Kal P Dal
Recension från NWT om Kal P Dal live på Älgsjövallen.
Nu finns samtliga Kal P Dal-plattor att ladda hem från TPB - brottsligt säger IFPI och Hollywood. Kulturgärning säger jag.
Själv upptäckte jag Arlövs rocklegend när jag kollade in Sveriges Radios (som det hette på den tiden) ungdomssatsning "Häftig fredag". Kanske inte ett program som går till historien som den coola ungdomssatsning det var tänkt. Utan nu får finna sig i att hamna i kategorin "100 höjdare".
Hur som helst, programmet hade åtminstone bra band och första programmet bjöd på en kaxig Magnus Uggla och suveräna Ultravox. Klart man fastnade framför programmet trots den jobbiga "bullenteater om och kring ungdomsproblem" som framfördes i varje program. Fast jag frikänner Pontus Platin ändå, mest för hans melodifestivalinsats ;o)
Nog om detta.
Kal P Dal och pågarna var med i andra eller tredje programmet (minns inte så noga, det var ändå nästan 30 år sedan). Men den energi och spelglädje som de förmedlade på sin tv-insats gick inte spårlöst förbi. Helvete!
Blåa sko!
Nä, det var fan inte punk, utan istället vad man kan beskriva som en upp-punkad skånsk variant av 50 och 60-talsrock vilken kan sammanfattas med: Tempo - tempo - tempo och Johnnie.
När bandets debutplatta - Mats Bäckers första skivomslag (Hagforsbördig saxofonist i Fiendens Musik och senare husfotograf på Schlager), kom så var det definitivt fler som upptäckt bandet. Live i studion spelade gruppet sitt set. Är inte det punk eller att fånga rockens innersta då vet inte jag. Dessutom fick bandet spela tillsammans med bla Straitjackets och GBG Sound. I många fall nickade punkarna gillande åt Kal P Dal, även om han själv och resten av bandet inte ansåg sig höra dit. Bandet skulle också agera förband åt Sex Pistols på deras Stockholmsspelning i februari -78.
För övrigt ska nämnas att när Arthur Ringart intervjuade Boppers, inför släppet av deras debut LP, frågade han om de var Stockholms svar på Kal P Dal och fick svaret - Kal P Dal?!?! Han är väl punk eller nåt!
Då skivan "Till Mossan" blev en listframgång reste Kal P Dal i parkerna och drog fulla hus överallt. Min snälle far (tack Pappa) körde mig till Älgsjövallen sommaren -78 för att få se bandet "Rocka och rulla". Denna konsert håller jag fortfarande högt i mitt hjärta. Ingen show, inget scenljus - "Bara rock`n`roll".
Jag såg bandet ett par gånger till i olika uppsättningar. Mer proffsigt mer Thin Lizzy-influenser. Svinbra! Men denna första uppsättning med Mårten Micro på gitarr är min favorit.
Lustigt nog är också Kal P Dal (i Hagfors FolketsPark) min första fylla sommaren -79.
Visst. Kal P Dal skulle spela, klart man skulle dit. Parken var obligatorisk för alla som fyllt 15. Jag var visserligen bara 14 men det var sällan problem att komma in.
Debutfyllan bestod av att vi var tre personer som delade på två flaskor KIR. Sittande i Sättra utanför Unga Örnar lokal. Kanske var det mitt livs bästa berusning, kanske var det bara glädjen att se Kal P dal. Men ett minne för livet blev det. Och jag måste säga att singeln "Hur e de nu lilla du" framfördes på turnén är en riktig kanonlåt. Men singeln kom också att markera min sista platta med bandet.
De kommande skivorna köpte jag aldrig trots att jag såg bandet en gång till och att deras liveframträdande från Cirkus (på tv) var svettigt bra, återvände jag inte till gruppen. Vårt förhållande hade nått vägs ände.
När jag fick reda på Karl Göran Ljungrens bortgång, satt jag på ett tåg som på grund av kylan hade fått stopp mellan Mellerud och Trollhättan. Där stod vi mitt på linjen och Kal P Dal var död.
Kanske var det ödets ironi att allt stod still och kylan utanför nu letade sig in i vagnen, för det var så det kändes. Livet stannade och hjärtat blev kallt.
Jag kände inte människan i fråga, men han fick mig att älska skånskan som dialekt och "rockspråk". Att inse "rock´n´roll är bättre än ett stadigt kneg".
När Sonet hade den goda smaken att i början av 90-talet ge ut en samling med gruppen återupptäckte jag Kal P Dal. Och sedan dess har vår kontakt varit som med en gammal vän. Vi brukar ses vid de mest skiftande tillfällen. Men det är alltid lika roligt när vi väl träffas.
Gotlandsbördiga Pascal har gjort en cover på Johnnie och om jag fick gruppkrama trion skulle det kanske visa ett uns av hur glad jag är att man insett låtens storhet.
Själv har jag haft en önskan om att The Accidents skulle göra en cover på Pedalen men då bandet verkar ha problem antar jag att detta aldrig lär inträffa.
Avslutningsvis uppmanar jag alla som lirar i ett band. Ska ni göra en cover. Välj då Kal P Dal.
Hett - hett - hett
Det är hett.
Så hett att folk bara flämtar.
Själv älskar jag varje svettig minut.
Jag hatar kyla.
Ja, hata är ett starkt ord, men när det gäller kyla hatar jag med passion.
Jag är helt övertygad om att finns det ett helvete är det Nifelheim som gäller. Dit skickas man och får stå (i all evight) vid en busshållplats i bitande kyla och retsam iskall snålblåst i väntan på bussen – som aldrig kommer.
Det där med skärselden låter som att jobba i stålverket på sommaren.
För visst var det var hett, rejält hett, men inte led jag mer de dagar när luften darrade och termometern fastnade i toppen. Sex månader senare när jag kom ned för första nattskiftet i början av januari och temperaturen låg under trettio minus. Tja det var definitivt ett veritabelt helvete.
Faktum är att denna sommar varit den bästa på.. Ja, jag vet inte när. Den är precis så där underbar man inbillar sig att alla somrar var när man var barn. Trots att det både regnade och var kallt.
Själv strålar jag i kapp med solen och önskar att det aldrig ska ta slut.
Klart som fan att jag svettas, pustar och ibland till och med flämtar. Men jag njuter lika fullt av värmen. Min libido mår alldeles utmärkt av att utomhustemperaturen närmar sig kroppens egen. Kylskåpet är fyllt med kallt vatten och kalla öl. Jag har en laptop att skriva dessa rader på medan jag sitter i solen och njuter.
Så måtte satan ta allt vad vinter kyla och snö heter.
Bättre än så här blir inte livet.
Christer Sjögren rockar - knappast
En hårt rockande Christer Sjögren - A lean mean hard rocking machine. Visst och Knugen är fattig.
Enligt Värmlands Folkblad rockade Christer Sjögren igår Hagfors.
Jaså?
Sanningen är att Christer svänger så dåligt att han inte ens skulle rubba en drängfull svensk på en finladsfärja i full orkan. Det är samma fundamentala fel som när TV:s Idol-aspiranter säger att de tänker köra en hårdare och rockigare stil och dammar av en gammal hårdrockslåt. Och tror att de per automatik blir hårda. Resultatet blir så sockervaddsluddigt att de inte ens skulle kunna slå sig ur en för-perforerad papperspåse.
Det brukar sägas om rockmusik att den ska gå rakt ner i skrevet utan att passera hjärnan. Jag vill nog också lägga till att den går rakt in i hjärtat. Det är det som är poängen. Man måste känna för musiken. Ha känslan.
Det spelar ingen roll om man är en passionerad sångare om man har ett band som inte känner med låten. Detta har lite med spelskicklighet att göra. Ok, visst finns undantag med yrkesmusiken som har känslan och passionen. Men detta gäller inte herr Sjögren.
Han må älska Elvis hur mycket som helst, det märks ändå inte på musiken.
Nä, ge mig Eilert Pilarm vilken dag som helst, det är en snubbe som rockar. Fast på fel ställen.
THE Mellow Bright Band
Att hitta nya band på festivaler torde för de flesta inte te sig som något ovanligt. På Arvikafestivalens musikercamping samlas småbanden som lirar på festivalens minsta scen. Campingscenen. The Mellow Bright Band är ett av dessa småband som spelar under parollen 100% osignat.
Jag hade morsat på killarna i bandet på torsdagseftermiddagen. De berättade ivrigt om sin spelning 01.20. ”Kom, kolla oss, vi är jävligt bra!” Dessutom stack de ett exemplar av sin sexlåtars ep i näven på mig.
Då de verkade genuint intresserade att vi (jag och sonen) skulle komma och lyssna gav jag dem ett halvt löfte att försöka.
Sagt och gjort. Direkt efter Turbo Negro knatade sonen och jag mot festivalcampingen för att lyssna till The Mellow Bright Band.
I huvudet hade en (van)föreställning om att de någonstans skulle låta som ett lite hårdare indierockband.
Tji, fick jag.
Här möttes vi av ett småstökigt rockband med bluesbotten. En sångare med smått maniskt utspel och personlig röst. Starka låtar samt ett mycket homogent bandintryck.
Vi var imponerade både sonen och jag.
När bandet senare kom tillbaka till artistcampingen var jag tvungen att prata musik med killarna. Influenser, musikalisk passion och låtsnickrande.
Bandets huvudsakliga låtskrivare - sångaren Erik Segerpalm och gitarristen Mathias Bergqvist är gamla barndomskamrater och deras musikaliska influenser förklarar i mångt och mycket gruppens sound.
Mathias husgud är Stevie Ray Vaughan. Det är denna influens som hörs i den bluesbotten Mathias lägger med sitt personliga gitarrspel. Mathias ogillar dessutom att förvränga sitt gitarrsound.
- Jag har en liten enkel fuzzbox, det är allt jag behöver, förklarar han.
På deras EP finner jag en del ljudmässiga likheter med australiensiska bandet Jet och kanske allra mest i den låt som Mathias och Erik kallar "sin hit" - ”Give me a reason”.
Den maniska scenpersonlighet som sångaren Erik förvandlas till när bandet spelar existerar knappt när han efter spelningen sitter vid tältet och halsar kalla vita bönor direkt ur burken och berättar om sin kärlek till gamla och bortgångna hjältar som Nick Drake och Elliot Smith. Han lägger också till klassiska popband som Kinks, The Who, The Jam och Oasis bland inspirationskällorna.
Som förklaring på hur man som ung idag hittar tillbaka till musikhistoriens rötter, förklarar Erik att det var genom att Oasis i intervjuer nämnt sina egna idoler och influenser. Vi enas om att fler band borde ”namedroppa” musik som de gillar så att fansen också kan kolla upp bandets musikaliska rötter.
– Det är känslan vi är ute efter med vår musik. Den där ogripbara känslan som helt plötsligt kommer över en när man hör en bra låt, förklarar de båda, när de beskriver sin musik.
Och det är just den känslan jag hittar på låtar som ”You know me”,”Give me a reason”, ”I see what´s out of sight” och ”She´s touch and go (Vietnam song)”. Låtar jag gärna återkommer till, framförallt den sistnämnda som blivit lite av en personlig favorit.
The Mellow Bright Band är 100% osignat, men via myspace finns gruppens låtar att ladda ner. De har också fått fin och värmande respons från de många som lyssnat på bandets musik.
Om du tror att Värmland är synonymt med dansband och Sven-Ingvars. Låt då Forshaga/Karlstadsbandet The Mellow Bright Band visa att man även i denna region kan spela utmärkt skramlig men samtidigt mycket känslig rock.
Jag en förtis?
Enligt en artikel i dagens Aftonbladet är jag en förtis.
"Förtisar känner du igen på stilen. De är 40-åringarna som klär sig som tonåringar.”
Va bra att man äntligen blev ”infackad” så man vet vem man är.
Men handlar inte det hela om att man som åldrande älg fortfarande trivs med den typ av kläder och frisyr man tidigare hade?
För om vi ska dissekera ämnet som sådant måste vi gå tillbaka ganska långt i tiden innan vi når tiden då man på något sätt transformerades från ungdom till ”tant” eller ”gubbe”.
Mig veterligen har både 40-talister och 50-talister inte per automatik börjat lyssna på dragspel eller köpt ”vuxenkläder” i samma utsträckning som generationen innan.
Allt har naturligtvis att göra med tonåringens ”födelse” i mitten av 50-talet.
Att klä sig efter samhällets normer är idag ett sätt att få vara med och leka i olika sandlådor. Kostym går sämre hem på festival medan dreads och piercing inte alltid är de bästa attributen i styrelserummen på storföretagen.
Själv tycker jag det bara är trams att det fortfarande finns en klädkod för oss vuxna individer. Man säger alltid att det är insidan som räknas. Eller hur?
Det som jag ytterst reagerar mot när det gäller den här typen av artiklar är att man förutsätter att man i ungdomen tycker, klär sig eller gillar en sak och sedan pang - blir man vuxen och förvandlas till sina föräldrar.
Varför skulle jag sluta gilla hård musik bara för jag fyllt 40?
Jag lovar, Christer Sjögren ringde inte upp och gratulerade mig till det automatiska medlemskapet i hans fan club.
Eller varför skulle jag vilja byta bort mina Getta Grip – Dr Martens – Converse mot Eccoskor eller loafers, när de förstnämnda är jättesköna att gå i?
Och vad är det för geni som säger att man bara gillar skräckfilm som ung? Antagligen samma person som slutar åka berg och dalbana när han eller hon fyllt trettio.
Ronny Olofsson konstaterar klokt att vi har ”fastnat i popkulturens eviga loop” . Och visst är det så. Klart som fan att man präglas av den (intresse)sfär man lever i.
Fast när han skriver ” envisas med att stöka på den senaste innebaren för att imponera på tjejer - hälften så gamla.” Så gäller det knappast alla män. Hans konstaterande är från ett 08-perspektiv som åtminstone jag inte skådat. Vi ”vanliga” förtisar dricker vår bärs där den serveras och glömmer att försöka imponera på unga tjejer då vi vanligtvis är upptagna i någon viktig diskussion rörande musik, teknik eller andra kulturintressen.
Jag tror helt enkelt att landsbygdförtisen (det vill säga alla utanför 08-träsket) är mer avspänd och mindre trednmedveten.
Problemet utanför storstäderna är att man som avvikande förtis blir betraktad på samma sätt som man blev som tonårig punkare. Att som fyrtioplussare vara piercad och ha tuppkam i Hagfors ger mig inga extrapoäng.
Än sen? Detta är just tjusningen med att vara vuxen jag gör som jag vill och skiter i vad andra tycker.
Å andra sidan förfasas mina föräldrar över hur jag ser ut idag lika mycket som i slutet av sjuttiotalet. Fred Perry piké och ”gubbyxor” till trots.
Min son däremot har inget problem med att jag byter frisyr eller skaffar nya tatueringar.
Kontentan av ovanstående är att: vi är de vi är och våra värderingar förändras ytterst lite med åren.
Avslutningsvis måste jag poängtera att det är skillnad på att bli vuxen och att åldras. Att man blir vuxen innebär att man vågar, vill och törs ta ansvar. Ansvar för sig själv, sin familj och världen i övrigt. Att man vågar stå för sin åsikt. Att man inte skadar andra människor för sin övertygelse och att man tänker före istället för efter. Med andra ord vuxen kan var och en bli i helt skilda åldrar, dessutom finns de som aldrig blir vuxna.
Angående detta med att åldras: Själv har jag slutat oroa mig sedan jag såg Iggy & The Stooges. Fan kan man göra nåt så bra är det skitsamma om man är 15 eller 55!
Så förtis – femtis eller hundring! Vem orkar bry sig. Livet är bäst när du lever det!
"Förtisar känner du igen på stilen. De är 40-åringarna som klär sig som tonåringar.”
Va bra att man äntligen blev ”infackad” så man vet vem man är.
Men handlar inte det hela om att man som åldrande älg fortfarande trivs med den typ av kläder och frisyr man tidigare hade?
För om vi ska dissekera ämnet som sådant måste vi gå tillbaka ganska långt i tiden innan vi når tiden då man på något sätt transformerades från ungdom till ”tant” eller ”gubbe”.
Mig veterligen har både 40-talister och 50-talister inte per automatik börjat lyssna på dragspel eller köpt ”vuxenkläder” i samma utsträckning som generationen innan.
Allt har naturligtvis att göra med tonåringens ”födelse” i mitten av 50-talet.
Att klä sig efter samhällets normer är idag ett sätt att få vara med och leka i olika sandlådor. Kostym går sämre hem på festival medan dreads och piercing inte alltid är de bästa attributen i styrelserummen på storföretagen.
Själv tycker jag det bara är trams att det fortfarande finns en klädkod för oss vuxna individer. Man säger alltid att det är insidan som räknas. Eller hur?
Det som jag ytterst reagerar mot när det gäller den här typen av artiklar är att man förutsätter att man i ungdomen tycker, klär sig eller gillar en sak och sedan pang - blir man vuxen och förvandlas till sina föräldrar.
Varför skulle jag sluta gilla hård musik bara för jag fyllt 40?
Jag lovar, Christer Sjögren ringde inte upp och gratulerade mig till det automatiska medlemskapet i hans fan club.
Eller varför skulle jag vilja byta bort mina Getta Grip – Dr Martens – Converse mot Eccoskor eller loafers, när de förstnämnda är jättesköna att gå i?
Och vad är det för geni som säger att man bara gillar skräckfilm som ung? Antagligen samma person som slutar åka berg och dalbana när han eller hon fyllt trettio.
Ronny Olofsson konstaterar klokt att vi har ”fastnat i popkulturens eviga loop” . Och visst är det så. Klart som fan att man präglas av den (intresse)sfär man lever i.
Fast när han skriver ” envisas med att stöka på den senaste innebaren för att imponera på tjejer - hälften så gamla.” Så gäller det knappast alla män. Hans konstaterande är från ett 08-perspektiv som åtminstone jag inte skådat. Vi ”vanliga” förtisar dricker vår bärs där den serveras och glömmer att försöka imponera på unga tjejer då vi vanligtvis är upptagna i någon viktig diskussion rörande musik, teknik eller andra kulturintressen.
Jag tror helt enkelt att landsbygdförtisen (det vill säga alla utanför 08-träsket) är mer avspänd och mindre trednmedveten.
Problemet utanför storstäderna är att man som avvikande förtis blir betraktad på samma sätt som man blev som tonårig punkare. Att som fyrtioplussare vara piercad och ha tuppkam i Hagfors ger mig inga extrapoäng.
Än sen? Detta är just tjusningen med att vara vuxen jag gör som jag vill och skiter i vad andra tycker.
Å andra sidan förfasas mina föräldrar över hur jag ser ut idag lika mycket som i slutet av sjuttiotalet. Fred Perry piké och ”gubbyxor” till trots.
Min son däremot har inget problem med att jag byter frisyr eller skaffar nya tatueringar.
Kontentan av ovanstående är att: vi är de vi är och våra värderingar förändras ytterst lite med åren.
Avslutningsvis måste jag poängtera att det är skillnad på att bli vuxen och att åldras. Att man blir vuxen innebär att man vågar, vill och törs ta ansvar. Ansvar för sig själv, sin familj och världen i övrigt. Att man vågar stå för sin åsikt. Att man inte skadar andra människor för sin övertygelse och att man tänker före istället för efter. Med andra ord vuxen kan var och en bli i helt skilda åldrar, dessutom finns de som aldrig blir vuxna.
Angående detta med att åldras: Själv har jag slutat oroa mig sedan jag såg Iggy & The Stooges. Fan kan man göra nåt så bra är det skitsamma om man är 15 eller 55!
Så förtis – femtis eller hundring! Vem orkar bry sig. Livet är bäst när du lever det!
Arvikafestivalen
Dags att sumera den första festivalen tillsammans med sonen.
Förutom lite strul med parkering så kan jag konstatera att det var en fantastiskt rolig helg i Arvika. Trevliga tältgrannar, sol, öl, gott sällskap och bra musik.
Torsdag:
Vi anlände runt 15.30 tiden. Fick våra armband hälsade på Mattihas Hellberg och Jaqee i kön innan vi parkerade vid industriområdet strax bortom Statoil.
En öl och en cider medan vi såg över packningen.
Strax därefter dök Robban upp så vi fick snacka dålig film innan vi begav oss mot artistcampingen.
Sätta upp tält. En öl och en cider. Hälsa på tältgrannarna i The Mellow Bright Band.
(Tältet är uppsatt..äntligen)
Möta upp Mats och Gabriella för att se Dia Psalma.
Bra spelning.
(Många ville se Dia Psalma)
Nostalgi för mig och Mats när de lirade ”Elsa”, ”Hon får” m.fl. Chris gillade också musiken.
En kort langosbrejk innan det var dags för - Arch Enemy.
Fy fan va bra! Musik som stavas M-E-T-A-L. Chris konstaterade att: ”De var faktiskt bra”.
(Metal för FAN!) (Jag tycker också att det är tufft!)
Skulle gamle hjälten Thåström kunna följa upp något så tufft?
Nä, han gick ut långsamt. Ökade tempot som ett Cathedral på valium och avslutade med ett tempo som får My Dying Bride att låta som D-takt.
Jag har inget mot en akustisk Thåström. Men att ha Ossler och Nimmersjö på gura utan att låta dem bröta loss ordentligt känns trist. Allra bäst var ”Vacker död stad” som faktiskt hade något av ett tempo. De ”nya” låtarna ”The Haters” och ”Fan, fan, fan” som faktiskt är urstarka melodier var också jävligt bra.
Men ändå måste jag låta som en bitter gubbjävel för: Fan, fan, fan – det skulle varit PUNK!
Något som Turboneger (ja, jag tycker det ska stavas så) inte är rädda för. För visst kan man blanda punk med Kiss modell 75-77. Tredje gången jag ser bandet. Kanske den bästa. Det kan i och för sig bero på att låtarna från senaste albumet är så jävla bra.!
(O)trevligt mellansnack av Hank. Såklart ska han ta över (B)allsång på Skansen.
Direkt efter TN småsprang vi till Campingscenen för att se våra tältgrannar.
Dagens bästa överraskning. Bandet spelar en skramlig rock med bluesbotten. Sångaren Erik är lätt manisk och har ett personligt uttryck i sin sång.
Lysande.
Tillbaka till tältet vid 02.20 ca. Angelica (Säkerhetsansvarig) gjorde en kort visit. Trevligt att ses.
Natten avslutades med ett oerhört sympatiskt och långt snack med Erik (sång) och Mathias (gitarr) från The Mellow Bright Band.
Måste tillägga att vi också såg Pascal, mellan Arch Enemy och Thåström, som körde småruffig garage-pop-rock och bjöd på en svensk version av Bruce Springsteens ”Alla har ett hungrigt hjärta”. Det sägs också att de brukar köra Kal P Dals ”Johnnie”.
Fredag
Sol och stekhett i tältet. Så vi gick på muggen borstade tänderna och tvättade oss lite innan vi gick till bilen för pizzabulle och öl samt cider. Sen satt vi där och spelade j-pop plus annan musik i ett par timmar och hade det ur-trevligt. Våra bilgrannar tyckte tydligen att vi hade god musiksmak för senare på kvällen ville de att vi skulle vara deras personliga DJs en stund. Kul.
Vid 12-tiden gick tillbaka till tältet. Tog några bilder på artistcampingen.
(Det är idrott som gäller i Arvika)
Drack en öl och en cider innan vi gick för att möta Mats och Gabriella utaför insläpp en halvtimme innan Nationalteatern skulle spela 15.00.
Gick backstage hälsade på bandet och fotograferade lite. Fick en kopp kaffe. Dagens första.
(Fem minuter kvar)
Satan va gott!
Nationalteatern genomförde ett starkt set. Det märks att de har fått rutin på upplägget och balansen mellan de låtar som Dageby sjunger respektive Mattihas är nu perfekt. När sen Jaqee kom in och körde ”Hanna från Arlöv” då gungade hela publikhavet. Låten har fått en riktigt reggae-kostym, med en fin-fint solo av Håkan Svensson. Tyvärr fick de bara 60 minuer så ”Doin the omoralisk” och ”Rövarkungens Ö” fick strykas. Surt. Det hade både jag och resten av publiken gillat.
Sonen träffade också gamla klasspolare.
Från svensk progg till norsk black metal är steget inte långt på Arvikafestivalen bara ca 30 meter.
Satyricon. Kom. Spred ondska och rockade fett.
Jepp, bandet bekänner sina Black Sabbath-rötter. Spelningen var kanske inte lika tuff som den på Roskilde för några år sedan, men Frost har metallbranchens snabbaste fötter.
Arrgghhh!
(Ondskans apostlar, och godhetens glada riddare)
Vi gick tillbaka till tältet. Blev kvar hos gossarna i TMBB. Chris fick gitarrtips. Resetips mm av Mathias.
(Det är inte så som det ser ut)
The Sounds lät helt ok på avstånd. Men så bra som de lät i Malung, Positivspelningen, kom de inte i närheten av. Är de månne ett bättre och tuffare klubb-band än arenarockare?
Runt 21.30 slöt vi upp med Robban plus sällskap. ”Tysk film” avhandlades mycket målande och detaljerat. Robban konstaterade frankt att Ryska hotell är trista då de saknar porrkanaler. Samt att ”Bajs är kul bara man slipper få det på sig”.
Vi hängde på till Nitzer Ebb. Efter två låtar var Chris lätt uttråkad. Jag föreslog svensk HC med Face Down vilket han tyckte lät helt ok.
Face Down var som en spark på pungen. Hårt!
Marco ex-Haunted vrålade, svettades och erkände att åldern började ta ut sin rätt för att hålla på med HC. Han har långt kvar till 40. Gruppen genomförde ett dyngbra set på lagomt långa 30 minuter. Hade inte sonen varit med hade jag hoppat in i moshpiten.
Jo, Chris gillade Face Down.
(Hårt röj)
Kvällen avrundasde med att vi Mats, Gabriella, Chris och jag samt alla andra festivalbesökare kollade in The Knife. Det var knôkfullt.
En suverän visuell show, men vi smet detta till trots iväg för att sova. Bristen på sömn tog ut sin rätt.
Och på fredag längtade vi båda efter en egen toalett och ett varmt bad. Vi packade ihop och reste hem.
Tack för i år Arvika.
Förutom lite strul med parkering så kan jag konstatera att det var en fantastiskt rolig helg i Arvika. Trevliga tältgrannar, sol, öl, gott sällskap och bra musik.
Torsdag:
Vi anlände runt 15.30 tiden. Fick våra armband hälsade på Mattihas Hellberg och Jaqee i kön innan vi parkerade vid industriområdet strax bortom Statoil.
En öl och en cider medan vi såg över packningen.
Strax därefter dök Robban upp så vi fick snacka dålig film innan vi begav oss mot artistcampingen.
Sätta upp tält. En öl och en cider. Hälsa på tältgrannarna i The Mellow Bright Band.
(Tältet är uppsatt..äntligen)
Möta upp Mats och Gabriella för att se Dia Psalma.
Bra spelning.
(Många ville se Dia Psalma)
Nostalgi för mig och Mats när de lirade ”Elsa”, ”Hon får” m.fl. Chris gillade också musiken.
En kort langosbrejk innan det var dags för - Arch Enemy.
Fy fan va bra! Musik som stavas M-E-T-A-L. Chris konstaterade att: ”De var faktiskt bra”.
(Metal för FAN!) (Jag tycker också att det är tufft!)
Skulle gamle hjälten Thåström kunna följa upp något så tufft?
Nä, han gick ut långsamt. Ökade tempot som ett Cathedral på valium och avslutade med ett tempo som får My Dying Bride att låta som D-takt.
Jag har inget mot en akustisk Thåström. Men att ha Ossler och Nimmersjö på gura utan att låta dem bröta loss ordentligt känns trist. Allra bäst var ”Vacker död stad” som faktiskt hade något av ett tempo. De ”nya” låtarna ”The Haters” och ”Fan, fan, fan” som faktiskt är urstarka melodier var också jävligt bra.
Men ändå måste jag låta som en bitter gubbjävel för: Fan, fan, fan – det skulle varit PUNK!
Något som Turboneger (ja, jag tycker det ska stavas så) inte är rädda för. För visst kan man blanda punk med Kiss modell 75-77. Tredje gången jag ser bandet. Kanske den bästa. Det kan i och för sig bero på att låtarna från senaste albumet är så jävla bra.!
(O)trevligt mellansnack av Hank. Såklart ska han ta över (B)allsång på Skansen.
Direkt efter TN småsprang vi till Campingscenen för att se våra tältgrannar.
Dagens bästa överraskning. Bandet spelar en skramlig rock med bluesbotten. Sångaren Erik är lätt manisk och har ett personligt uttryck i sin sång.
Lysande.
Tillbaka till tältet vid 02.20 ca. Angelica (Säkerhetsansvarig) gjorde en kort visit. Trevligt att ses.
Natten avslutades med ett oerhört sympatiskt och långt snack med Erik (sång) och Mathias (gitarr) från The Mellow Bright Band.
Måste tillägga att vi också såg Pascal, mellan Arch Enemy och Thåström, som körde småruffig garage-pop-rock och bjöd på en svensk version av Bruce Springsteens ”Alla har ett hungrigt hjärta”. Det sägs också att de brukar köra Kal P Dals ”Johnnie”.
Fredag
Sol och stekhett i tältet. Så vi gick på muggen borstade tänderna och tvättade oss lite innan vi gick till bilen för pizzabulle och öl samt cider. Sen satt vi där och spelade j-pop plus annan musik i ett par timmar och hade det ur-trevligt. Våra bilgrannar tyckte tydligen att vi hade god musiksmak för senare på kvällen ville de att vi skulle vara deras personliga DJs en stund. Kul.
Vid 12-tiden gick tillbaka till tältet. Tog några bilder på artistcampingen.
(Det är idrott som gäller i Arvika)
Drack en öl och en cider innan vi gick för att möta Mats och Gabriella utaför insläpp en halvtimme innan Nationalteatern skulle spela 15.00.
Gick backstage hälsade på bandet och fotograferade lite. Fick en kopp kaffe. Dagens första.
(Fem minuter kvar)
Satan va gott!
Nationalteatern genomförde ett starkt set. Det märks att de har fått rutin på upplägget och balansen mellan de låtar som Dageby sjunger respektive Mattihas är nu perfekt. När sen Jaqee kom in och körde ”Hanna från Arlöv” då gungade hela publikhavet. Låten har fått en riktigt reggae-kostym, med en fin-fint solo av Håkan Svensson. Tyvärr fick de bara 60 minuer så ”Doin the omoralisk” och ”Rövarkungens Ö” fick strykas. Surt. Det hade både jag och resten av publiken gillat.
Sonen träffade också gamla klasspolare.
Från svensk progg till norsk black metal är steget inte långt på Arvikafestivalen bara ca 30 meter.
Satyricon. Kom. Spred ondska och rockade fett.
Jepp, bandet bekänner sina Black Sabbath-rötter. Spelningen var kanske inte lika tuff som den på Roskilde för några år sedan, men Frost har metallbranchens snabbaste fötter.
Arrgghhh!
(Ondskans apostlar, och godhetens glada riddare)
Vi gick tillbaka till tältet. Blev kvar hos gossarna i TMBB. Chris fick gitarrtips. Resetips mm av Mathias.
(Det är inte så som det ser ut)
The Sounds lät helt ok på avstånd. Men så bra som de lät i Malung, Positivspelningen, kom de inte i närheten av. Är de månne ett bättre och tuffare klubb-band än arenarockare?
Runt 21.30 slöt vi upp med Robban plus sällskap. ”Tysk film” avhandlades mycket målande och detaljerat. Robban konstaterade frankt att Ryska hotell är trista då de saknar porrkanaler. Samt att ”Bajs är kul bara man slipper få det på sig”.
Vi hängde på till Nitzer Ebb. Efter två låtar var Chris lätt uttråkad. Jag föreslog svensk HC med Face Down vilket han tyckte lät helt ok.
Face Down var som en spark på pungen. Hårt!
Marco ex-Haunted vrålade, svettades och erkände att åldern började ta ut sin rätt för att hålla på med HC. Han har långt kvar till 40. Gruppen genomförde ett dyngbra set på lagomt långa 30 minuter. Hade inte sonen varit med hade jag hoppat in i moshpiten.
Jo, Chris gillade Face Down.
(Hårt röj)
Kvällen avrundasde med att vi Mats, Gabriella, Chris och jag samt alla andra festivalbesökare kollade in The Knife. Det var knôkfullt.
En suverän visuell show, men vi smet detta till trots iväg för att sova. Bristen på sömn tog ut sin rätt.
Och på fredag längtade vi båda efter en egen toalett och ett varmt bad. Vi packade ihop och reste hem.
Tack för i år Arvika.
Arvikafestivalen nästa
Ja så var det dags att ta med sonen på första festivalen.
Visserligen var han till Hultsfred, men detta är vår första gemensamma.
Så nu drar vi till Arvika och kollar in Turbonegro, Arch Enemy och The Knife, bl.a.
Naturligtvis ska vi också plåta Nationalteaterns Rockorkester, lite måste man jobba.
Tjosan!
Carola stagedivar än sen!
Carola stagedivade (ja, se där det blev t.o.m en ordvits) tydligen igår på Allsången i TV.
Detta är en uppenbar riksangelägenhet som måste slås upp stort.
Ettan överallt !
Folket jublar!
Ja, jösses.
Jag skämtade nyligen om att Lordi och Carola skulle göra en gemensam spelning.
Och se..
Tant Carola visar att hon minsann vet ett och annat om hårdrock. Jaja.
Det är bra nu gå tillbaka till divandet i schlagernsmeten. Vi (de flesta) vet ändå vad det innebär när Carola säger att hennes nya skiva blir tuffare.
Just det, man låter gitarren höras lite mer i produktionen. Kanske höjer man till 3, max 4.
Nä, ska kärringen någonsin få till det borde hon välja Rick Rubin, Thomas Skogsberg, Peter Tätgren eller Vic Maile till producent. Den sistnämnde har tyvärr för länge sen gått ur tiden dock.
Och Carola hon har aldrig varit med tiden!
Detta är en uppenbar riksangelägenhet som måste slås upp stort.
Ettan överallt !
Folket jublar!
Ja, jösses.
Jag skämtade nyligen om att Lordi och Carola skulle göra en gemensam spelning.
Och se..
Tant Carola visar att hon minsann vet ett och annat om hårdrock. Jaja.
Det är bra nu gå tillbaka till divandet i schlagernsmeten. Vi (de flesta) vet ändå vad det innebär när Carola säger att hennes nya skiva blir tuffare.
Just det, man låter gitarren höras lite mer i produktionen. Kanske höjer man till 3, max 4.
Nä, ska kärringen någonsin få till det borde hon välja Rick Rubin, Thomas Skogsberg, Peter Tätgren eller Vic Maile till producent. Den sistnämnde har tyvärr för länge sen gått ur tiden dock.
Och Carola hon har aldrig varit med tiden!
1988 igen?
Det känns som om det är 1988 igen. Fredrik Virtanen hyllar Axl Rose och jag får flashbacks till tiden när 80-talet var på väg att ta slut.
Ett sketet sleazeband från L.A hade året innan släppt en fin-fin debut- (80-talets bästa kanske) platta.
Själv inhandlade jag skivan utan att ha hört en ton. En intervju i Kerrang samt recension på deras EP, räckte. Fan att se på bilderna i Kerrang räckte, detta VAR bra!
Ett gäng hårdrockare som ville ha något som var tufft som thrash metal men samtidigt back to basic köpte skivan och föll handlöst. Resten av världen fortsatte digga Michael Jackson, Gloria Estefan, Tiffany, Glenn Medeiros, Kenny G, Debbie Gibson, Whitney Houston mfl.. Det vill säga det var som vanligt. Hårdrock (modell hårdare inte pudel) var bara för outsiders.
Men så hände något.
Plattan började sälja och sålde, sålde, sålde och ALLA hade snart köpt den. Tuttbruttorna och Svennebanan-snubbarna bara älskade G`n`R.
Suck!!!
Man undrar bara - kan inte topplistetuggare hålla sig till de ofarliga skivbolagsprodukterna som de annars är så bra på att köpa. (Numera ladda ner - helst som sur-jävla-ringsignal)
Slash själv summerade fenomenat ganska bra i en intervju där han så något i stilen med "Det ser säkert rätt coolt ut att ha vår platta stående brevid ens Michael Jackson -skivor".
Så sant, nu kunde man lyssna på "lite farlig musik" som till och med var inne.
Jag tröttnade lite på bandet men hängde på till Use .. fast där fann jag inte samma band som på Appetite.
Civil war och You could be mine är fortfarande svinbra låtar med Guns pt2, men så bra som med den otroligt svängige Steven Adler blev det aldrig.
Jag vidhåller att Appetite är en av de bästa debutplattorna någonsin (i min bok) tillsammans med Never Mind the bollocks, Ramones första, Manic Street Preachers - Generation Terrorists, Television - Marquee Moon och några till.
Men att ett människor med usel smak spelade sönder denna fantastiska skiva det smärtar än och det är därför jag känner kalla kårar när jag läser Virtanens hyllning samtidigt som jag hoppas på att han (Virtanen) var full(tankad) på gratis öl.
Bästa låten på Appetite: Think about you. Klart underskattad och med Steven Adler på koskälla, fy fan va bra!
The Moderns - The Vertex
Jag vill naturligtvis passa på att nämna två av Sveriges bästa modsband The Moderns och The Vertex dessa två band kan du läsa massor om på Punktjafs.
Du kan också lyssna på The Moderns HÄR!
Och på The Vertex HÄR!
Du kan också lyssna på The Moderns HÄR!
Och på The Vertex HÄR!
Topp 15 - bästa brittiska modslåtarna från retrovågen -79
Sommaren lämpar sig bäst för lite fin nostalgimusik. Så inför gårdagens promenad laddades MP3-spelaren med engelsk modsmusik från retrovågen –79.
Min 15-i-topp-lista (för dagen) ser ut så här:
1. Aces – One way street
2. Lambrettas – Daa-a-ance
3. The Chords – Maybe tomorrow
4. Secret Affair – Time for action
5. The Crooks – Modern boys
6. Squire – Face of youth today
7. The Accidents – Blood spattered with guitars
8. The Reputations – I believe in you
9. Purple Hearts – Jimmy
10. The Jolts – Mr Radio man
11. Merton Parkas – Plastic Smile
12. Fast Cars – Kids just wanna dance
12. Back to Zero – Your side of heaven
13. Jimmy Edwards – In the city (Jepp en udda version av The Jam gamla örhänge)
14. The Letters – Nobody loves me
15. Speedometers – Out on the streets
Utanför listan, men bästa coverlåt The Chords – Hey girl
Secret Affairs Glory boys och The Chords So far away är två plattor som än idag star som utropstecken från den perioden.
Glöm inte att kolla in The MOD-Pop-Punk-archives där finns allt du behöver veta om dessa genrer, dessutom kan du ladda MP3:or...
Min 15-i-topp-lista (för dagen) ser ut så här:
1. Aces – One way street
2. Lambrettas – Daa-a-ance
3. The Chords – Maybe tomorrow
4. Secret Affair – Time for action
5. The Crooks – Modern boys
6. Squire – Face of youth today
7. The Accidents – Blood spattered with guitars
8. The Reputations – I believe in you
9. Purple Hearts – Jimmy
10. The Jolts – Mr Radio man
11. Merton Parkas – Plastic Smile
12. Fast Cars – Kids just wanna dance
12. Back to Zero – Your side of heaven
13. Jimmy Edwards – In the city (Jepp en udda version av The Jam gamla örhänge)
14. The Letters – Nobody loves me
15. Speedometers – Out on the streets
Utanför listan, men bästa coverlåt The Chords – Hey girl
Secret Affairs Glory boys och The Chords So far away är två plattor som än idag star som utropstecken från den perioden.
Glöm inte att kolla in The MOD-Pop-Punk-archives där finns allt du behöver veta om dessa genrer, dessutom kan du ladda MP3:or...