gud" och "Skjut en snut" utan att hitta det, att t.ex. Rude Kids fick ta mycket skit för att vara "kommersiella" berodde mycket på avundsjuka för att dom fick skivkontrakt så snabbt.
MEN, det viktiga är att säga att det hände absolut INGET i Stockholm på den tiden, så att hålla på och kolla vad folk hade för kläder var liksom inte så viktigt.
Du var bandets huvudkompositör, var de andra för lata för att bidra eller?
- Från början var det mest Micke Hedenby som skrev låtar, vi skrev nog 50/50 av låtarna i The Heat, men låt oss inte glömma att Pelle skrev en låt - i alla fall en text: "Tjacka mer", jag tror han gjorde musiken också, eller om Ampull hjälpte till där, fråga Pelle.
Annars handlar inte låtskrivande om att vara lat eller inte, även om det är på så simpel nivå som
de första låtarna vi hade. Det är en talang, en passion och de andra var helt enkelt inte intresserade eller tyckte inte att de behövde eftersom jag fanns.
Ja, jag skrev många låtar.
Jag skrev allt vi gjorde efter att Micke slutade - även om vi fortsatte att spela vissa av hans låtar. Men vad gäller vägen till det färdiga resultatet tycker jag det blev mer och mer en kollektiv process. Särskilt det sista året med Alien Beat, med Fred på trummor och Anders Holm på bas. Jag gjorde några låtar med Fralle och även om jag gjorde text/ackord kunde låten bygga på ett basriff som Anders hittat på.
"Ge mej mer", Alien Beats första singel, skrevs dock av Fralle och Sebastian, lite i protest mot mig fick jag känslan av, de och Pelle ville återgå till New York Dolls-inspirerad rock.
Själv tycker jag att det är NU, 30 år efter mitt första försök, som jag börjat skriva riktigt bra låtar.
Vi var många som hoppades på skiva från Cathy and the Heat. Varför blev det aldrig en platta?
- Förmodligen för att vi fanns så kort tid och att vi inte var tillräckligt målinriktade utom på att spela live. Visst, vi höll väl på i studio lite grann, målet var väl att få till en singel, men inte ens det gick, det gav vi upp och glömde.
Men hur Åsa fick tag på en gammal inspelning som hon la sång på och som Johan Johansson gav ut på "Ståkkålmsjävlar" har jag ingen aning om, låten har dessutom fått fel titel, den heter "Nazis in Disguise" men på plattan heter den "Police in Disguise" (Korkat, för den handlar om att poliser är nazis in disguise). Jag hörde inte låten förrän för några år sedan och jag måste säga att jag baxnade. Jag vet inte när den kom ut men jag inbillar mig att jag som låtskrivare hade stoppat den, så dålig tycker jag den är.
För övrigt minns jag inte vilken låt vi i bandet funderade på som singel. Vi höll på i Woolfi's studio, allt gick åt helvete, teknikern kunde inte tekniken, det roligaste ögonblicket var då vår s.k. manager Linus mitt i kaoset bad om en time out & sa med gravallvarlig röst "Guys... If you can't get a hamburger you have to take a kåååårv" med sin obetalbara amerikanska brytning - det var hans försök att hindra oss från att packa ihop och sticka.
Men du, Diciplin då. Den som man kunde höra i radioprogrammet om Pelle?
- Nja, Disciplin var en tidig Alien Beat-låt och när jag hörde den i radioprogrammet mindes jag den knappt. Tur vi inte gav ut den som singel.
Åsa och Måsse fotade av Ann Duroj
Jag är den ende som var med hela vägen, från originalsättningen av Cathy & The Heat till det bittra slutet av Alien Beat. Genomgående var att inget eller fel saker kom ut på skiva, men idealet hade varit att det bästa av det bästa hade kommit ut med både Katti, Åsa och Sebastian som sångare fast så blev det inte. Ändå får man ju vara lite stolt över att ha fått så pass mycket gjort i så ung ålder och även om det var 5 år allt som allt så kom och gick 11 personer förutom jag själv, Cathy & The Heat fanns mindre än 1 år och så var det ju egentligen med alla punkband, 1 år är nog rätt genomsnittligt även om man tar med internationella band: Hur länge fanns tex Pistols? Om man bortser från div come backurnéer osv.
Brun Band
(Från Mårten)
Här är en fräsig men än anonym bild på Brun Band från ett tillfälle då Olof Palme var förband till oss. Det måtte ha varit i september 1982, strax innan sossarna tog tillbaka makten efter valförlusterna -76 och -79. Först valtalade han i en fullsatt aula (Ekhammarskolans i Kungsängen) därefter gick publiken hem och sedan spelade Brun Band och efter oss spelade Rolf Wikström & Hjärtslag.
Det var tider det.
Här kan ni ladda hem "Om jag vore där" med Brun Band, hämtad från samlingsplattan "Förortsrock - Musik från Järfälla 1983".
Mårten Jansson
Först gången jag stiftade bekantskap med Mårten Janssons musik var i början av 1993. I ett av radions pop-program spelades kommande plattor varav en var "Den siste dåren". Låten "Låt gå" slog knock på mig med sitt snygga stråkarr och tunga trummor. Jag gillde det jag hörde och beslöt mig för att kolla upp plattan som blev en trevlig bekantskap.
Palatsorkestern medverkde också under våren -93 i programmet "Trådlöst".
Sen blev det tyst.
Genom åren har jag spanat från och till efter en ny skiva med Mårten men precis som med Jakob Hellman har ingen ny skiva dykt upp.
Men i slutet av förra året hände något. Karin Jansson från Pink Champagne hade spelat in några låtar med sin bror Mårten. Ja, just det samma Mårten som i Palatsorkestern.
Sagt och gjort. Mårten och jag korresponderade lite. Han fick en digital kopia på Trådlöst och i utbyte bad jag om en historik . Och det fick jag verkligen.
Så nu har ni chansen att upptäcka Mårten Jansson. Dels genom att läsa texten. Dels genom att besök hans hemsida Moppetron, men också genom att ladda hem Trådlöst. Och som om det inte vore nog, idag 6 april släpps "Den sista dåren" digitalt för inköp.
Så här kan det ha varit.
Tonår i Jakobsberg. Blockflöjten, nothäftena och ungdomskören var länge sedan, kanske ett helt år, i varje fall flera månader - i en annan tid. Jag lärde mig gitarrackord i proggplattornas texthäften: Keops pyramid, Hanna från Arlöv. Och det var j ä t t e viktigt att "ha ett budskap". Men jag hoppades nog mest att det skulle göra mig till någon. Oklart vem, men någon.
Gymnasiet. Först Karlstad Korv (!) och sen Statens Musikorkester Brun Band (!) Inte många orkade lägga det namnet på minnet, Brun Band fick duga, oklart om det dög, men vi var rätt bra. Vi gillade Costello och Neil Young och köpte konstiga skjortor på Snabbtextil i Jakobsberg Centrum. Publiken förhöll sig avvaktande och i bästa fall roat frågande. Vi var stormförtjusta. Perra och Olle hade lirat längre än jag, kunde fler ackord och visste mer om vilka som passade ihop med vilka. Det var lärorikt.
Under några år spelade ALLA. Och SPELA var allt som räknades. Vi gnetade på i Jakan och Bro. Turnerade mellan musikfester och ungdomsgårdar med olika kumpaner; dova konstnärliga som Delmore Schwartz eller punkiga som Skälby Örjans, Revolt och Homy Hogs. Lånade föräldrars bilar och hyrde släp. Ibland kom Eldkvarn eller KSMB på besök och vi fick spela förband: Ebba Grön skulle ha kommit till Bro, men de blev sjuka och vi blev både förband och huvudakt till publikens måttliga förtjusning. Vi gjorde ett par utflykter till Ultrahuset på andra sidan stan. Men i stan spelade vi sällan. Där spelade de som räknades på riktigt. Syrran hade startat Pink Champagne med sina polare och de blev hippa bums. Hennes kille Erik spelade i Ståålfågel, de var sten-coola. De gjorde skivor och kände typ alla man borde känna. Brorsan gnetade på med enmansbandet AJ och när Ståålfågel la ner startade han och Petter Syster Lycklig; de jobbade också till sig någonting eget.
Efter några år började Perras melodier kräva helt nya ackord som han uppfann själv och försökte lära oss andra. Det blev så finurligt och skimrande att vi själva började ana att vi kanske aldrig skulle kunna klä dem i lika finurliga ord och skimrande arrangemang. Jag behövde ett annat sätt att skriva på. Köpte en Tascam 244 och började fnula hemma med brorsans rytm-box från AJ och ett par gitarrer. Bruset steg för varje lager med pålägg, men det blev också stämmor och inspirerade nätter med hörlurar och eviga omtagningar.
Nu spelade inte alla längre. Våra första flickvänner försvann och vi lyssnade på Cornelis i dystra vinterkvällar. Syrran träffade Steven och flyttade till Australien. Storebrorsan hakade på lillebrorsans linje och satsade på teater. Perra började plugga konstvetenskap och Olle kom in på journalisthögskolan. Jag hälsade på i Sydney 1985. Kom hem med brokiga skjortor, sorgsna pop-skivor och egna låtar jag spelat in i Stevens åttakanalsstudio.
Den första Palatsorkestern växte fram ur den rytm-boxbaserade duon Mr. Mårten & the Disableds under 1986. Vi var en strävsam trio med herrarna Boman och Schüttman på trummor och bas. Vi repade ett halvår. Spelade upp tio låtar för våra kompisar på vår enda spelning i morsans källare. De röstade fram fyra favoriter som vi spelade in (med oundgängligt stöd från engångsskivbolaget Step Two Records). Två blev en singel som till allas förvåning och vår ohejdade glädje började spelas i radio. Vi kvalade till Svensktoppen. "Fyra bugg och en coca-cola" vann den veckan. Vi kom näst sist bland dem som inte kvalade in på listan. Jag blev helt uppslukad av det där med att vi spelades i radio ibland och började lyssna på all melodiradio som fanns. På den tiden var det bara P3 och Radio Stockholm men jag gav mig ändå en överdos. Får fortfarande ont i magen när jag hör en melodiradiopratares tom-prat mellan låtar som ingen rimligen kan ha önskat sig.
Då slutade jag med musik och gick ett på skrivarverkstad (Jakobsbergs Folkhögskola). Skrev ett par radiopjäser; två spelades in och sändes i radio. Den nybakade DI-eleven Anders Lundin fick dem att svänga riktigt bra. Plinkade på gitarren som förströelse hemmavid utan planer på att börja spela "på riktigt" igen. Hann precis tänka att det kanske är författare man ska bli.
Då ringde Thomas Engblom som jag känt i några år. Han skulle fylla trettio och han hade fixat en pub med scen, trummor, förstärkare och fritt fram att lira för den som vill! Hälften av hans kompisar är från Hofors eller Sandviken så det var ju en jävla massa folk som tänkte komma och lira blues . Men Thomas själv hade ingen att spela med på sin egen fest så han förslog att han skulle kompa mig. Eller jag honom, eller hur man nu skulle se det. Så fick det bli. Vi repade en gång i hans kök, spelade på festen och utan att jag visste ordet av hade han börjat boka spelningar. Sandviken och Hofors, förstås, hemma i köket hos folk som hade fest. Det blev en sorts Billy Bragg-punk med elgitarr och munspel. Mer drag än riktning, men nånstans kommer man ju även på det viset. Clas kom med på bas och så plockade vi upp namnet Palatsorkestern. Spelade vi en demo och den blev sådär och vi gjorde en till. Den blev bättre och då fick vi EMI på kroken och spelade in en demo till. Först nobbade de men den 1 april 1992 ringde Magnus Nygren och sa att han tyckte att vi skulle hitta på nå't. Han skojade inte. Samma vecka fick jag efter många års väntan i bostadskön min första egna lägenhet. Etta med kokvrå och dusch i trapphuset på Bergsundsgatan 5. Livet trallade i dur.
EMI kippade efter luft i sitt post-hellmanska vacuum. Magnus Nygren sajnade killar med gitarr som skulle kunna göra den uppföljare som Jakob aldrig behagade göra själv. Jag var en av dem. Det fattade jag också. Vi föreslog Christer Jansson som producent och trummis och han föreslog att Gunnar Nordén också skulle vara med för Gunnar kunde spela vad som helst.
Tidigare hade alla mina processer malt på i sakta mak, stannat av och tuffat igång igen. Men plötsligt var Mårten Janssons musicerande något som gick undan. "Följ mig till Sundbyberg" hade vi spelat in som demo och den mixade Alar Suurna om i EMI:s studio, Christer la på en virvel och en tamburin i refrängerna om jag minns rätt. EMI släppte den i juni och samtidigt började vi repa för att spela in resten av albumet. Jag undrade ängsligt om jag ens hade låtar att fylla ett album.
Palatsorkestern försvann medan vi spelade in. Clas gjorde sitt. Spelade bas och var bra. Thomas och jag lyckades inte hålla ihop det. Jag var killen med gitarr så jag tänkte ju inte kliva av. Tyckte inte jag hade tid, men saknade nog mest mod att vara uppriktig. Med Christer och Gunnar var det väldigt roligt att göra en platta "på riktigt". Svängigt och snyggt, stråkar och lyx. Sena kvällar i Skärmabrink. Hälsa på Nisse Hellberg. Roxettes tyska fans utanför fönstret med instamaticen. Vi bläddrade bland Skifs och Palmers gamla mastertejper i förrådet. Oogachacka. Konstigt. Var vi verkligen där?
Låtarna visade sig vara många nog för att fylla ett album. Men jag sumpade rösten när det var dags att lägga sången. Den hade aldrig klickat förr. Nu gjorde jag allt fel. Småsurt och fegt i varenda tagning. Vi fick hygglig fason på det till slut. Brorsan ryckte in med sin teaterskolning och fick vara röstcoach, men när vi var klara tyckte Magnus ändå att det saknades något. "Jättebra album, grabbar, men vi behöver en singel...?" Det hade ju hunnit gå nästan ett halvår sedan vi släppte "Sundbyberg". Vi träffades hemma hos Gunnar. Jag hade tre textrader, en skiss på en vers och på en refräng och på en dryg timme hade vi pusslat ihop det till "För din skull, Anna". Magnus kom förbi, ställde sig med ryggen emot och tittade ut genom fönstret som han alltid gjorde när man spelade upp kassetter för honom på EMI:s kontor. Och så sa han "den tar vi". Och den tog rätt bra.
Promo-gig i skivaffärer i södra Sverige under en hektisk vecka i februari 1993. En handfull radio- och tv-spelningar. Hoppade in som förband till Docenterna i Linköping. Vi var glada. EMI avvaktande, vaga. Vi fick ganska få recensioner; några treor, någon fyra och en riktig sågning i Nöjesguiden. Är det viktigt? Kanske inte. Jag drömde framgång. Och innerst inne befarade jag att det redan var slut. Som om allt varit en dålig idé från början. Tyckte att EMI drog sig ur, eller om det var jag som gjorde det. Vad hade vi hoppats på?
Gjorde ett halvdant försök att få med något bokningsbolag som stöd för live-spelningar. Drog mig för att ringa musiker och fråga om de ville lira med mig. Tyckte inte jag hade något CV att skryta med - och ingen gajst att börja boka själv. Köpte uppslagsverk och bäddsoffa för STIM-pengarna, åkte till Australien igen. Nio år sedan sist. Inte som förr, men viktigare. Åren känns så tydligt när man får komma tillbaka. Kom faktiskt hem med en demo den här gången också, som inte gick att använda till nånting, förrän långt senare.
Och så var jag mitt i nittiotalet. Skrev lite och sällan. Samlade mig vartannat år för att spela in. Peter Kvint och Måns Eriksson hade talang som även fick spilla över på mig. Ibland blev det bra. Ibland blev det konstigt men lärorikt. Men det blev egentligen inte så mycket av med någonting de där åren; inte mycket nyttigt, inte mycket bra och inte mycket roligt.
Nytt årtusende. Jag var ingenstans, men det var nog där jag behövde vara. Fick ett andrum och lät frustrationerna rinna ut i sanden och började stifta bekantskap med mig själv igen. Kom på att det i allt det där med att "spela" faktiskt hade funnits något som inte handlade om skivor och recensioner, om att komma någonstans eller att bli någon - utan något som bara var genuint roligt. Och roligt för den som ville unna sig att göra det. Då blev det enkelt att börja unna mig det igen.
Köpte en digital portastudio. Den såg nästan ut som min gamla Tascam, men med åtta reglar och en liten display istället för en snurrande kassett. Letade fram gamla brottstycken till låtar som blivit liggande (den gamla demon från Sydney 1994, t.ex.). Tog vid där jag hade slutat. Försökte damma på. Den raka fyrtaktens bojor satt hårt om anklarna. Jag tänkte som förut: att om jag stampar takten hårdare i golvet borde det ju svänga mer - eller?
Nja, det funkade sådär.
Började lyssna på Velvet Underground, T.Rex, J.J. Cale och Sparklehorse. Tom Waits hade jag med mig sedan tidigare. Jag föll för det där hemsnickrade svänget; det lät som om det vore möjligt få till det själv. Och jag anade att man kunde göra intryck utan att behöva bullra och ta i så förbannat. Jag klädde av alla melodier, började kompa dem i halv fart. Sjöng tyst och nära utan fart och tryck. Nynnade stämmor, plinkade små melodier. Hittade andra punkter i rytmen som jag kunde hänga upp melodierna i. Hittade en smal och böljande stig framåt, där jag gick försiktigt fram. Hittade en egen fart, med egna villkor - och med min egen inspiration. Det var inte svårt att känna att det var rätt.
Så där smög jag fram i flera år. Ibland blev det långt mellan låtarna, ibland gjorde jag om en gammal. Ibland satt jag uppe om nätterna i flera veckor. Spelade in några låtar med Steven som bodde i Stockholm ett tag, ett par år senare kom hans brorsa John förbi Stockholm och tog med sig dem. Han la på riktiga trummor i Sydney och gav ut det på skiva.
Våren 2006 tyckte jag att jag hade lyckats riktigt bra med ett par låtar (Bara, morgonen Kristin, Jag har allt, Den där dagen, Aldrig försent). Tänkte att det kunde vara värt att skicka runt en demo. Men nu fanns ju MySpace. La upp en sida och började genast avsky konceptet. Fan vilket dravvel att jaga kompisar, skryta med kändisar och många besökare. Jag skaffade en egen webbplats istället och struntade i att försöka få skivbolag på kroken. Insåg att jag ju inte blir fattigare av att alla kan ladda ner låtarna gratis istället för att inte låta någon höra dem över huvud taget. (Och upphovsrätten förlorar jag inte bara för att jag låter alla ladda ner filerna för privat bruk - i den händelse någon vill använda dem i kommersiella och offentliga sammanhang gäller ju samma regler som för all skyddad musik). Och tanken var att jag börjar om på http://www.moppetron.se/, jag lägger ut allt jag spelar in och sen får jag se vart det tar vägen.
Och idén håller fortfarande. Det är ungefär en minut mellan färdig mix och publicering - vörld vajd! Jag kan mixa om allt när jag behagar. Inspelningar som jag tröttnar på kan jag ta bort och göra om från början. Jag har grävt fram gamla inspelningar; letat upp ljudtekniker med grånat hår som sparat allt från tidigt åttiotal, en del av dem ligger redan ute, mer kommer. Dessutom har hemsidan gett mig anledning att samarbeta med andra igen. Brun band har fått göra come-back. Syrran och jag har sett till att börja göra klart sån't som vi skissade på för flera år sedan. Och det är väl liksom själva tanken med musik: Att det rör på sig.
Och tack vare hemsidan hittade ju entusiasterna bakom Sköna Gröna Grebo och Farbror Punk mig. Och nu även du. Lyssna, ladda hem och hör gärna av dig.
Börja här: http://www.moppetron.se/
Och ja, just det: Moppetron kommer av Moppe, som jag kallades för när jag var liten. Steven skapade hela ordet när han suckade över hur jag lyckats få en av hans låtar (tror det var Aquanaut) att låta som vilken som helst av mina egna småputtrande och tralliga alster: "It's as if you can take any song, put it through that moppetron filter and make it sound as if you made it...". Lite osäker på om jag ska känna mig smickrad eller ej, så jag väljer... smickrad.
Mårten Jansson, April 2009
Den fullständigt sannolika historien om Yale Bate
Johan berättde att han och gruppens bassist Magnus Ahlström aka Andy Clarke höll på med ett bokprojekt i samma stil som Henrik Westons "Hej det är vi som är Vem Bryr Sej.. ett-två-tre-fyr". Men i det här fallet om ett hårt, kämpande, krökande, rökande (Marlboro) och rockande (glam)band - Yale Bate.
På hemsidan HÄR kan man följa projektet och samtidigt förflyttas till en tid då landet inte direkt kryllde av hårdsprejade rockers. Till den tid då punkarna plockde fram sin bardomsidoler, Sweet, Slade och T-Rex. Och när man vågade glida från brittisk heavy metal till L.A glam. När Monsters of Rock hade såväl Van Halen och Motley Crue som AC/DC samma kväll. En tid då man helt enkelt vågde och ville ROCKA!
För er som glömt eller inte vet hur bandet lät då det begav sig hänvisar jag till MYSPACE - HÄR!
TBC en kort historik.
Klicka på skivomslaget för att åka till Killed by Death-bloggen.
Där plattan kn lddas ned.
TBC började 1974 som Sex fördömda män, ett bluesrock band men bytte stil 1976 när punken började komma. Christer Stattin hade varit i England i slutet av 1976 och sett bland annat Clash och Jam. När han återkom hade han Sex Pistols debutplatta - Anarchy in the U.K i bagaget. Bandet adderade Anarchy till repertoaren (en inspelning från december 1976 finns bevarad. Lars Gillèn minns: Vi lärde oss snabbt låten, men ingen kunde höra riktigt vad som sjöngs i texten, så det blev som det blev.)
Våren 1978 bytte man namn till TBC.
Gruppen hade replokal i området kring Åbacka Dagcenter och i utbyte mot att man spelade för dagcentrets klientel, slapp man betala hyra. Det var med andra ord på dagcentret TBC genomförde sin debutspeling sommaren -78. På hösten samma år medverkade bandet i TV-programmet "Igelkotten". Lars minns: Temat på programmet var arbetslöshet. Vi spelade låtarna, "Rätt till jobb" och "Lång väg till jobbet" live i en verkstadslokal i Holmsunda. Det kändes smått bisarrt att stå där mellan upphissade bilar och spela.
Man spelade också in sin debutplatta "Musik i plast" en skiva som uppärksammades på riksplanet med recensioner i Expressen och Aftonbladet. Skivan spelades också i P3-programmet "Hemkört" tillsammans med kommande storheter som Docent Död och Gyllene Tider. Kring årskiftet 1978-79 upplöstes TBC.
Lars Gillén: Jag fick sparken av basisten (han hade kontroll över replokalen) anledningen var att han inte ville att jag skulle spela med Steve Roper Band, fast jag gjort det i 2 år utan problem, dom andra i bandet fattade inget, och allt rann ut i sanden. Drygt ett år senare slutade jag i Steve Roper Band och drog igång Pinheads.
1981 släpptes postumt en Live-ep med bandet, inehållande en inspelning som hade gjorts hösten 1978. Under sin existens gjorde TBC tiotalet spelningar alla inom Umeåområdet.