Farbror Punk

Hade nyligen sista lektionen med klass 8C och passade på att stämma av vad de tyckt om den tid jag undervisat dem. Överlag ansåg de flesta att det varit roligt, att det inte varit tråkigt och att jag varit en bra och snäll lärare. Till och med FÖR snäll. Men det fanns några kommentarer som jag ändå känner att jag måste få delge alla som läser min blogg.

"Jaa Jocke var en bra lärare. Inte så sur och grinig som lärare brukar vara."
Nej, varför ska jag vara sur och grinig när jag trivs och mår bra av att jobba med er?

"Jag har lärt mig mycket av honom och jag vågar faktiskt säga mer på engelska!"
Underbart. Jag är ingen fena på att snacka på engelska jag har aldrig varit i ett engelskspråkigt land. Men jag försöker så gott jag kan, eftersom det är inte farligt att försöka.

"Ja det har varit kul när vi har varit snälla mot dig så är du snäll mot oss."
Ja, det är att visa ömsesidig respekt för varandra. Respekt är något man gör sig förtjänt av, genom sitt agarenade.

"Jag tycker att typ allt va bra/kul. För det har inte varit lika.. stelt typ det har varit mycket roligare."
Ja, vem har sagt att det ska vara tråkigt att lära sig engelska? Om man trivs är man avslappnad vilket gör att atmosfören och undervisningen inte blir stel.

"Du va riktit cool"
Nja, jag vet inte om man kan vara cool när man är 40 plus, men det måste åtminstone betyda att du/ni uppfattat att man inte behöver vara trist, tråkig och Svensson bara för man är vuxen.

"Du har nice piercingar och hårstil har inte haft en lärare som inte ser nörd ut förutom du, synd att du är från Hagfors."
Tack. Jag funderade på att låta tuppkammen växa ut till en vanlig frisyr, men jag kanske bör behålla den och dra nytta av att jag inte "ser nörd ut". Och att jag kommer från Hagfors är inget att göra åt, men snart går flyttlasset till Bollnäs.

"Bli en ännu bättre lärare än du är genom att stanna här!"
Ja, det vore riktigt jävla kul.

Ja, det är som balsam för själen att få sådana kommentarer. Uppriktiga och ärliga. Alla de gånger Universitetet fått mig att känna: Du kan inte det här, du är värdelös, för så har det varit, det vägs nu upp av ett gäng åttonde-klassares kommentarer.

Visst, jag kanske suger på att skriva akademiska uppsatser eller inte satt mig in i alla inlärningsteorier. Inte heller har jag lärt mig den s.k "Silverbibeln" utantill och kan förklara alla gramatiska regler. Men tydligen har jag trots dessa brister nått fram till en grupp tonåringar som i mångt och mycket tycker att engelska är skittråkigt. Lyckats fånga deras intresse och visat att språk behöver inte vara förjävla trist, det kan till och med vara lite roligt att lära sig.

Jag känner att jag nått det målet jag en gång hade när jag satte mig på skolbänken. Nämligen att försöka påvisa att det är roligt att lära sig saker.
När jag snart ska söka jobb både fast anställning och som vikare, borde jag inte helst sonika bara lämna de elevkommentarer jag fått som referens till arbetsgivaren. Är inte det dessa papper de mest primära? För vad säger ett papper från Universitetet om min kompetens som pedagog? Nä, just det.

Bizarrt att en reporter på SVTs nyheter jämför Al Gore med en rockstjärna när det var Al Gores fru - Tipper som inte för så länge sedan drev ett korståg MOT rockmusiken.

Vi har som ambition att göra tröjor vi själva skulle vilja ha.
Och att göra motiv med svenska "kultband" är något vi båda saknar.
Först ut är Sveriges mesta modsband med internationellt rykte - The Moderns.
Jannes kommentar var: "Otroligt snyggt! Vad skickliga ni är!"

Planer finns nu på Warheads och Bollnäs finaste Traste & Superstarana.
Allt beror på vad de gamla medlemmarna själv tycker.

Jag själv har funderingar på Strindbergs och Neon Rose.
Deep undrar när Stoodes-tröjan kommer.
Ja, det finns många band att vilja göra tröjtryck på.
Har ni några förslag?

En Kuttra7-produktion.

Svenskt näringsliv förvägrar handelsanställda att kunna nå en hygglig lönenivå. Det hotar landets välfärd och starka ekonomi på sikt.
Jojo, att några lågavlönade och mestadels kvinnor kan få möjligheten att leva på sin lön det är en fara för landet. Men att näringslivets toppar plockar ut fantasilöner och bonusar i parti och minut är däremot bra för landet. Naturligtvis är det bara kapitalet som vill hålla arbetarna under klacken och helst under existensminimum. För den som lever i ständig ekonomisk otrygghet är lätt att hunsa med.

Svenskt näringsliv och regeringen drömmer om och strävar mot ett land där arbeterna står med mössan i hand och nöjer sig med de smulor man kastar åt dem. Man vill vrida klockan tillbaka till förra seklets början. Det är väl bara en tidsfråga innan man från regeringshåll förbjuder strejkrätten.
Bra att Handels vågar ta fajten!

Det lokala Göteborgsprogrammet APA har i veckan haft Bruset som "Veckans artist" och tack vare webradio kan man anvnjuta programmet var som helst i landet, ja eller var som helt i världen... Nu är det inte fenomenet webradio som får de grå att spinna. Nej, det är detta att som 60-talist, och för den delen punkare, har man hela tiden förnekats att i radio kunna avnjuta "min typ" av musik. Visst, små vattenhål har funnits i P3 genom åren en eller ett par timmar i veckan. Men ändock, som Bruset sjöng - Radioaktiv har man knappast blivit.

Idag, 30 år efter att alla utom Alinge, Wermelin och Kindwall förnekat punken, sitter man som 40 plussare och ser hur Sveriges Radio ska jaga unga lyssnare. Inte nog med att P3 försöker fånga den hjärndöda, jo-jag-vill-absolut-höra-den-där-låten-en-gång-till-idag-reklamradiopubliken. Nu ska också P1 vara hippt och rappt och helst befriat från "jobbig" substans. Som om unga inte var intresserade av innehåll och allvar! Pytt!!

Så va fan gör en grinig gubbjävel i sina allra ilsknaste år, var vänder han eller hon sig för att kunna stilla de hetsiga neverna med en dos Discharge eller dylikt?
Ingenstans...
Men, vad sägs om P4?
Det är ju faktiskt så att många gamla punx sitter på betydande poster inom media. Så kicka bort den där menlösa hitkavalkaden av gårdagens sura låtar från P4. Skit i Shakin Stevens, Bonnie Tyler och Alphaville. Kör istället Black Flag och Bad Brains till morgonfikat. Moderat Likvidation och Stooges till lunchen. Låt oss smälta maten till Lurkers, Huvudtvätt och Circle Jerks. Lagom till eftermiddagsfikat vill vi ha lite nytt oväsen, minst en timme svenska demoband salta på med band som Krimtänk, Nitad, Vicious, Knugen Faller mfl. Efter detta kör man en timme Ny Våg-nostalgi. Gamla punkband pratar minnen med Jonas A och spelar egna Ny Våg-favoriter som Bad Boo Band - Knulla i bankok, Trogsta Träsk - Pelle i skogen och sessions med Troublemakers, Abstract, Herr marmelad och Hans skorpor, T.S.T och Zäpo.

Och så kan man fortsätta komponera programtablåer.
Vore det inte välbehövligt. Musik för mig. Men ta mig fan inte för dig ditt förbannade, jävla toppliste-sörplande lilla äckel!
Så, vad säger ni alla gubbjävlar och elaka tantpatrask. Visst är ni både griniga och villiga att förändra P4 till Punk4!

Jag är fast.
Ja, det är lika bra att erkänna det, jag kan inte sluta. Jag måste ha mer!

Ni vet hur det är, i början är det inte så allvarligt. Man testar lite, provar sig fram och så... ett-tu-tre är man fast. Behovet stegras och absitnensen... Ja, abstinensen ska vi inte tala om.
Jag kommer egentligen inte ihåg när jag började. Bara att jag gillade det första gången. Men när man är ung är man lättpåverkad och jag reflekterade inte att behovet kunde växa.

Och nu är jag fast.
Jag talar naturligvis om musikdokumentärer.
Musikdokumentärer är som Kinderägg. Det är musik, historia och DRAMATIK! Allt i en förpackning. Och när man konsumerat en bra dokumentär är man alldeles tillfredställd. Det känns bra i hela kroppen, man njuter av den underbara eftersmaken och tänker: Det där var nog det bäste jag sett. Man tror att behovet är tillgodosett för all framtid. Men, snart så smyger suget på en igen. Måste ha mer.

Mycket tack vare Internet och fildelning är det lätt att tillfredställa behovet av musikdokumentärer idag. Men med den baksidan att man också blir medveten om att det finns läckerbitar man inte sett.

Jag är storkonsument och slukar det mesta från VH1s - Behind the music som alltid bygger på samma dramaturgi. Vännernas gemensamma kamp för att slå igenom, kärleken till musiken - konflikten - återföreningen. Eller i undantagsfall som med Carpenters och Ratt - tragedin. Dessa dokumentärer är musikdokumentärens Mc Donalds. Du vet vad du får och det smakar likadant varje gång. Men jag erkänner: att kolla in Behind the music är jääävligt gott!
Anthrax, Heart, Cindy Lauper, Go Gos, Ozzy, Pantera, Pat Benatar, Bangles, Bon Jovi är bara några av alla de Behind the music som flyter runt i cyberrymden.

Om man istället väljer Classic Albumsserien har man helt plötsligt hamnat på en finare restaurang med betydligt exklusivare meny. Nästan alla Classic Albums är riktigt bra och gjorda med samtliga inblandande utom som med Nirvana - Nevermind, Queen - A night at the opera och naturligtvis Jimi Hendrix - Electric Ladyland. Faktum kvarstår dock att kolla in Ace of spades där Motorheads klassiska upplaga spelar de gamla örhängena är helt enormt. Lou Reeds Transformer, Meat Loaf - Bat out of hell är också finfina plattor. Sex Pistols Never mind the bollocks innehåller massor av underbart extramaterial. Bitarna där Steve Jones visar hur han fick fram Sex Pistols-soundet är som en kall öl i solskenet. Detsamma gäller när Johnny Rotten berättar om sitt möte med Freddie Mercury.. höhö.

Vill man bara ha de mest exklusiva pralinerna med den högsta kakaokoncentrationen finns det inget alternativ. Det är bara BBC som gäller. Licensfinansierad television som tar ordet public service på allvar. Alla har väl sett Dancing in the Streets om rockens historia kanske det bästa exemplet på att man kan det här med berättarteknik och exklusipt material. Men tributprogrammen till John Peel var också kalasbra hyllningar till en människa som verkligen ÄLSKADE musik. När jag kontaktade Musikbyrån för två år sedan angående dessa program fick jag beskedet att deras budget för inköp var begränsad och att jag istället skulle vända mig till SVTs inköpsavdeling. Något som kändes lite bakvänt. Musikbyrån är SVTs signum för kvalité inom musikbevakning så de borde med andra ord sända en hylling för John Peel.

Nyligen såg jag och kärleken historien om "västkustsoundet" ? Hotel California om hur hippiekulturen kom att skapa sin egen antites - corporate music. Den musikform som fick Ramones att kräva - We want the airwaves och som i grund och botten skapade den amerikanska punken som en motreaktion. En suverän dokumentär som gör att man vill åka hem till Niklas Strömstedt och trycka ned honom framför tv och påminna om att det var den unge Jackson Browne han vill efterlikna och inget svensktoppstrams!

En dokumentär som för tillfället ligger och marinerar i väntan på att jag ska spela upp den är Fallen Angel - historien om Gram Parsons. Jag ryser av vällust vid blotta tanken att få sätta mig med en malthaltig dryck och följa historien om mannen som gjorde den traditionella countryn hipp för luggslitna rockare.

Som tur är inser jag att mitt begär bör portioneras ut för att förbli en njutning istället för ett missbruk och därför gör jag dessa stunder lycka till riktiga högtidsstunder. Antingen tillsammans med kärestan eller i fullständig ensamhet. Vad jag nu längtar efter är Gasolin dokumentären och Stiffdokumentären, samt den om Ian Dury. Och jag repriserar väldigt gärna den om Rockpile som visades på SVT för snart 30 år sedan. För det kanske var just där det började med Nick Lowe, Billy Bremner, Dave Edmunds och Terry Williams.

Förra veckan skämde Aftonbladet alla med rubriken: Internet på väg att ta slut.
Nu var det bara bandbredden som var på väg att ta slut. Men allt sedan förra veckan kan jag inte logga in här på bloggen med MITT lösenord utan måste använda nåt fjompigt "tillfälligt" (jo sure) lösenord med siffror å bokstäver. Inte fan kan jag memorera det. Då måste jag logga in på min Gmail för att kolla. Ja, då funkar fan inte Gmail heller.
Å sedan igår har MySpace varit som en pampersbaby, jävligt kinkig. Nej, mail går inte att skicka. Nej, logga in går inte. ...

Så det var kanske sant att Internet håller på just nu att ta slut just nu och vi närmar oss slutet med expressfart. Med andra ord om ni inte ser några nya blogginlägg här. Ja då har verkligen Internet nått sitt SLUT!

Som Uffe sjunger - Lycklig, lycklig!
Livet är marsvin!

Government med T.S.T som tillägnas den borgerliga alliansen.

Stenta - Kommos gamle trumslagare meddelar att gruppen är på gång med en egen hemsida och att man även planerar en spelning på café 44 i maj.
Dessutom håller Kommo på att fixa till gamla materband till ett kommande CD-släpp. Det ni!
"Vi måste skjuta oss ut härifrån"