Farbror Punk

Boken är en resa i tiden, i brytningen mellan sjuttio- och åttitalet, där Henrik sätter in bekanta tidsmarkörer. Grisen Skrikers sista spelning:
”Det är helt klart det bästa jag sett, ännu bättre än Ebba, och nu kommer En öl till, Grisen Skriker, Kärleksjakten och Jag är så dum.”
Dag Vag och Ebbas gemensamma spelning på Mariahissen kvällen då ”Scenbuddism” spelades in. ”Punkmordet ”:
”Roger i 8D är död. Han dödades av någon jävla idiotpunkare i Gamla Stan… han var jävligt störig och är väl egentligen den enda som velat spöa mig, två gånger dessutom.. men igen förtjänar att dö i så unga år.”
Samt punkikonerna Clash spelning i Eriksdalshallen, där Lunkan, gitarrist i Palmons, lyckas komma med på VeckoRevyns reportagebilder.

Att boken dessutom vimlar av välbekanta låttitlar och band som Electric Chairs, The Saints, Andrew Matheson & The Brats, Graham Parker, The Pop, Sonics, The Beat (både Paul Collins och engelska skabandet)…men också Stones, Thin Lizzy och Blue Öyster Cult gör att man ganska snart famlar i skivhyllan.
Trots dessa punkreferenser minner boken mig ändå mest om när man var 15 år och skruvade med moppen, drack vin gjort på Kalle Anka juice, drömde om Ulrika i 7B eller bankade bort frustrationen på trumsetet. Om de kamratliga fyllorna, den hotfulla framtiden där kärnvapenkriget låg på lur, och den underbara upphetsningen inför varje ny punksingel som fyllde hela livet med mening de knappa tre minuter den varade.

Jag tror att det är just det som Henrik vill göra anspråk på. Att vilja fånga känslan som fanns där just då för honom och hans polare. En känsla som för varje individ är unik men så lätt att tolka som sin egen i en berättelse som denna.
Är du minsta intresserad av punk eller uppväxt på 70-talet är boken en given nostalgitripp, men också andra kan med all fördel läsa boken.
En – två – tre –fyr!

Beställ boken genom att besöka The Eye - KLICKA HÄR!



GABBA GABBA - Per Orvegård 

Punkromanen är en genre som inte översvämmat den svenska bokmarknaden hitills, Per Orvegård, med ett förflutet, som trumslagare i Östersunds första och mesta punkband, Shit Kids, har romandebuterat med ”Gabba Gabba”, Sveriges första punkroman. Boken handlar om provinspunkbandet Trotts och dess medlemmar, ett kompisgäng som har fastnat för Ramones och punkrocken.

Nu är punken bara en bakgrund till historien om dessa killar, storyn hade likväl kunnat berättas med 60-talspopen, eller 80-talets hårdrocksvåg som musikalisk kuliss. På ett sätt är det lätt att dra paraleller till ”Populärmusik från Vittula”, då boken på samma sätt använder musiken som en katalysator och drömmaskin. Så att kalla den ”Punkrock från Vittula”, är inte helt vilseledande för de som vill ha något att jämföra med. ”Gabba Gabba” har dock inte den svärta, som präglar Mikael Niemis bok. Detta är inte menat som kritik utan bara ett konstaterande. För ”Gabba Gabba” är en bok där vi, som är födda på 60-talet,  påminns om hur livet kunde te sig i en svensk håla i slutet av 70-talet. Om känslan att vara tonåring, umgänget med polarna, de ständiga tankarna på flickor och på den kommande helgens fester.

Per tecknar många roliga och ibland smått plågsamma exempel, där man känner igen sig alltför väl, bland annat hur man som punkare på 70-talet ständigt riskerade förfrysning, då man envisades vintertid att gå iklädd tunna nylonskjortor eller t-hirts under skinnjackan och dessutom vägrade använda mössa, ett problem som många av dagens punkare inte tycks lida av då de gärna bär mössa året runt. Men jag hoppas verkligen att den urspårade festen hos Katrina inte är baserad på en verklig händelse, denna lätt absurda scen som man småskrattar igenkännande åt men också lider med den stackars Katrina och hennes föräldrar.

”Gabba Gabba” får mig verkligen att känna hur avlägset detta 70-talets Sverige ter sig idag. En tid utan Internet, MTV, reklamradio, alkoläsk, datorer och mobiltelefoner. Men en tid där Expressens nöjesidor betydde att man, istället för som nu får veta allt om de senaste semikändisarna, hittade massor av tips på ny bra och spännande musik, i artiklar signerade Mats Olsson eller Erik Hörnfeldt. En tid där det var en stor personlig framgång att kunna ge ut en skiva och där det betydde nästintill succé att få densamma spelad i radio. En tid när man riskerade liv och lem bara för att man hade ring i örat eller en t-shirt med Sex Pistols-motiv. Låt er med hjälp av ”Gabba Gabba” och en flaska Beyaz påminnas om denna tid. Och till er yngre är mitt julklapptips: Ge boken till mamma eller pappa och de kommer garanterat att få något glansigt i blicken, utan att de ens smakat på glöggen, när de läser den.
Gabba Gabba Hey ho let´s go!