Avträdet ingen skitsak-2
Jag kan (ganska belåtet) konstatera att det inte bara är jag som inte vill bli stressad på toaletten.
Aftonbladet har med sin "pissiga" journalistik hittat denna nyhet!
Aftonbladet har med sin "pissiga" journalistik hittat denna nyhet!
www.Identitet.nu
När Knugen fyllde år och hela la-la-la-landet (som Thomas Ledin skulle sagt) reste sig upp som en nation och gav honom jubel och stolta tillrop, publicerade jag en bild som jag hade liggande från ett opublicerat skolarbete.
Detta skolarbete skulle genomföras i smågrupper och handlade om ungdomar, tillhörighet, påverkan (av media) och identiet. På vägen hem hade jag en idé klar. Tanken var en websajt www.identiet.nu där man som osäker och identitetssökande person kunde registrera sig för att sedan välja mellan olika identiteter.
Lite för att säga: Identitet är inget färdigt koncept som man kan köpa, trots att så många gör just det. Men också för att knyta an till att det, tack vare webben, är möjligt att "leka" med identitet. På webben i olika chatrum eller communities kan du låtsas att du är någon annan än Svenne Banan från Tröstlösa.
Nu föll inte de andra i min grupp för detta förslag utan vi gjorde något helt annat istället.
Då jag själv tycker att bilderna, vilka är tänkta som helsidesannonser i tidningar, blev bra och humoristiska med en vass kommentar över hur mediasamhället framställer "oss" idag. Hur viktigt det är att VI är någon för annars är vi ingen. Skitsamma vem du är.
Så tänkte jag helt sonika lägga ut alla bilder här på bloggen.
Det vore också skitskoj om ni gav några kommenterar.
Detta skolarbete skulle genomföras i smågrupper och handlade om ungdomar, tillhörighet, påverkan (av media) och identiet. På vägen hem hade jag en idé klar. Tanken var en websajt www.identiet.nu där man som osäker och identitetssökande person kunde registrera sig för att sedan välja mellan olika identiteter.
Lite för att säga: Identitet är inget färdigt koncept som man kan köpa, trots att så många gör just det. Men också för att knyta an till att det, tack vare webben, är möjligt att "leka" med identitet. På webben i olika chatrum eller communities kan du låtsas att du är någon annan än Svenne Banan från Tröstlösa.
Nu föll inte de andra i min grupp för detta förslag utan vi gjorde något helt annat istället.
Då jag själv tycker att bilderna, vilka är tänkta som helsidesannonser i tidningar, blev bra och humoristiska med en vass kommentar över hur mediasamhället framställer "oss" idag. Hur viktigt det är att VI är någon för annars är vi ingen. Skitsamma vem du är.
Så tänkte jag helt sonika lägga ut alla bilder här på bloggen.
Det vore också skitskoj om ni gav några kommenterar.
The Automatics
Minns ni det superba punk-power-popbandet – The Automatics, som släppte singeln – When the tanks roll over Poland again?
Bandet återförenades 2000 och har släppt ett par plattor samt spelat i Japan. Ja, naturligtvis då japaner älskar sina ”idoler”.
Nyligen spelade de in en E.P där Steve Jones gästar på gitarr och tack vare tipset på "Kick down the Doors" hittade jag till The Automatics på My-space (såklart!) där man kan lyssna på låtarna från EP:n
British Beat är en hyllning till de där underbara popsinglarna som Storbritannien alltid varit så bra på. Från 60-talet via glamrocken till punken... en suverän liten poplåt på min ära.
Men favoriten, som jag tjejlyssnat på (det vill säga flera gånger på raken.. nja två iaf), är ändå – England expects. En helt underbar låt. Det är POP! Med grava Jam-influenser. Inte helt olik The Aces för den delen heller. Hade låten kommit i mods-retrovågen 1979 hade den fått samma status som Secret Affairs – Time for action.
Ja, den är så bra!
Saknar ni Jam eller har spelat sönder era gamla modssamlingar ta då och bege er till The Automatics och lyssna på sommarens bästa låt. Åtmistone denna vecka.
Glöm inte heller att besöka bandets hemsida: www.theautomatics.com/
Avträdet ingen skitsak
Jag i likhet med de flesta människor har lärt mig att uppskatta flera av den moderna tidens tekniska framsteg i hemmet.
Jag gläds åt rinnande varmt och kallt vatten, elektricitet genom två hål i väggen, centralvärme på vintern och kylskåp på sommaren, en fungerande bredbandsuppkoppling samt vattenklosett.
Efter att ha tillbrinngat nästan en vecka med älsklingen i en pittoresk liten stuga utan rinnande varmvatten men med tillhörande utedass kände jag hur det liksom pockade på. Jag ville hem – till lägenheten och vattenklosetten.
För utedass i all ära.
Och visst, det fungerar.
Men...
Jag är medveten om att detta må vara ett typiskt manligt drag, naturligtvis generaliserar jag å det grövsta, men ibland måste en man lämna sin flock, tillsammans med valfri lektyr, för att söka sig avskiljdhet och ensamhet. Till en lugn plats där han får vara i fred och låta naturen ha sin gång.
Väl på denna plats uppskattar mannen om det är varmt bekvämt samt bra belysning så han kan läsa. Han vill som sagt ha det tyst och fridfullt då han inte vill stressa. Det gäller att koppla av, för när mannen lämnar sin avskildhet för att åter bege sig till flocken, ja, då vill han helt enkelt känna sig mycket lättad.
När jag i morse återigen hade tillgång till mitt ”privata rum” kände jag samma lättnad och tacksamhet som jag brukar göra efter en 5 dagars lång Roskildefestival. För utedass må vara dragiga, fulla av flugor och spindlar men jämfört med bajamajor är de gemytligheten självt.
Med andra ord nu känner jag mig åter som en människa. Och jag fasar inte längre för nästa uppbrott mot avskildheten.
Ni må tycka vad ni vill, men avträdet är INGEN skitsak!
Skivbolagen har i alla tider rånats av sina kunder
Ja inte är skivbranchens utsatthet något nytt. På 80-talet rånades de ständigt på pengar av skrupelfria människor som spelade in musiken från radion, eller lånade skivor av sina vänner.
Dessa banditer fick bolagen att dräneras på pengar och betydde också musikens död.
Då inga musiker längre fick betalt så dog HELA branchen en kvalfylld död.
Sedan dess död i mitten av 80-talet har inga artister eller skivbolag synts till någonstans.
Jag kommer att lägga ut klipp från 80-talet där branchens aktörer säger precis samma saker om hemkopieringen som dagens debatt om fildelningen. Att det naturligtvis leder till musikens död.
För övrigt höjde branchen på priset i bytet mellan LP och CD med motiveringen att initsialt är CD dyrare att tillverka. Men med tiden kommer priset att sjunka. Minns någon att CD-priset sjönk från startens 159 kr?
Nä, där har bolagen också drabbats av alzheimers, för denna höjning innebar dess största vinstökning genom tiderna. Det är också under dessa gyllene år som räknenissen fick fritt tillträde till musikbranchen. Och om det är någon som ska stå till svars för musikens död är det han.
För när girighet går före kvalitet.
Tja då producerar man snart bara skit.
För som det heter en miljard flugor kan inte he fel!
Tuppkam och jobb
Hmmm undrar om jag hade fått jobbet som lärare i Bollnäs om jag haft tuppkamen på anställningsintervjun?
Punken ett sätt att lyckas med livet.
Idag har återigen punken hamnat bland nyheterna.
Denna gång är det inte upprörda röster om att punken är samhällsfarlig - tvärtom.
Per Dannefjord och Magnus Eriksson har forskat i hur det gått för punkarna så här 30 år efteråt.
Faktum är att jag fick reda på undersökningen för en dryg månad sedan, då ordförande i svenskt rockarkiv berättade om deras arbete.
Så för en dryg vecka sedan dök deras forkning upp i min in-korg.
Mycket intressant läsning och kanske inte helt uppseendeväckande resultat. Åtminstone inte för mig.
Att punken var en förlösning för många torde inte vara något nytt. Punk var frihet åtminstone till en början och denna frihet fick punkarna att göra någon kreativt.
Initsialt var punken i storbritannien något som konst- och teaterstuderande samt andra kreativa personer drogs till. Vilket också kan appliceras på Sverige.
Punken var också något som alla samhällsklasser drogs till. Arbetarbarn som fick ett musikaliskt uttryck att attackera samhället. Medelklassungar som ville ta sig ut från de sovande villaföroterna och överklasspunkarna som gjorde uppror mot sina rötter.
Idag ser jag likheten med proggrörelsen som till stora delar bestod av en rätt homogen intelektuell medelklass men som ville vara arbetarklass. Man ville diskutera idéer och synsätt med likasinnande.
Punken ville göra saker ihop med likasinnade. Och någonstans ville båda kategorierna spela musik och alla kunde, man ville ha lite fest och man ville faktiskt förändra världen. Det sista var nog många gånger egentligen att man ville förändra sig själv och sitt eget liv.
Och just en sådan förändring är det man utläser av Per och Magnus undersökning. I sin iver och starka drivkraft med övertygelsen att man kan åstakomma något om man bara vill, gjorde punkarna det.
För visst är det så att det är gårdagens punkare som är avbytare på kulturposterna nu när 40-talistproggarna går i pension.
Vad jag och Frk B brukar prata om är att det kanske vore dags att det gjordes ett "Griniga gamla punkare" där gårdagens punkare får gnälla över dagens fåniga punkstil. Spy galla över att Avril Lavigne och Blink 182 kallas punk. Och att punkarna idag har baggys och mössor på sig. Att de syns tillsammans med andra mediakändisar och vill ha sina videor visade på MTV samt ligga på stora skivbolag. Eller att Sham 69 används för att marknadsföra 3....
Hur som helst är det ändå kul och intressant att man kan peka på att punk både var och ÄR något hälsosamt för dess utövare. Förvisso har punken haft sina förluster, men missbruk är aldrig tufft och coolt i vilken miljö man än tar in det i.
"Va fan tror du, tror du knark e gott" (Stockholms Negrer)
Men nu var det inte Sid Vicious som stod för den kreativa biten i punken, OK han uppfan pogon för att kunna knuffa andra och provocera fram bråk med andra, det är förvisso kreativt.
Vi bör nog ändå se an de personer som insåg att punken var en personlig och konstnärlig frihet.
John Lydon har sagt att eftersom det inte fanns en framtid för såna som honom var han tvungen att skapa sig en framtid själv. Och detta faktum summerar punkens gör det själv estitik.
Avslutningvis, måste jag tillstå att jag gillar Aftonbladets fina rubrik:
Tuppkam – ett lyckat karriärdrag
ps vi ses på Spy Bar! innan vi stormar slottet
Musikalisk snobbism
Ett symptom som i stort sett alla musikskribenter verkar lida av är (musikalisk)snobbism.
Man vill visa upp vilken god smak man har så man koketterar med att man bara gillar soul mellan åren 71-72, allt på Postcard records, punk från forna öststaterna eller asiatiska black metalband. Alternativt någon singer songwriter som bara släppte en EP vilken såldes i 49 ex innan han dog och glömdes bort i 20 år.
Att dessa musikskribenter skulle erkänna att man visst kan älska Martha Wainwright samtidigt som Lordi. Massgrav och Emmylou Harris, Architecture in Helsinki som Peter LeMarc, det vore att våga visa sig mänsklig och därigenom tappa all cred. Så gud förbjude.
Vad det handlar om egentligen är att dessa nördar fortfarande är femton år och sitter ensamma på SITT pojkrum med SIN musik och SIN skivsamling med artister som bara DE känner till.
Jag vet jag har också varit sån.
Punken innebar - år noll, så allt gammalt förkastades och jag lyssnade bara på ny brittisk, svensk och amerikansk musik. Det fanns ett problem med just punken. I sin iver att sälja plattor kallades allt punk, eller åkte med på nya vågen.
Så för egen del blev det skivor med Motorhead, Television, Mink DeVille, Lew Lewis Reformer, The Rubinoos, Squeeze mm musik som verkligen var allt annat än punk.
Sen fick också band som Ramones och Stranglers fick mig att söka rötterna. Stranglers gav Doors, Ramones all underbar tjejpop – Ronettes, Shangri-las mfl.
Jag ska inte säga att det gick snabbt att erkänna färg, men kanske gick det upp för mig på allvar i 25-årsåldern när jag hade långt hår och ständigt förväntades vara ”en hårdrockare”, att man SKA bara gilla en typ av musik.
Men att bara gilla en typ av musik är ju helt befängt. Det vore som att äta samma maträtt hela livet.
Jag behöver inte cred eller att visa upp hur cool jag är för att jag bara gillar Peruanskpop från 60-talet. Jag älskar massor av musik och tvekar inte att blanda genrer och låtar i en väl opassande röra. Anal Cunt och Walker Brothers. Agnostic Front och Bronski Beat. Noice och Laleh.
Förvisso finns det bland musikkritiker en slags ”komma ut” historia där man skriver om sina ”guilty pleasures” men det är exakt samma tramsbeteende som att bara gilla en viss sorts musik. Allt för att verka lite ballare, lite coolare, lite hippare och oootrooligt trendig.
Äh sug min röv!
Guilty pleasures det har jag hela tiden.
Så här kommer tips på hur man kan bränna sin egen sommar-cd om man vågar vara (musikaliskt) vuxen!
Ps Anders Mjunsted på tidningen Spyflugan bör veta vad som menas med termen kukrock innan han slänger sig med genrebeteckningar han inte har koll på. Skulle Korn vara cock rock? Pytt!
A Mjunstedts överordnade borde låta honom rapportera från Sweden Rock nästa år så kanske någon(som inte bara hänger på Skånegatan) kan visa honom skillnader inom rockgenrerna.
Listan:
New Generation Superstars - Done Before
Vertex – Tonight the sky will be ours
Skunk Anansie - Black Skinhead Coconut Dogfight
Axe - Burn the City Down
Cro Mags – Open letter
Starz – All night long
Jane Wiedlin – Rush hour
Sigge Hill - Norra kyrkogatan 35
Elvin Bishop - Fooled Around and Fell in Love
Younha – Houki Bushi
Rita and the Tiaras – Gone with the wind is my love
Big Country – Chance
The Electric Toilet - In The Hands Of Karma
Be Bop – Kashmir City
Lindberg - Believe In Love
Feeder - Just A Day
Janis Ian - take me walking in the rain
Knugen Faller - Demokrati
Skall Mates – Sadness
Hard-Fi – Cash machine
Jobriath – Rock of ages
Pretty Boy Floyd – The last kiss
Peter LeMarc – Marias kyrka
Arch Enemy - Nemisis
James Gang – Walk away
Lolita no. 18 - Lolita lets go go go
Jimmy James – A man like me
Pantera – Cowboys from hell
Y&T – Midnight in Tokyo
Man vill visa upp vilken god smak man har så man koketterar med att man bara gillar soul mellan åren 71-72, allt på Postcard records, punk från forna öststaterna eller asiatiska black metalband. Alternativt någon singer songwriter som bara släppte en EP vilken såldes i 49 ex innan han dog och glömdes bort i 20 år.
Att dessa musikskribenter skulle erkänna att man visst kan älska Martha Wainwright samtidigt som Lordi. Massgrav och Emmylou Harris, Architecture in Helsinki som Peter LeMarc, det vore att våga visa sig mänsklig och därigenom tappa all cred. Så gud förbjude.
Vad det handlar om egentligen är att dessa nördar fortfarande är femton år och sitter ensamma på SITT pojkrum med SIN musik och SIN skivsamling med artister som bara DE känner till.
Jag vet jag har också varit sån.
Punken innebar - år noll, så allt gammalt förkastades och jag lyssnade bara på ny brittisk, svensk och amerikansk musik. Det fanns ett problem med just punken. I sin iver att sälja plattor kallades allt punk, eller åkte med på nya vågen.
Så för egen del blev det skivor med Motorhead, Television, Mink DeVille, Lew Lewis Reformer, The Rubinoos, Squeeze mm musik som verkligen var allt annat än punk.
Sen fick också band som Ramones och Stranglers fick mig att söka rötterna. Stranglers gav Doors, Ramones all underbar tjejpop – Ronettes, Shangri-las mfl.
Jag ska inte säga att det gick snabbt att erkänna färg, men kanske gick det upp för mig på allvar i 25-årsåldern när jag hade långt hår och ständigt förväntades vara ”en hårdrockare”, att man SKA bara gilla en typ av musik.
Men att bara gilla en typ av musik är ju helt befängt. Det vore som att äta samma maträtt hela livet.
Jag behöver inte cred eller att visa upp hur cool jag är för att jag bara gillar Peruanskpop från 60-talet. Jag älskar massor av musik och tvekar inte att blanda genrer och låtar i en väl opassande röra. Anal Cunt och Walker Brothers. Agnostic Front och Bronski Beat. Noice och Laleh.
Förvisso finns det bland musikkritiker en slags ”komma ut” historia där man skriver om sina ”guilty pleasures” men det är exakt samma tramsbeteende som att bara gilla en viss sorts musik. Allt för att verka lite ballare, lite coolare, lite hippare och oootrooligt trendig.
Äh sug min röv!
Guilty pleasures det har jag hela tiden.
Så här kommer tips på hur man kan bränna sin egen sommar-cd om man vågar vara (musikaliskt) vuxen!
Ps Anders Mjunsted på tidningen Spyflugan bör veta vad som menas med termen kukrock innan han slänger sig med genrebeteckningar han inte har koll på. Skulle Korn vara cock rock? Pytt!
A Mjunstedts överordnade borde låta honom rapportera från Sweden Rock nästa år så kanske någon(som inte bara hänger på Skånegatan) kan visa honom skillnader inom rockgenrerna.
Listan:
New Generation Superstars - Done Before
Vertex – Tonight the sky will be ours
Skunk Anansie - Black Skinhead Coconut Dogfight
Axe - Burn the City Down
Cro Mags – Open letter
Starz – All night long
Jane Wiedlin – Rush hour
Sigge Hill - Norra kyrkogatan 35
Elvin Bishop - Fooled Around and Fell in Love
Younha – Houki Bushi
Rita and the Tiaras – Gone with the wind is my love
Big Country – Chance
The Electric Toilet - In The Hands Of Karma
Be Bop – Kashmir City
Lindberg - Believe In Love
Feeder - Just A Day
Janis Ian - take me walking in the rain
Knugen Faller - Demokrati
Skall Mates – Sadness
Hard-Fi – Cash machine
Jobriath – Rock of ages
Pretty Boy Floyd – The last kiss
Peter LeMarc – Marias kyrka
Arch Enemy - Nemisis
James Gang – Walk away
Lolita no. 18 - Lolita lets go go go
Jimmy James – A man like me
Pantera – Cowboys from hell
Y&T – Midnight in Tokyo
Sommaren är festival!
I helgen är Hultsfredsfestivalen i full gång.
Det markerar också den första festivalen för sonen. Och naturligtvis hade det varit roligt att vara där med honom och hans plastbror.
Jag hoppades alltid på att han skulle följa med till Roskilde och ville att han som 15-åring skulle hänga på. Fast då hade han inte ännu fått någon ”festivallust”.
Jag minns min första festival Roskilde –85.
Jag hade sedan jag såg en dansk dokumentär om 1979 års festival, där Kim Larsen bland annat spelade, önskat mig dit.
Så 1985 bar det iäntligen iväg. Jag var 20-år och åkte tillsammans med Buddah, ja han som håller på med piercing a.k.a Punktorpeden.. Jag kände inte Buddah sedan tidigare, men Röd Sune var en gemensam bekant och även han skulle varit med för att se Ramones. Nu fick han dock förhinder så det blev bara Buddah och jag. Vilket var fullt tillräckligt...hehe.
På tåget ner gjorde vi sällskap med två tågluffare en tjej från USA och en kille från England, han hade för övrigt sett Sex Pistols vid tre tillfällen något han påtalade när Buddah och jag snackade punk.
Hur som helst övertalade vi de båda att följa med på festivalen.
Väl nere och väl på festivalområdet, medan vi kånkade en ölback och Buddahs mormors 20-kilostält, nä det var inget lättviktstält, hörde jag Jason & the Sochers från Orange scen, och kände att ”äntligen är jag här!”.
Roskildefestivalen var i mitten av 80-talet ganska liten runt 45000 besökare så man tältade nära trots att man kom på fredagen, men ändå slogs jag av hur ”stort” det verkade vara. Och när man på kvällen såg Cure så var det en enorm folkmassa.
Denna min första festival var underbart rolig, trots att jag höll på att elda upp vårt tält samt min frisyr, och fick smeknamnet ”Gas” för min lilla föreställning med gasolköket.
Poängen var just att denna helg hade allt en bra festival ska ha. Trevligt sällskap, sol, kall öl och jävligt bra uppträdande. Bäst var att Billy Bragg spelade flera gånger. Men också Ramones, Cure, Wilmer X, Nina Hagen och faktiskt Clash var jäkligt bra. Jo, jag vet att alla säger att det var kvällen då rock n roll dog, men Clash körde en hitkavalkad som funkade fin-fint för mig.
Så Roskilde blev den ständigt återkommande festivalen. Och det blev 15 festivaler innan det tog slut för två år sedan. Sällskapet har ändrats genom åren och det som skulle kunna få mig att återvända är originalkvartetten från 1992. Det är de personer jag tillbringat flest festivaler tillsammans med. Men ingen av de andra har varit med alla femton gångerna. Jag åkte till och med buss själv ett år när ingen annan ville dit.
Hur som helt i sommar blir det Peace & Love i Borlänge, Arvikafestivalen (ska plåta Nationalteaterns Rockorkester på båda) samt avslutning på Augustibuller där jag hoppas kunna intervjua P-Nissarna och MOB –47 vi får se.
Väl mött på dessa festivaler.
Skolavslutning anno 1980
Idag slutar de flesta unga skolan. En efterlängtad dag, och i de flestas fall början på något nytt.
När vi slutade 9:a bestämde vi att festa rejält på morgonen innan betygsutdelningen. Något som det var tradition av tidigare årskullar. (Som en parantes var det endast jag och Järnberg, som f.ö. gick i en paralellklass, som var de enda som festade innan skolan. Järnberg var väl av "de tuffare" killarna, själv tillhörde jag inte den falangen. Å andra sidan spelade jag och Järnberg musik tillsammans)
Det bestämdes att vi skulle ses vid Åsanlandsbadet kl 05. Kamrat Järnberg, Jonas och Palin (som bara slutade åttan) skulle åka tillsammans. Själv skulle jag plocka upp Lasse på vägen.
I Arla morgonstund smög jag mig upp så mor och far inte skulle höra mig.
Tjugo minuter över fyra satt jag på cykeln.
Björkliden nästa.
Där väntade jag i 15-20 minuter innan jag förstod att Lasse (som också "bara" slutade åttan) inte skulle dyka upp, då han zzzzzzzzznarkade så gott.
Vi Åsanlandsbadet väntade de andra på mig. Och på musiken.
Jag hade nämligen en liten batteridriven bandspelare med mig.
Så medan solen steg upp över Rådasjön, drack vi bult och skrålade med i ovanstående singel.
Pappas pojkar av och med Göteborg Sound.
En låt alltid lika aktuell, för nog ska man veta var på samhällsstegen man står.
"Grabben han föddes med en silversked i sin trut."
På Punktipset hittar du ovan omslag samt massor av andra högupplöste dito.
Jag undrar
om föregående inlägg, per automatik, fick mig loggad hos både SÄPO och CIA.
Hmmm.
Hmmm.
Bodströms nya valsignatur
Håller som bäst på med att skriva av en massa artiklar om Reeperbahn, ja bandet alltså.
När det slår mig att deras Nostradamustexter är en realitet år 2006.
"Apparaten som visste för mycket" handlade om datorer och "I ditt register" var en Orwellsk text om vad man kan göra med just datorer.
Thomas Bodström den lille amerikavännen, som i likhet med hela regeringen, frågar hur högt när Bush säger hoppa. Drev igenom en lag som innebär att man som Internetanvändare verkligen hamnar "I hans register".
Så inför valet kanske Bodström kan plocka upp Reeperbans lilla trudelutt och säga: "Jag gjorde denna låt till en sanning!"
När det slår mig att deras Nostradamustexter är en realitet år 2006.
"Apparaten som visste för mycket" handlade om datorer och "I ditt register" var en Orwellsk text om vad man kan göra med just datorer.
Thomas Bodström den lille amerikavännen, som i likhet med hela regeringen, frågar hur högt när Bush säger hoppa. Drev igenom en lag som innebär att man som Internetanvändare verkligen hamnar "I hans register".
Så inför valet kanske Bodström kan plocka upp Reeperbans lilla trudelutt och säga: "Jag gjorde denna låt till en sanning!"
Musiken som skrämmer
I gårdagens Aftonbladet publicerades en artikel om att affärsmän i australien ska spela Barry Manilow för att skrämma bort bilburen ungdom.
Idén om att ocool musik jagar bort ungdomar är tydligen något som testats innan. I en australiensk affär fick man bort snattare genom att ständigt spela Bing Crosbys hits i högtalarsystemet.
Jag vet att metoden är effektiv och fungerar, för varje gång jag kommer in i en butik som spelar Radio Rix, NRJ eller dylikt känner jag mig stressad och vill komma därifrån så snabbt som möjligt.
Go-Barry-go!
Idén om att ocool musik jagar bort ungdomar är tydligen något som testats innan. I en australiensk affär fick man bort snattare genom att ständigt spela Bing Crosbys hits i högtalarsystemet.
Jag vet att metoden är effektiv och fungerar, för varje gång jag kommer in i en butik som spelar Radio Rix, NRJ eller dylikt känner jag mig stressad och vill komma därifrån så snabbt som möjligt.
Go-Barry-go!
Valfrihet i höstens val?
Det är konstigt att det är de borgerliga partierna som förknippas med personlig frihet, när den enda frihet de egentligen predikar är kapitalismens.
En frihet att:
Uttnyttja människor som handelsvaror.
Exploatera jordens resurser som varje dag vore den sista.
Tillåta barnarbete.
Deras argument om att det är individens frihet man värnar om är som att säga:
Det är valfritt att välja var man vill bo, en del vill bo i en Djursholmsvilla andra föredrar etta i Alby.
Aleternativt:
Vissa tycker att fallskärm fungerar bra vid uppsägning andra väljer a-kassa.
En undersökning gjord av SKOP på Dagens Arbetes uppdrag visar att 35 procent av de industriarbetare som är under 35 år skulle rösta borgerligt om det vore val idag.
Egentligen är detta inte ett dugg förvånande, då den Rainfeldtska isterbuken snart nått ett lika stort midjemått som valfläskskungen Persson.
Att ge sin röst till de borgerliga lär knappast förbättra arbetarnas situation i landet. Att å andra sidan ge sin röst till socialdemokratin ger samma resultat, fast på lite längre sikt.
Att kalla sig arbetarparti borde innebära att man värnade om just arbetarna. Men socialdemokratin har sedan länge blivit den extremt feta katten som låter kapitalistmössen dansa på dess uppsvällda isterbuk och dessutom nynnar med i deras glada utsugarsång.
Inför höstens val känner jag mig bara förbannad och irriterad. Känslan av: ”Varför rösta på svinen, när du kan rösta på dig själv”, är mycket påtaglig. Folkets representanter har sedan länge lämnat folket och väljer att se om sig själv och de sina.
Upp till kamp!
En frihet att:
Uttnyttja människor som handelsvaror.
Exploatera jordens resurser som varje dag vore den sista.
Tillåta barnarbete.
Deras argument om att det är individens frihet man värnar om är som att säga:
Det är valfritt att välja var man vill bo, en del vill bo i en Djursholmsvilla andra föredrar etta i Alby.
Aleternativt:
Vissa tycker att fallskärm fungerar bra vid uppsägning andra väljer a-kassa.
En undersökning gjord av SKOP på Dagens Arbetes uppdrag visar att 35 procent av de industriarbetare som är under 35 år skulle rösta borgerligt om det vore val idag.
Egentligen är detta inte ett dugg förvånande, då den Rainfeldtska isterbuken snart nått ett lika stort midjemått som valfläskskungen Persson.
Att ge sin röst till de borgerliga lär knappast förbättra arbetarnas situation i landet. Att å andra sidan ge sin röst till socialdemokratin ger samma resultat, fast på lite längre sikt.
Att kalla sig arbetarparti borde innebära att man värnade om just arbetarna. Men socialdemokratin har sedan länge blivit den extremt feta katten som låter kapitalistmössen dansa på dess uppsvällda isterbuk och dessutom nynnar med i deras glada utsugarsång.
Inför höstens val känner jag mig bara förbannad och irriterad. Känslan av: ”Varför rösta på svinen, när du kan rösta på dig själv”, är mycket påtaglig. Folkets representanter har sedan länge lämnat folket och väljer att se om sig själv och de sina.
Upp till kamp!