Farbror Punk

I dagens spanarna, jo, de finns fortfarande fast i P1, Sveriges bästa kanal, konstaterar Johan Hakelius att det som igår var folkligt har bytt plats med det exklusiva. Alltså: Barndommens billiga skolmatsalstorsk har bytts ut mot den tidigare så exklusiva laxen. Att vinet som förr var lite fint och exklusivt blir billigare och billigare medan den folkliga starkbiran blir allt dyrare och exklusivare. Även snus är snart så dyrt att bara börsnissar och moderater har råd att trycka upp en prilla under läppen.

Kontentan av Hakelius spaning var att de välbärgade i framtiden satt hemma i sin Djursholmsvilla i nätrbrynja och drack öl & mumsade på torsk. Vanliga arbetare fick nöja sig med vin och lax - typ.
Men...
Det som slog mig var att det i musikbranchen skett en dylik rockad. Ett ny-gammalt exempel är Kent. Jo, det sägs att de är indie (oberoende och informellt också ämnade åt en mer exklusiv skara). Faktum är ändock att Kent är Sveriges största band, knappast exklusivt. Den brittiska motsvarigheten stavas; R-a-d-i-o-h-e-a-d.
Men däremot sopade Salem Al Fakir, som ändå har ansetts som en musikaliskt smal artist, hem storslam på årets grammisgala. Bland Salens förebilder märks Stevie Wonder och Supertramp, knappast några kultsnubbar eller kreddpellar unan mer "folkliga favoriter". Stevie har också genom "I just called to say I love you" placerat sig på listan av låtar vi älskar att hata.

Ovsntående exepel hänger samman med förra inlägget att 2007 gjorde all musik "laglig" att lyssna till. För om jag ska fösöka mig på att leka spanare då blir min profetsia att de folkliga artisterna kommer att byta plats med de kreddiga. Något som redan håller på att ske. För om man jämför gårdagens Mats Olsson/Erik Hörfeldt och J-O Andersson med de som idag jobbar som pop/musikjournalist på våra kvällstidningar är det knappast "the up and coming" man skriver om. Nä, det är spaltmil om schlager- och idolartister. Och visst hittar man även små notiser, men det är alltid om band som Stones, Kiss, Iron Maiden och Bruce Springsteen. Alla rätt folkkära på sitt sätt. Detta medan folket letar sig ut till bloggar och Myspace för att suga i sig nya och intressanta artister.

Med andra ord kommer 2008 att präglas av att artister som Vikingarna, Rapshody in Rock, Kenny G (Ja, en av världens största och mest tråkiga artister) tillsammans med alla plattor med Michael Bolton kommer att vara det kreddigaste som finns. Musikkritiker kommer att försöka överträffa varandra med citat som: Redan som liten tyckte jag Tomas Ledin var fräckare än Clash. Folket däremot kommer att sjunka allt djupare i bloggarna för att hitta just sitt eget band att följa, inom nya genrer som Post-grime, ny-retro-trance, new-post-nu-metal-thrash, nu-retro-post-78-powerpop mfl. 
Detta kommer att fortgå tills Carola ånyo släpper en fekaliefylld skiva, som stinker så, att alla vaknar ur transen och ordningen återställs.
Välkommen till 2008

Jag har läst åtminstone två årskrönikor som sammanfattar 2007 med året då det "blev musikaliskt lagligt" att gilla allt. Åtminstone var Toto och Phil Collins helt rätt enligt krönikörerna.
Jag kan inte låta bli att fundera kring detta påstådda fenomen.
 " Man kan se det som att de gamla hierarkierna blir svårare att upprätthålla i en tid när precis all musik finns tillgänglig för alla, från alla genrer, länder och tidsepoker, bara några musklick bort - och med mycket av den tidigare kulturella kontexten raderad, i en sorts ny jämlikhet. Vilket har lett till att folk börjar lyssna på fler sorters saker, och att allt fler letar sig fram till en musikmix som inte liknar någon annans." Skriver DN:s Nils Hansson.
Visst är det förvisso så att nästan all musik som skapats sedan rockens födelse finns tillgänglig på nätet via specialinriktade bloggar, fildelningssystem eller i streamad form som på YouTube eller MySpace. Så för den som vill är det lika lätt att snabbt hitta tung krautrock, japansk noise, sydamerikansk 80-talspunk som indonesisk black metal, obsyra garageband från 60-talet, hästjazz eller topplista.

Men vad jag ändå inte kommer från: Är detta på allvar? Är det inte bara en förlängning av fenomenet "guilty pleasures". En trend där man nu likt sina nämaste polare bekänner att man gillar "fulpop" samtidigt som man blandar med musik med större hippfaktor. Lite för att visa att man som det heter på svenska är: wild & crazy. Och att krönikörerna bara observerat den här trenden från sitt "Stockolmsperspektiv". För i varje liten håla eller mellanstor stad har aldrig populärmusik varit fel. Vikingarna är lika rätt som Eddie Meduza, Idolartisterna, schlager och Trackslistan. Att man där dessutom vågar vara stockkonservativ och bara gilla rockabilly, hårdrock, progg, punk eller Tomas Ledin från år till år är antagligen också ett bevis på att den nya musikaliska friheten är bara ännu en trend.



Å andra sidan skulle ingen bli gladare än jag om det verkligen är så, att inget längre är fel. Mest för att jag själv gillar mycket som smakpolisen tycker är fel. Fast... nu är det ändock så att jag själv sällar mig till smakpolisernas skara. För jag kan inte, hur mycket jag än vill, vara så vidsynt att jag tycker det är ok att gilla Carola, Christer Sjögren, Toto eller Stings soloplattor. Och då är jag ändå en person som gillar Stryper, Jim Steinmanproduktioner, Peter LeMarc, Blink 182 samt Michael Boltons hårdrockplattor för att nämna några. Yttermera har jag till och med försvarat Tomas Ledins musik när han beskyllts för att vara borgelig rock, gubbvaskern har ju sina rötter i arbetarklassen och var på sin debutplatta en långhåring, vapenvägrande singer songwriter. F ö är även "Knivhuggarrock" en låt som knäcker!



Finns det då en konklusion i mitt tangentbordspladdrande, undrar såklart vän av ordning.
Nej, det hela är fortfarande en undran en fundering från min sida. Fast samtidigt en uppmaning till er att delge mig er syn på saken. Var 2007 ett år då all musik plötsligt var inne och helt rätt. Eller är det hela bara en trend observerat på stamhaket bland Stockholms kulturkoftor och (s)tyckar-marodörer?
Säg din mening!