Farbror Punk

Cowboyrock med rätt att slamra. Det spelar Dead Scouts från Alfta i Hälsingland. Scouterna är en av de fyra grupperna på en samlings-EP med gästrikegrupper som nyligen getts ut under beteckningen "Flower power". Som namnet indikerar finns hjärtat i 60-talet i det här sällskapet, men det finns också fötter i nutiden.

Det är något unikt med den samlings-EP kallad "Flower power" som de fyra gästrikebanden Dead Scouts, Traste & Superstararna, Pinballs och The Vertex gemensamt ger ut i dagarna.

Inte så mycket för den skarpa och välslipade popmusiken som de fyra gängen levererar, inte heller beroende på det stillfulla och klassiskt rena omslaget. Nej, det unika är att det inte finns något hål i skivettiketten?

Förhoppningsvis leder denne "världsnyhet", som en lokaltidning kallat fadäsen, till att alla införskaffar 2 exemplar av "Flower power" - ett för att sätta sylen i, ett för att ograverat sätta upp på väggen. Det skulle nämligen behövas, det är ett ekonomiskt vågspel i 50 000 kronorsklassen som banden och Bollnäs demopromotor John L Byström gett sig in i med guldkanter, genomskinlig vinyl, scrats&sniff-etikett och allt.

Dead Scouts är den kraftigast brinnande komponenten i Flower Power-sällskapet. En helt ung trio från Alfta, 3 mil från Bollnäs.

Dead Scouts gör ingen märkvärdig, svårgripbar rockmusik. Under gruppens existens har man luktat på mer avancerade arrangemang i den unga brittiska rockskolan men till slut har Scouterna ändå alltid återvänt till den trygga men larmiga rock som är så amerikansk att man nästan känner cowboybootsen knaka utanför något truckdriversställe i Utha.

Television, Mink DeVille, Gun Club, Lou Reed och senare tids storheter som Dream Sydicate ? ni har bilden?

Häftstift i halsen
Per Persson är rösten i Dead Scouts. Basist Persson är också en av de två Scouter som lekt skogsliv på riktigt. Den andre är den lille trumslagaren Magnus Fagernäs som var aktiv i vargunegruppen "Fribyggarna" - givetvis omdöpt i folkmun till "fribryggarna". Det är bara gitarristen Ola Gatby som inte levt upp till gruppnamnet.

När vi träffas och samtalar vid nästan smärtsamt vackra Långnäs Folkets park utanför Bollnäs bekymrar det sistnämnda honom föga. Han har nämligen råkat ut för fadäsen att svälja ett häftstift när han var ute för att affischera den förestående Flower Power-turnén. (Som just avslutas nät detta läses.)

Turnén är en stor sak för Dead Scouts. De övriga medverkande banden har vid olika tillfällen gjort stötar mot övriga rock-sverige i allmänhet och skivbranchen i synnerhet.

För Dead Scouts är det första bräschen och allt måste gå rätt till, allt för att förenkla tillvaron som musikergruppen planerar nämligen att som så många andra landsortsband flytta till Stockholm ? till branchen, rocken, media?intresset helt enkelt. 

 -Allt är så jävla tillbakalutat i Stockholm. Alla band ska spela funk. Värst av allt är att det är punkens barn som gör dessa patetiska försök. Någon måste försöka få in spänning och nerv i svensk rock igen och vi tror att vi kan bidra till det och vi gör det lättare om vi finns mitt i smeten.

  Magnus Fagernäs har en lätt cynisk underton i sina ord.

  Dead Scouts spelar alltså slammerrock. Men dom gör det inte med plagiatörens gimmicksökande blick utan med fansens äkta kärlek. Dead Scouts står inte framför Eiffel-tornet i vit kostym ena veckan för att nästa vecka se ut som en ung Johnny Thunders med svarta ringar runt ögonen. Dead Scouts har trots att medlemmarna bara är strax över 20 tillåtit sig själva att långsamt växa in i rollen som svenska rockers.

SJUKA OCH ILLAMÅENDE

  -Jag blir så jävla förbannad över alla som går runt och försöker se illamående ut, säger Per Persson med eftertryck och drar handen över sitt bakåtkammade, slickade hår.

  -Svenskarna är så friska att vi inte kan bli fysiskt friskare och ändå går dom här fjantarna runt och klär "upp" sig till vrak, fnyser Ola Gatby.

  Nej, för Dead Scouts är det inte imagen som får spela den primära rollen, killarna vet hur dom ser ut och vilket intryck dom vill ge människor, och dom nöjer sig med detta. Det är musiken som ska vara vapnet.

  -Äntligen har vi funnit en kemi som stämmer. Vi är n trio och får arbeta utifrån detta. Faktum är ju att det är konstigt att vi kunnat få ihop tre stycken med så gemensam syn, dom flesta landsortsbanden har nästan alltid minst en"felande" länk som tagits med bara för att han råkar spela rätt instrument. Istället jobbar vi med nyanser - mycket tyst och mycket råhögt. Vi försöker hela tiden hålla en modern touch. Vi valde "Löftet" till EP:n för att den är minst standard. Vi vill inte bli sedda som några uppklädda rockers. Och vi vill absolut inte bli Sveriges pubrockare.

  Magnus Fagernäs formulerar Dead Scouts attityd samtidigt som han med ena handen tvinnar några blå strån i det annars svarta håret.

Så har man landat. Ja, eller kanske ändå inte.
Hur som helst, flytten klar! Kvar finns bara att skriva på pappren för försäljningen av lägenheten. Någon kanske undrar om jag blev rik på min bostadsrätt. Fast då är det med all sannolikhet någon som inte vet mycket om Hagfors. Själv är jag glad att få lika mycket som jag gav för 20 år sedan - 25 000 kr. Med andra ord, var det en förlust ekonomiskt å andra sidan en vinst personligt, då jag äntligen kunnat lämna Hagfors åt sitt öde.

Jag har levt de senaste åren, då jag studerat i Karlstad och haft kärleken i Bollnäs, som i ett slags limbo. Allt har känts som en evig väntan på, det nya, riktiga livet, som när man är tonåring och väntar på att lämna det trygga, men ack så tråkiga föräldrahemmet. Och parallellerna med uppbrottet -84 känns självklara. För i båda fallen har jag bytt Hagfors mot en ort ca 30 mil därifrån, jag har börjat om mitt liv på nytt, skaffat nya vänner och sett nya möjligheter. Jag har helt enkelt klivit ur ekorrhjulet och sett mig om.

Fast både Beth och jag, just nu, saknar en fast inkomst känns inte tillvaron speciellt osäker. Att leva på 6900 i studielån, gör att man blir modest. Dessutom är shoppingracet inget för mig. För ingenting kan få mig att börja samla på mer prylar. Resorna till soptippen denna sommar har fått mig att inse att jag är mycket lyckligare utan en massa prylar. Det som räknas är hälsan, goda vänner, kärlek, kall folköl och bra musik på MP3-spelaren. OK, lite läsning som Close-Up, Denimzine eller Sweden Rock Magazine förhöjer såklart njutningen av en toalettsittning.

Så vad är mina planer inför hösten och det nya livet då?
Tja, förutom att fixa en inkomst är det att försöka strukturera upp ett "bokprojekt" tillsammans med några goda vänner. Försöka få tid att utforma och bygga om Punktjafs till databasbaserad hemsida ihop med sonen. Att börja dokumentera punken i Hälsingland. Att försöka hitta nån att lira lite "korp-punk" ihop med här i Bollnäs. Dessutom vill jag väldigt gärna försöka nästla mig in i Club Arena för att vara med och fixa lite justa spelkvällar. Förutom att det finns bra MySpace-polare som jag vill ha hit, skulle jag vilja försöka få till stånd en hårdrockskväll a´la 80-tal. Med ett coverband som som spelar pudel/glam, ett bay area thrashande dito samt kanske ett renodlat heavy metalband. För vore det inte gôtt att få både Skid Rows - "Sweet little sister", Megadeth - "Peace sells" och Judas Priests - "Hell bent for leather"samma kväll?

Med andra ord det är härligt att vara i Hällsingland. Och ni Bollnäsbor som eventuellt läser detta. Hör gärna av er, så träffas vi å tar en fika på Mobackes (å kollar Marsvin) eller så knäcker vi en öl någonstans där det passar.