Farbror Punk

Två nya plattor. Den ena känner jag till, den andra inte. Den ena säljer bra, den andra inte lika mycket.
Så Adam Lambert eller Wormrot? Ja, det är knäckfrågan


Någon av mina Facebook-kompisar, konstaterade att han, ja för det var en han, hade varit inne i en skivaffär och kommit på att han bara kollade efter gamla artister som han redan kände till.
Han undrade om det var någon form av åldersymptom.

När jag läste detta tänkte jag: Precis sån är jag! Men vänta nu. Det är jag väl inte alls! Förvisso frossar jag i gammal musik, inte tu tal om annat. Men skulle jag verkligen inte lyssna på nya artister på nya band?
Fel!

Ok, det stämmer när det kommer till de senast hypade artisterna eller de "nya populära" banden som man förväntas känna till. Där är min koll lika med noll :o)

Men, vad är då Rattler, Rock Sugar och Bruket som jag umgåtts med de senaste månaderna, om inte (hyfat) nya band?

Kanske upplever jag det som att jag inte lyssnar på ny musik eller nya band bara för jag rör mig inom genrer som är bekanta och trygga. Inom metal, punk och rock. Där jag drar referenser till gamla band. Där jag nickar igenkännade åt att Bruket låter som Florence Valentin som låter som Clash.
Och hur kan man inte bli nyfiken på enn nytt band som Wormrot när man läser följande recension: Jag skulle kunna sammanfatta Singapores Wormrot med fyra ord - överjävlig och nödvändig grindcore. Ja, trygga Grindcore-domäner men nytt. Och det är väl kanske där problematiken ligger. Jag lockas av Wormrot och kan med gott samvete skita i vad som är senaste "snackisen" hos medvetna musiklyssnare. För all del jag kanske missar nåt. Men å andra sidan var det länge sedan jag hittade ett band genom hypade snackisar... tror senaste bandet som verkligen levde upp till förväntningarna var Manic Street Preachers. Ok, läste om Florence Valentin också innan jag hörde Haninge Punks.

Så ska man sammanfatta det hela så är det numer igenkännkngsfaktorn som petar igång den där pirrande lyckokänslan. Som när jag lyssnar till senaste Crash Diet och det låter Sunset Strip lång väg. Eller när Saturday Heroes trampar upp den där vägen ner till Sham 69, Cockney Rejects och Cock Sparrer. Det är där öronen spetsas som på Spock och munnen blir ett brett leende. Det räcker bra för mig.

För de flesta som var där på Göta Källare innebar det en slags "klassåterträff", men för en annan som inte var med i Stockholm när det begav sig, utan stod ute i landsorten och observerade det hela via riksmedia, var tillställningen lite som att se, lyssna på och få träffa sina förebilder.

Utan punken, primärt dess musik och texter vet jag inte vem jag skulle ha blivit, troligtvis en hårdrocksdiggande industriarbetare. Socialdemokrat, 2,4 barn, villa, vovve, Volvo och motorcykel på sommaren kanske. Inget fel med det.
Men...
När jag som identitetssökande 12-åring., dessutom mig mitt i pubertetens förvirrande värld allt medan mina klasskamrater fortsatte “sin vanliga lek” som inget hänt, var de bilder som jag såg på 13-20 åriga Stockholmspunkare en uppenbarelse. Här fanns ett gäng vanartiga och missanpassade pojkar och flickor som alla bröt mot den gängse normen. En norm som etablerats med halvlångt hår, täckjackor, manchesterjeans och trimmade moppar. En tonårsnorm som hade etablerats i det trygga, men ack så tråkiga socialdemokratiska svenska folkhemmet. För 1976 trodde de flesta att alla revolutioner var över. Vare sig de var politiska, tekniska, musikaliska eller rent personliga.

Nu vet vi vad som hände. Borgarna vann. Barsebäck 1 och 2 startades. Proggen nådde sin kulmen med “Tältprojektet” samtidigt som Ramones gästade Jarlan. Och jazzrock blev ett skällsord.

Hade jag inte haft Bosse Löthéns texter “Tankar i en skolbänk” m.fl, bilden på Expressens mittuppslag av Spiv Åland med en poligriptång på Ramonesgiget. Eller de rörliga bilderna av Thåström, Gurra, Fjodor, Mertsi Zane, Kim Rocker, Chris Ros och alla andra i Stig, Darek och Lennarts film om PunkRock.
Ja, då hade jag inte funnits!
Då hade jag aldrig förstått att självvalt utanförskap ÄR något positivt. Att auktoritet och politiskt styre ALLTID ska ifrågasättas. Att man kan och får göra det man brinner för ÄVEN om man saknar utbildning och meriterad kunskap för detta. Att om man inte har någon framtid, så kan man istället skapa den själv.

Med andra ord var Punkgalan en bekräftelse, en avstämning att jag är jävligt tacksam för att ni fanns/finns. Detsamma gäller såklart punkarna i Göteborg och Skåne och resten av Sverige. Men framförallt de Värmländska puxen som gör/gjorde mig stolt över att vara från Frödingsland.

En bekräftelse att mitt terapijobb, för att klara en slitsam skilsmässa, med Punktjafs inte varit 14 bortkastade år.
En bekräftelse att Punken är död, men att den fortfarande lever.
En bekräftelse att det finns mer att berätta om den svenska punkhistorien och att Torkel och The Stoodes gjorde det enda rätta när de som sista band avrättade och återupplivade punken utan pardon. Allt i enlighet med påskens budskap ;o)

Så alla: Tack som fan och nästa gång vi ses blir det en “klassåterträff” även för mig.