Farbror Punk

En svensk motsvarighet till den suveräna samlingen Do The Pop med Australiens skramligaste och mest fuzzade garageband, hur skulle en sådan samling kunna se ut?
Frågan är ställd av Pecka i Gävle, som i sin tur fått frågan av några amerikaner.

Och när jag funderar över en dylik antologi, finns det sådan som känns självklart. Band som Nomads, Wayward Souls, Psychotic Youth och The Sinners bör naturligtvis finnas med. Singelpärlor som Shoutless klassiska Insane och Problems Kroppsvisit.
Men sen då?

När Svenska garagevågen svepte fram bildades mängder av band. De flesta höll precis som sina amerikanska förebilder bara för en eller ett par fantastiska låtar. Men andra som The Creeps utvecklades och blev framgånsrika.
Och när man är inne på The Creeps vilken låt väljer man då? Nåt från första farfisa-plattan, eller läckra "Now dig this"?
Minns ni överhuvudtaget alla band, jag känner mig själv osäker.
Crimsom Shadows, The Pyromaniacs, Mosquitos, Dr Yogami, Stomach Mouths, The Public Vein, Hidden Charms, The Slammers, Hollywood Indians, The Bangsters, Maryland Cookies, Slobster, Undertakers, Pinheads, Zap-Guns, Backdoor Men, Watermelon Men, The Extremes, Pushtwangers, Dead Scouts, Bottle - Ups,  Cornflake Zoo mfl...

Men, ska man inkludera band som Guitarr 66 från Ljusne?
Personligen tycker jag att Rock Set från Piteå är självskrivna, bandets tidiga influenser var Dr Feelgood och Eddie & The Hots Rods och de liksom The Pinheads gled mer mot garagerocken när 80-talet kom. Men håller ni med?
Och hur är det med Madhouse känns inte Innervoice som en nyavågen-garagelåt?
Klippans eminenta Kommisarie Roy, Legendary Lovers, Friends Inside borde inte även de vara med?
Och Union Carbide... visst är de också rätt. Precis som Sonic Surf City. Och allt LP Andersson varit inblandad i eller är Voodoo Dolls för mycket rockabilly och Cry för mycket punk?
Och Sator då?

Ja, kära bloggläsare. Som ni ser är det ett delikat problem att välja band och låtar. Därför vill jag ha igång en diskussion kom med era tips och förslag. Tänk ett varv extra för ibland är punk och slammerrock samma sak, Stoodes - Psycotic är definitivt slammerskolan, men klassas som punk...
Kom igen låt förslagen strömma in.

Metallica toppar försäljningslistan. AC/DC säljer slut sin kommande konsert på elva minuter.Och Sweden Rock är Sveriges största musikfestival. Hårdrocken är den populärste musikformen vill jag frankt påstå.
Men, hur ofta ser du någon typ av "hårdrock" i våra svenska TV-kanaler. SVT la ner Rundgång trots finfina tittarsiffror. Och de komersiella kanalerna ska vi inte ens tala om. De vet inte ens vad ordet musikintresse betyder.

Nä, det finns en vrång inställning hos SVT och ett ekande mentalt tomrum hos de komersiella tv-bolagen. Man behöver inte vara raketforskare för inse att här finns en potentiell storpublik och en möjlighet att tjäna pengar på reklmintäkter!  

Om jag sysslade med TV då skulle jag kunna tänka mig följande programförslag:
En hårdrocksvariant på Doobido/Så ska det låta, där deltagarna får framföra "Highway to hell", "Starstruck", Ace of spades", "Fade to black" och "Fear of the dark". Vilken perfekt familjeunderhållning på fredagskvällarna.

För de unga skulle man köra igång "Lilla Glamspegeln" där svenska glam/sleazeband som Vanity Blvd och Crazy Lixx intervjuas och spelar live, dessutom gör man i varje program en rejäl djupdykning i den japanska visual-kei-scenen.

För de som vill ha lite tuffare tongångar finns programmet Impax (En stålsort som är både stark och seg, ja man har ju jobbat i metallbranchen förr). Där kan man se inhemska storheter som Amon Amarth och The Haunted såväl som de senaste indonesiska black metalbanden och amerikanska ny-thrashband. I varje program tittar man dessutom på ett klassikt extremmetalband; Possessed, Sepultura, Dark Angel, Bathory, Candlemass och Hellhammer är några av de som avhandlas.

Förutom ovanstående förslag utökar Kulturnyheterna programtiden med tio minuter där man helt ägnar sig åt hårdrocken, de senaste böckerna, intressanta konserter samt DVD och cd-släpp.
Dessutom återanställer jag Melker och Mattias för en ny omgång av Rundgång.

Nu är det som sagt inte jag som styr musikutbudet i TV. Men om någon av de ansvariga har lite av egen tankeförmåga så finns publiken bland såväl ung som gammal, kvinna som man. Å andra sidan kanske vi inte vill att TV-4 sätter sina fekaliefingrar i vår musik för en tuffare variant av IDOL. 
För vem vill se ett gäng pandasminkade och spikarmbandsklädda tonåringar målbrottsgrowla "Blashyrkh" eller försöka sig på lite sköna dödsgrymt när de tolkar "Into Crypts of Ray". Å tredje sidan, kanske är det just det man VILL se.
Eller?

I en DN-artikel från 2006 (Tack för länken Pecka) skriver Niklas Wahllöf om 40plussarnas nostalgitripp och att de likt sina föräldrar förvandlats till smakdomare och jätteproppen Orvar.

Jag förstår vad Niklas menar och jag känner igen "typen". JO, jag är nog lite sån själv. För visst kan jag tjusas av nya band men har svårt att bortse från min totala kärlek till exempelvis Ramones musik.

Fast Niklas missar lite att varje generation plockar ur gårdagen musiksliska mylla och sedan sätter sin egen prägel på musiken. Det är få musikstilar om några som kan kallas originella. Inte ens hip-hop och techno är i sin form opåverkade av gammal musik.

NIklas ondgör sig också över att punkarna dokumenterar sin musikaliska revolution. Själv älskar jag dokumentära filmer och böcker som berättar om en period eller ett sound. Skitsamma vad det än må vara disco, västkustsoundet eller ett bortglömt garageband. Det är en bit spännande populärhistoria som jag får ta del av. Det senaste exemplet är thrashdokumentären - Get thrashed som för en vecka sedan förgyllde min tillvaro. Och nä, thrash var i grund och botten inget nytt. Men det revitaliserade hårdrocken och punken på samma gång genom att korsa de två. På samma sätt som Ramones gjorde med 60-talspopen. Så varför då inte bara totalfrossa i Metallica, Anthrax, Exodus, Megadeth, Possessed, S.O.D, Vio-lence, Overkill, Destruction, Kreator, Celtic Frost, Razor, VoiVod, Dark Angel osv. Då det piskar pung fortfarande.

För vad är ny musik egentligen? Och vad är musiknostalgi?
Är det nostalgi när jag hittar ett för mig okänt band från 60-70 eller 80-talet?
Är ny musik ett band som lånar lite här och lite där och likt japanerna blandar en härlig kompott av allt?
Jag vet inte. Jag vet bara att det för mig är viktigt att kunna hitta element i musiken som tilltalar mig. En strof som minner om Clash, ett ackord som låter The Who, en röst som får mig att tänka på Ronnie Spector, Eddie Cochran, Olle Ljungström, Udo Dirkschneider, Sam Cooke eller varför inte Agela Gossow.

Visst kan jag förstå att det är lite patetiskt att punkaren är nostalgisk, vi trodde liksom alla andra unga att vi aldrig skulle bli gamla. Men för de flesta minus Sid Vicious och hans gelikar så är det oundvikligt. Och visa mig den vuxna person som inte bär med sig sin ungdomsmusik in i medelåldern om så bara när man tagit ett par kalla öl, jag tror inte han eller hon finns. Å andra sidan tror jag att många av de jag känner lika lätt går igång på Ebba, som på Kent, Europe, Iron Maiden, Skunk Anansie, Stones eller Fugees.

Jag tror att för dessa så har rocken haft många "stora ögonblick" som de gärna ser tillbaka på och minns. För visst var Axl Rose lika tuff som Johnny Rotten, Elvis, Joan Jett och Klaus Nomi. Och vi bär alla våra personliga revolter inom oss vare sig vi koketterar med dem eller inte.

Så kära bloggläsare. Var underbart aktiva och ge exempel på din personliga revolt. När exploderade allt och du visste att detta var "skiten".
Var det när du såg Magnus Uggla i Örebros Folkets Park 1977, Bob Marley på Grönan, Rage Against The Machine på Hultsfred eller när du på språkresan hade turen att se Steve Harley & The Cockney Rebels och dessutom köpte Mott The Hooples liveplatta.

Bara som exempel så kan jag säga att när jag såg Kiss på bild första gången visste jag att de skulle vara allt det där jag letade efter. Sedan dess har kickarna och revolterna avlöst varandra, men alla är de mig lika kära och förblir en del i min personlighet.
Och för dagen är det Trashcan Darlings som är coolast, bäst och svängigast.