Farbror Punk -

Homo Electrica

När jag igår googlade på Punktjafs. Jag gör det ibland för att se om man är länkad eller om folk bara gôttar sig åt att ladda upplagda mp3:or. Hur som helst hittade jag en länk från Punk Business Manager nån snubbe med förkärlek till punk i allmänhet och gammal svensk sådan i synnerhet. Länken var till min intervju med Frederik Ekerhed a.k.a mannen bakom kultbandet 09 och tillika medlem i Bagarmössen och Homo Electrica. Det fina i kråksången var naturligtvis att båda spåren från singeln fanns att ladda ned på sidan. Och snabbare än man säger: moderat kulturpolitik förespråkar hårdare tag mot nedladdning, satt jag och avnjöt "Beat on".

Nu tror ni säkert en kulturkofta som jag har allt i svensk punkväg. Men ICKE! Homo Elecrica hade jag aldrig hört 09 däremot.. nåväl. Så för att låta er andra upptäcka denna lilla kultplatta som kostade hela 1500 kr att göra, besök Punk Business Manager och låt er smaka.

Nedan kan ni läsa min intervju med Frederik Ekerhed och historien bakom Homo Electrica.

Nå Frederik vi tar det från början Homo Electrica?
- Ja du vet när man är en 14-15 år så vill man bli rockstjärna för att få brudar. Vi ville spela rock och få tjejer. Det var vårt mål! Vi var egentligen en rätt udda samling. Själv var jag stort Bowie och Lou Reed fan. F ö så klippte jag mig med Lou Reeds platta "Rock n roll animal" som som mall, jag tog med plattan till min frisör och sa; Så här vill jag ha det! och då, tidigt sjuttital, var snagg riktigt kontrversiellt, hade jag vågat, så hade jag också färgat det också...

När vi bildade Homo Electrica hade jag just upptäckt punken, mycket tack vare att vårt skolbibliotek faktisk hade New Musical Express. En tidning som jag läste varje vecka. Det var Pistols naturligtvis, men Eddie and the hot rods var nog de som jag gillade mest.
Vår gitarrist "Badis" var stort Alvin Lee/Ten Years After fan. Och var mer inne på gitarrhjälteprylen. Marshallstack och Les Paul.
Basisten Rolf hade aldrig spelat innan, men vad gjorde väl det? Vi var polare och att lära sig spela var inte så märkvärdigt.
Björn, trummisen, var egentligen den enda som hade tidigare erfarenhet av att lira i ett band, fast om jag minns rätt så var han inte på det amerikanske västkustsoundet modell Eagles.Take it easy..No way *S*
Men trots olikheterna så funkade vi väldigt bra tillsammans.
Vi hade replokal på skolan, dvs Nya Elementar Gymnasiet . I början lånade vi prylar. Jag minns att jag släpade med mig PA-t på tunnelbanan, EN GÅNG, innan jag köpte loss det och kunde låta det stå kvar i replokalen.
Homo Electricas repertoar bestod faktiskt mest av vårt eget material. Och så tjatade jag mig till, att vi skulle köra Velvets "Waiting for my man". Av våra egna låtar var nog "Beat on" den punkigaste. Låten hamnade också på vår singel tillsammans med Survivor.

Ja hur kommer det sig att man gör en "hemmagjord platta". Det här var ju ändå tidigt 1977 och DIY hade ännu inte slagit igenom med full kraft.
- Vet inte hur det kom sig. Men Badis och Bengt Kirshon var polare. Bengt var gitarrist i Madhouse och de var det första "punk/nyavågen" bandet att ge ut en platta, så jag antar att det var en bidragande orsak.
Själva inspelningen var mindre avancerad. Vid den här tiden hade vi börjat i gymnasiet men tjatade till oss en spelning på vår gamla skola och fick lira i skolans aula, det blev faktiskt så många elever att vi var tvungna att köra två set.
Nå i alla fall. Till spelningen fixade vi fram ett 16-kanals mixerbord och en revox-bandare. Så det lät jäkligt bra ! Dessutom var det första gången vi hade medhörning snacka om att uppträda som proffs *skratt*.

När publiken, efter sista setet, lämnat aulan, så satte vi båda låtarna live. Vi spelade dem bara, inga märkvärdigheter bara rakt upp och ner. Så där stod vi med en mastertape som inte kostat fem öre. Nu gällde att hitta det billigaste presseriet. Så vi ringde runt till alla som vi hittade i telefonkatalogan.
För att ytterligare få ner priset så skippade vi helt sonika b-sidan och klämde in båda låtarna på a-sidan. På så sätt blev matriskostnaden minimal. Jag tror det hela gick lös på 1500kr för 200 ex. Omslag och etiketter klippte, klistrade och vek vi själva.
Så vår singeln måste nog vara en av de billigaste plattorna någonsin!!
Jag kollade förresten vår platta på nätet där fanns det en till salu i Tyskland för 90 Euro (runt 900 s kr). Snacka om bra investering. (skratt).
När vi sedan var hade plattan klar så var den inte speciellt svår att bli av med. De flesta exen sålde vi i plugget, men vi lyckades att få några skivbutiker att köpa in 1-2 ex. Vid den här tiden så var de rätt förvånade över att någon bekostat en egen platta.
Badis skickade också 3 ex till Sveriges Radios grammofonarkiv.

Men hängde tjejerna i klasar runt er nu när ni hade fixat en egen platta. Ni måste ju ha varit lite hjältar i plugget ?
- Skratt ...Jo det blev faktiskt lite så. Jag minns att vi lirade på någon ungdomsgård som var nästan helt tom förutom en hel del tjejer som kommit för att höra oss.
Men redan hösten -77 så splittrades Homo Electrica. Det rann bara ut i sanden s a s. Vi var inte osams eller något. Utan vi bara slutade och började istället att lira med andra. Jag hade redan "gästat" Bagarmössen vid några tillfällen, så det blev att jag hängde med dem.
Så efter ett och ett halvt år. 10-talet spelningar samt Sveriges billigaste singel så förpassades Homo Electrica till rockhistorien.

Men Frederik..namnet då. Var det en hyllning till glamrocken och T-Rex (Electric warrior) ?
- Nej faktiskt inte. Man kan nästen tro det eftersom jag var inne på glamrock. Men det var Badis som kom på namnet. "Den elektriska människan"..fast nu när man lärt sig lite mer latin så har jag lärt mig att det ska vara Homo Electricus..(skratt).

2008-03-27 @ 15:10:22 Permalink Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tyvärr har jag inget med Rex De Rox och kan därför inte bjussa på musiken. Men kanske någon i läsekretsen är ägare av EPn i väntan på ett eventuellt CD-släpp.

2008-03-23 @ 10:53:48 Permalink Kommentarer (5) Trackbacks ()

Bättre förr?

När jag som fjunig 12-åring kom i kontakt med NME blev jag helt betagen av alla nya band som jag hittade i tidingen. Då - 1977 växte de oberoende skivbolagen upp, likt svampar ur jorden. Men det fanns två bolag som redan hade etablerat sig året innan, nämligen Stiff och Chiswick. Eftersom jag inte visste bättre trodde jag allt som bolagen släppte var punk eller nya vågen, vilket var helt fel. Men tack vare min naiva inställning till "den nya musiken" svalde jag rubbet. Om det sedan var Stiffartister som Nick Lowe, Larry Wallis, Ian Dury, Tyla Gang eller Chiswicks ännu mer varierade utbud - Radio Stars, Whirlwind, Little Bob Story, Motorhead, The Rings, Amzorblades, Jeff Hill, Rocky Sharpe & The Razors och The Count Bishops, spelade ingen roll. Jag gillade allt!

Mer än trettio år senare är jag jävligt glad att jag inte visste bättre och därmed inte bar trångsynthetens glasögon. För 1976-77 fanns inga regler om hur punk skulle låta och som nyfiken tonåring spelade det ingen roll om det var ölstinn r´n´b med Dr Feelgood, amfetaminsnabb hårdrock med Motorhead, punkpoesi med Patrik Fitzgerald eller ens knepig synth med Human Leuage och Devo, jag skyfflade in allt tack vara punkens öppenhet.

Och visst fan kan man säga att punken dog runt 79-80 när det plötsligt fanns de som bestämde hur punk skulle låta och hur punkare skulle se ut. Idag är punken liksom hårdrocken uppdelad i mer än tiotalet sub-genrer och för mig är det naturligt att gilla i stort sett allt, eftersom det påminner om den mångfacceterade upplevelse jag hade som ung.

Dagens länktips är Powerpop Criminals som bjussar på klassiska The Bishops live att ladda ner. Dessutom bjuds det på de stentuffa coversinglarna Mr Jones och I want candy. Glöm trött gubb-blues eller svintrist modern Beyonce r´n´b detta kära vänner är äkta vara. Korka upp påskölen och njut.

2008-03-21 @ 10:54:43 Permalink Kommentarer (13) Trackbacks ()

Som om punken aldrig hänt

Debatten kring lågt sittande byxor engagerar tydligen och plockar fram den inneboende lille Stalinisten i oss.

Det hela börjademed att en 12-årig kille stängdes av från skolbespisningen, då personalen ansåg att det var ohygieniskt att visa kalsongerna. Tolvåringen tyckter det hela är löjligt. Och Aftonbladets forum fylls av läsarröster som tycker att "ungjävlarna" ska dra upp byxorna och lära sig veta hut!

Själv kan jag inte annat än skaka på huvudet. Och inse att inte ett skit har hänt sedan raggarungdomen upprörde känslor på 50-talet. Eller problemen med de långhåriga modsen för att inte tala om de risiga punkarna och satanistiska hårdrockarna och Marilyn Manson-fansen, decennier senare.

Samma Svenssons som tycker att ungarna borde veta hut spöade upp punkare som den 15 åriga Christina Ros bara för att hon var punkare och borde lära sig veta hut! . Det kommer alltid att finnas rädda och osäkra "Svenssons". Människor som aldrig vågar avvika från "normalnormen" och därför slår till mot minsta avvikelse. Det är dessa personer som idag har en frisyr av modernt punksnitt eller kläder som förr var gatmode. Människor som följer minsta motståndets lag.

Personligen fattar jag inte vitsen att visa upp kalsongerna, men skulle aldrig vilja förbjuda det. Jag minns själv hur det gnälldes när man gick omkring i utslitna jeans och läderjacka med kedja modell Dee Dee Ramone. Inte fattade de vuxna varför jag ville gå omkrig så där i trasiga kläder.

Som lärare skulle jag aldrig ödsla energi på att gnälla över elevers klädsel och hurvida man får ha mössa eller keps på. Jag är där för att få dem att lära sig något. För att de någonstans senare i livet ska slippa ångra att de inte fixade engelskan eller att ta sig in på gymnasiet. Jag vill att de ska lyckas och ta tillvara på sin egen förmåga. Inte för att agera moralpräst eller stilpolis.

2008-03-20 @ 21:12:30 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Stranded - från punk till posörpop

När Anders Tapper och Klas Lundig startade sitt fanzine Stranded var det punk för hela femman. Något som också initialt präglade första skivsläppet - Live på Verket EPn. Men med nästa samlingsskiva Pop Job breddade man innehållet. Kai Martin & Stick, Schnabel, Lustans Lakejer och N-Liners var alla band med rötterna i punken men med ett mer mångfacceterat sound än det råa punköset. Man släppte också industribandet - Plast, rockbandet Esso & The Oilers som delade skiva med modsbandet Studio Sex. Samt glammiga Easy Action.

Vad bolaget sedermera kom att bli synonymt med var postpunken. Reeperbahns Peepshow. Uppsalas Svart. Lustans posörpop, Tom Wolgers Mockba Music och "syntpopiga" Ra-ta-ta. Och när man i slutet av 90-talet sammanfattade Strandeds karriär med samlingen "Unga Moderna", var det uteslutande musik av ovanstående kategori samt undantaget Ajo, Ajo av och med Incest Brothers. Men inget Schnabel, Gigolos, Studio Sex, Easy Action eller Plast så långt örat kunde nå.

Därför passar jag på att påminna er om "det andra Stranded".
Läs om hur det började.

Så här lät det!
Easy Action - Som hundar
Easy Action - Om jag vore kung
Easy Action - En ganska rolig lek
Schnabel - Herre med portfölj
Studio Sex - Den gråa vardan
Gigolos - Jag vill va i Moskva
Plast - I köket desperat
Plast - Fabrik

2008-03-18 @ 21:33:20 Permalink Kommentarer (6) Trackbacks ()

Ibland hittar man ett och annat.

Nyligen när jag rotade igenom mina videokassetter, ja de som finns kvar vill säga, hittade jag några trevliga guldkorn. Jag hade helt enkelt glömt bort att jag fört över en del av mina V2000-band tiill VHS. Visserligen är det nästan 10 år sedan men ändock borde jag väl ha kommit ihåg det.
Det var en del blandat från Casablanca och Guldslipsen. Visserligen inte av den finaste kvalité. Men hur många har JAPOP och Slobobans Undergång kvar från Guldslipsen?
Det var också Tant Strul och Rost från programmet Elektriska Trädgården även "Youre so beautyful" med Alien Beat. Å inte nog med detta från Casablanca fanns också Pal Ritz & The Piccolos och Madhouse i suveräna "Tel Aviv Beat" och "Live and die", varav den första inte alls blev så svängig på platta som live.
Och på tal om Madhouse på Punktipset har det figurerat inlägg om att Crillan Falk skulle ha varit, ja eller inte, med i Madhouse. Såklart Crillan Falk har varit med i Madhouse. Här ses han skönt svängande med sin bas.

Jag kommer att rippa alla klippen och antagligen skicka videon till Von Oben ifall han vill göra något med materialet. Har även en del Wilmer X, Nomads å annat svenskt, som jag dock är ruggigt osäker på om det ens är värt att rippa på grund av den risiga kvalitén. Problemet med V2000 var att man hade vändbara kassetter dvs halva bandbredden så det blev alltid en massa drop-outs och andra bandstörningar. Å andra sidan var ljudet som oftast mycket bättre än på VHS.
Nåväl vi får se när jag får tummen ur för att rensa bland videobanden.
Men räkna med att jag lägger upp JAPOP så snart jag rippat "Nånting mer" och "24 Karat".

2008-03-16 @ 11:14:00 Permalink Kommentarer (3) Trackbacks ()

Videoalbumet - framtiden som aldrig kom

I åttonde klass, det vill säga våren 1979, ombads vi skriva om hur framtiden såg ut när vi var 30 år - 1994. Som den teknikintresserade tonåring som jag var handlade det om magnettåg, rymdfärjor, bilar med självnavigerande system, bildtelefon och tunneln under engelska kanalen. Dessutom förutspådde jag att vi skulle köpa våra skivor som videoskivor. Ja, det hade pratats mycket om Laserdiscen och dess möjligheter. Då jag liksom de flesta svenska ungdomar var svältfödd på musik i TV, såg jag framför mig en möjlighet där artister spelade in skivor och videor parallellt. Antingen som promotion-filmer eller som rena liveupptagningar.
Gissa om jag fick rätt?

Nä, såklart inte. Å andra sidan hade ingen 1979 förutsett MTV. Men däremot var Blondie först ut med videoalbumet. När Eat to the Beat släpptes, var det både som vinyl och som en video där man kunde se alla låtar. Jag minns att jag själv tänkte: Det här är bara början. Men, tji fick jag! Videoalbumet dog innan det ens var fött.
Visst Eurythmics gjorde "Savage" som videoalbum, Soft Cell hade "The non-stop erotic video album" och Queensryche släppte sin konceptskiva Operation mindcrime som video. Men annars kan jag inte komma på något riktigt videoalbum, där alla låtar från en skiva gjorts som video. Jag försökte Googla på videoalbum, men lyckades inte hitta det jag sökte.
Vad jag däremot kom att tänka på var att Michael Jackson töjde på konceptet promotionvideo med sin "Thriller". Och att Pete Townshend gjorde ett slags videokoncept på sin skiva White City.

Den enes bröd den andres död.
Om nu videoalbumet dog på grund av MTV så, om inte föddes så, i alla fall närdes Video-EPn av musiktvkanalen.

Konceptet var enkelt. Artistens fyra senaste hits på en videokassett eller varför inte CD-Video som var 80-talets grej som aldrig nådde svedala. Titta bara på alla underbara omslag nedan. Förutom amerikanerna så älskade japanerna Laserdiscen och att göra coola musik-laserdiscar.

Laserdisc samt de gulfärgade CD-videodiscarna med Style Council som aldrig nådde Sverige.

Film och konsert på Laserdisc. Coolare än DVD.

Motels live samt Pålle Makkartny TV-special på Laserdisc, nostalgi.

Fräcka japanspecialare. Dead or Alive samt Visage-videos som Laser-album.

Så här mer än 30 år sedan framtidens medium på skiva (Laser Disc) har man inte ännu lyckats enligt mig att överföra min febriga upphetsning till DVD. OK,när jag läste om formatet väcktes alla förhoppningar som inte infriades med CD och VC, samt alla variatioer på det CD-i och liknande. Men när det kommer till musik på dvd har inte videoalbumet återuppväckts. Nej, vad man ofta gör istället för att rota i arkiven. (Med vissa undantag.) Är att filma banden med typ 30 kameror på någon spelning fixa bra surroundljud och fylla ut anrättningen med skakiga fansvideor och intetsägandeintervjuer. Men allvarligt talat, är jag sugen på säg Slade, vill jag inte se dagens Slade filmat.Nej, jag vill se Slade in Flame, Slade på Top of the Pops, Slade live 1974. Eller till och med Slade på 80-talet.
Och skulle nu något bolag satsa på att göra en dvd med promovideor. Ja, då är det typ 15 videor på en skiva?!? Nästan fem gig och 15 videor. En bra DivX-video behöver inte vara mer än 30-70 meg beroende på upplösning och ljudkomprimering. Och om alla videor är i snitt 50 meg.Ja då får man plats med 100 st på en DVD. Låt vara att surround saknas. Men med 100 videor kan man göra en bra samling över ett årtionde eller en musikgenre typ hårdrock eller punk.

Jag tror inte heller att Blue-Ray kommer att nyttja utrymmet på ett vettigt sätt. Det blir säkert en massa godis men så kommer alltid Hi-Fi-nördarna gasta om att okomprimerat är bäst. Och visst de har ju rätt Grind låter ju så mycket bättre genom gulpläterade kontakter.

Avslutningsvis. När jag läste i senaste Close-Up om avdelingen "Soundchecks" död och att skivbolag ska stå för innehållet på gratis cdn som medföljer tidningen. Då slog det mig. Varför utvecklas inte konceptet till att inkludera promovideor också. Det kostar säkert inte mer att göra en DVD istället för en cd att skicka till Close-up prenumeranterna. Så här tänker jag:
Släng in hälften promovideor på dvdn lite intervju, live och annat promokrafs, skrivbordsunderlägg, skärmsläckare osv.. samt 15 talet vanliga ljudspår. Personligen skulle jag då få dubbel glädje av min skiva. För vem vill inte både se och höra sina nya och gamla favoritartister?

2008-03-14 @ 12:13:04 Permalink Kommentarer (4) Trackbacks ()

Vem värnar om promotionvideon som inte slog?

Det är lustigt hur lättpåverkad man är när det gäller musik. Direkt jag läser om ett band eller en genre vill jag genast höra eller se på musiken.
När jag läste Daniel Dellamortes bok om svensk dödsmetall var jag tvungen att plocka fram gamla Nihilist och Therion-demos. Rota fram min kassetter med Agony, Damian och Exile. Bara för att de var med i boken.
Samma sak när jag för ett par veckor sedan köpte Uncut med ett långt Facesreportage. Då var det bara att peta ner boxen och videosamlingen i mediaspelaren för att njuta av bandet som hade en egen bar på scen.
Fan, tänk att Rod Stewart varit så cool.

Och igår var det dags igen. Jag såg dokumentären Punks Not Dead och ett tu tre var jag på videojakt efter "90-talspunk". Rancid, NoFx, Pennywise, Lag Wagon, Green Day, Bad Religion med flera. Social Distortion åkte också så klart med eftersom jag redan haft deras videor i min mediaspelare en dryg vecka nu. Passade även på att förse mig med Distillers, Transplants och Casualties videor.
Behöver jag tillägga att morgonens bussresa var rejält uppiggande.

Det är just sånt som gör Internet till min livsnerv. Att genom några knapptryck hitta musiken eller som i mitt fall videor med de artister jag för tillfället suktar efter. Naturligtvis är det de "olagliga" kanalerna som tillhanda har det jag söker efter. Och jag frågar mig varför inte det finns oficiella lagliga varianter på detta? För trots allt är som ofta kvalitén på videor mycket varierande. Och att ha en video med stora pixelblock och en ljudkomprimering som får en att tro att det är 1900-tal igen känns jävligt frustrerande.
Nä, jag skulle önska att skivbolagen plockade fram sina gamla, och nya, promotionvideor och genom exempelvis länkning från YouTube kunde jag köpa en bra avi-fil med minst 192 kbs -ljud. Till priset av typ 5-10 svenska riksdaler. Eller så kanske man kunde få ladda obegränsat för en klumpsumma.

Nåväl. Jag har bloggat om detta förr och jag tror inte vi kommit närmare denna framtidsdröm. Nä, jag antar att vissa promovideor kommer att ligga på hyllorna tills magnetoxiden släpper och sedan är promofilmen ett minna blott. För om den inte sålde när den kom är den inte värd att få en ny chans. Inte ens som kultfenomen. Men visst är vi väl många som skulle vilja ha musikvideor med bra kvalité istället för de sugiga dintub-versioner som vi tvingas "skjuta i oss" för att hålla abstinensen i schack.

Just nu vill jag ha promos med:
Docent Död - Alla helgons dag
Vad som helst med Rialto och Ordinary Boys
En knippe Aussie-rock-pop: Cold Chisel, The Sports, Hoodo Gurus, Lime Spiders, Celibate Rifles, Rose Tatto och Hush.
Wall of Voodoo
Del Lords
Del Fuegos
Love & Rockets (ja, jag saknar några av deras videor)
Shakin Pyramids
Och hur var det med Screaming Blue Messihas???
Samt Pandoras Box - Jim Steinmans projekt där Ellen Foley sjöng. Och så vill jag säklart ha Stupid Girl och We belong to the night med just Ellen.

Ja, fan och Jannicke Sin egen stil och Criss 99 The Rebels och Cactus World News och Wilmer X och Wannadies och This Perfect Day och....Stockholms Negrer ... jaja.
Önska kan man ju alltid.