Så klart att jag vill betala…
Nyligen gick jag med i ett forum på nätet. Ett forum som tillhandahar uteslutande brittiska TV-program. Orsaken att jag gick med i forumet är att jag rent allmänt är lite anglofil, men att jag specifikt ÄLSKAR BBC-dokumentärer, primärt om musik. Det ska erkännas att också Channel Four har producerat några riktigt bra dokumentärer. Då det är ett forum som delar program gäller det att följa vissa regler. Som att ladda upp like många bytes som du laddar ned, annars är ditt medlemskap i fara. Det finns ett sätt att kringå detta. Donera pengar. För en slant för du exempelvis ladda ned 30gigabyte. Donerar du mer, får du ladda mer.
Jag kan frankt påstå att det finns inga tveksamheter till att hosta upp pengar när man skrollar genom musikprogrammen. Det är dokumentärer om producenterna Joe Meek och Phil Spector, skivbolagen Stiff och Rough Trade. Nya och gamla konsertprogram i en salig röra, The Killers samsas med Dr Feelgood och Ian Dury. Det är Top of the pops från 70 och 80-talet. Ja, till och med ärevördiga dokumentärer om Gene Vincent från 1969 och Born Fighters med Rockpile tio år senare hittar jag.
Ovan: musikdokumentären London 0 - Hull 4 med The Housemartins från 1986
Naturligtvis är det mumma för oss som älskar den här typen av program. Jag blir helt salig. Och det slår mig att bolagen själva kunde sälja den här tjänsten. För några pund kunde jag få tillgång till BBCs arkiv och fritt botanisera och ladda hem intressanta program och serier från svunna tider. Detsamma gäller såklart SVT. Vem vill inte frossa i Opp-o-poppa, Bälinge Byfest, Måndagsbörsen med mera. Jag garanterar att vi är många som skulle hosta upp kosingen med lätthet. Nu förstår jag att det finns rättighetsproblem och annan seg copyrightgröt. Men lös problemen, se an den nya tiden och inse att det finns massor av pengar att tjäna på gamla tv-program. Jag skulle stå först i kön för att få tillgång till SVTs arkiv. Tänk bara att helt fritt kunna leta i arkivet. Halvsju, Kvällsöppet, Studio-S, Hajk, Huset Silvercronas gåta och Nygammalt. Det finns något för alla.
För i ärlighetens namn kan det väl inte vara så svårt att lösa de lagliga problemen? Och tekniskt har man migrerat det mesta till digital media SLBA har sedan länge gjort kopior på alla sända program, så skulle något ha avmagnetiserats hos SVT skulle man kunna komplettera med SLBAs kopior. Hela den svenska tv-historien tillgänglig i en knapptryckning. Är inte det en möjlighet som heter duga, så säg?
Ungdomsstilar i Bollnäs - Punk
Mr Zpennare & Pastor Engan predikar evangeliet punkrock.
Men det fanns en tid innan Pure Mania när Bollnäspunkens "stora" band hette Subway Army.
Del två av subkulturen i Bollnäs - Punk.
Ungdomsstilar i Bollnäs - Mods
Vi börjar med Mods.
Jepp, det fanns en tid när modsen gled omkring på Bollnäs gator. När Parkas och Vespa var attributen som gällde.
Micke Sundström har fortfarande inte lagt Ben Shermanskjortorna på hyllan utan förgyller skoldagen för Granbergsskolans elever med stil och finess, enligt en källa ska han även ha din Parkas sparad på vinden.
. Så Micke om du läser det här plocka fram de där inspelningarna med Shades of Today så jag kan sprida dem över Internet.
Svenska AHA
1983 släpptes AHAs debutsingel Whiskey / Sovstad en fin liten platta. A-sidans Whiskey är popig glamrock i samma skola som Pelle Almgrens Easy Action. B-sidans Sovstad är en superb liten popdänga.
Jag vet inte om bandet släppte LPn som nämns i OKEJ-klippet nedan, menvore så fallet vore det skitskoj att höra den. Dessutom Niclas om du läser detta vore det roligt att höra andra isnpelningar med bandet. Och kanske få bjuda resten av bloggläsarna på eventuella demor eller liveinspelningar.
Tills dess njut av en singel med två bra sidor - HÄR!
Rocken det förgångna?
Fredrik Strage skriver insiktfullt om hur rock för honom (och kanske många andra) börjat handla om det förgångna.
Att det var bättre förr. Ja, ni fattar.
På Rockweekend för drygt en vecka sedan frågade jag Robban Becirovic om han inte kände sig "mätt" på hårdrock, om han inte tenderade att tänka "ja, men det här låter som det där eller det där" och tycka att det bästa redan är gjort.
Men till min förvåning så svarade han att så inte var fallet. Hårdrock kan man aldrig bli mätt på, det är ju en livsstil, och nej, det gjordes hela tiden lika bra musik som förr.
Själv hamnar jag någonstans mellan dessa två "musikexilensers" åsikt inför rockens varande.
Visst, är jag totalt nedkörd i mina egna upplevelser av plattor och konserter att nya upplevelser ibland bleknar. Och precis som med Fredrik faller jag i "Classic Rock-fällan" när jag plöjer genom tidningar, böcker och filmer om det förflutna.
Å andra sidan delar jag Robbans "wow-känsla" inför nya band, band som slår an den där det-här-gillar-jag känslan som gör en lika glad som man varit tonåring fortfarande. Fast, det ska erkännas, de flesta nya kickar är med band som har referenser till något gammalt, men det gör ju inte glädjen mindre över att lyssna till Körsbärsfettera, Bullet, Chick-e-chak, Monark X, Masshysteri, RAM eller något annat jag plockat upp på senare år.
Fredrik menar att så länge men fortsätter att gå på konserter har man möjlighet att med tiden kanske tycka att; Den där spelningen med Springsteen i år var inte så dum ändå. Det kan jag bara hålla med om. Jag har sett Metallica med Cliff Burton på Roskilde -86. Men även sett dem senare på samma scen och de har alltid levererat eminenta spelningar. Hårdrockens Springsteen helt enkelt. OK, Battery, Sanatarium och naturligtvis Pulling teeth kommer aldrig att bli så bra som då 1986, men det är ju enstaka låtar.
Metallica med Ciff Burton - Roskilde -86.
Ett annat bra exempel är Hellacopters. Hur mycket dist, svett och röj som de bjöd på som förband till Nomads och Dictators går det faktiskt inte att jämföra med senare års spelningar som välojad och väljudande rocknrollmaskin. Visst känns det lite kul att ha sett Hellacopters pre-Supershitty to the max, men jag skulle inte säga att de var bättre förr.
Så hur är det för er, är det så att ni ständigt jämför med den gyllene eran och därför struntar i att se spelningar?
Eller är det så att ni fortfarande går och ser spelningar med t.ex. Ac/Dc för att de ändå är Ac/Dc och därmed alltid levererar? Detsamma skulle kunna gälla den outrötteliga rocknrollmaskinen Motorhead.
Ge mig era kommentarer.
Filmtipset ... eller inte - Blödaren
Hur som helst Hans G Hatwig, Poster & OKEJs skapare hade såklart ett finger med i spelet för Blödaren, som gavs ut av en annan "affärsman" Bert Karlsson på Mariann Video. Det kan tilläggas att Blödaren blev inte den framgång Hans och Bert hoppades på, men ett par år senare tog de revansch (höhö) med klassikern - Gröna Gubbar från YR, inspelad på Berts sommarland.
Men här alltså Blödaren, den första svenska videorysaren.
Do you remember .... eller kanske inte...
Ni som läser bloggen vet att jag inte längre är en "skivsamlare", i den fysiska bemärkelsen. Jag samlar ju bara ettor och nollor. Men jag måste ändå tillstå att jag är lyckligt lottad som fått vara med om den speciella känslan som det innebär att köpa en ny LP. Öppna den, känna doften och det speciella pirret i kroppen när det där första knastret hördens, precis innan första låten rullade igång.
Jag har dessutom fått växa upp med underbara skivomslag som "skolbänken" till Alice Coopers - Schools out, det blinkande ögat på Sweet Give us a wink och Led Zeppelins "fönsterplatta" - Physical Graffiti.
Att dessutom köpa en singel i ett blidomslag och väldigt ofta med en lika bra B-sida som A-sida, en A-sida som många gånger inte fanns med på en kommande LP. Allt detta gjorde att musiklyssnandet var en fysik upplevelse för alla sinnen. Något som saknas i dag när man bara har musiken i datorn, MP3-spelaren eller telefonen. Visst man kan se bilder läsa information med mera på nätat. Men så speciellt sinnesutvidgande blir inte upplevelsen. Nu är detta inget jag sörjer för egen del. Men jag kan tycka lite synd om de unga som bara får musiken. Inte hela upplevelsen. Å andra sidan vet de inget annat och är säkert nöjda med sin situation och tycker bara att fysiska skivor är nåt otympligt stenåldersföremål som deras farföräldrar höll på med. Det må va hänt. Själv har jag sett och avnjutit båda sidor av denna musikaliska "skiva". Tiden går och vinyl består... Ja det vill säga ända tills mjukgörarna i vinylen dunstat bort och pickupnålen plöjer djupa fåror i plasten. Men tills dess, the song remains the same!
Efterlysning - Sabotage från Solna
Johan:
Jag skrev ett brev till Sveriges Radio och efterlyste en programserie om hur man startar rockband. Några veckor senare hörde producenten (och kompositören av märklig konstmusik) Folke Rabe av sig och frågade om jag inte ville göra programmet själv. Han visste nämligen ingenting alls om modern rock. Vi träffades och arbetade snabbt fram en struktur på programmet. Han hade idéer om olika teman (om instrument, att skriva låtar, spela in en demo osv) medan jag fyllde i med lämpliga artister och andra personer att intervjua. Det senare var rena drömmen eftersom det gav mig möjlighet att träffa de flesta av mina egna idoler i band som Alien Beat, Bitch Boys osv.
Det finns givetvis massor att säga om programserien. Men jag vill gärna göra dig lite uppmärksam på bandet Sabotage som dyker upp i ett par av programmen. Dom var jämngamla med mig (gick väl i 6:an eller något sådant) och hade en jävla energi. Vi tog dom till Radiohuset och spelade 6-7 låtar. Sedan vet jag faktiskt inte vad som hände med dom. Du kanske borde göra en efterlysning via punkltjafs?
Ja, Johan har helt rätt. Sabotage är ett jättebra litet punkband från Solna som innan kallade sig Seg Deg.
Om jag uppfattade namnen rätt så hette medlemmarna:
Johan Liljenmark Gitarr
Thomas Nydahl: Gitarr
Mattihas Wiberg: Trummor
Och för att ni ska få chansen att upptäcka Sabotage så här nästan 30 år senare kan du ladda ner några låtar och en intervju med dem HÄR!
Om någon av Sabotages medlemmar läser detta hör av er. Eller ni som minns bandet från Gräsrocken eller Apromus gör ett inlägg!
Hårdrocksfestival i Ljusdal
Minns ni nedanstående?
SKÄMS på din tub
S K Ä M S Bildkvalitén är katastrof och ljudet om möjligt ännu sämre, men vad gör väl det? Lite nostalgi piggar ändå upp i sommarhettan.
Skäms - Södertull (Live på Ritz i Kristinehamn 1993)
Skäms - Night Cruisers (Live på Ritz i Kristinehamn 1993)
Skäms - Britt (Live på Ritz i Kristinehamn 1993)
Sommarmusik på Moppetron
Sommaren gryr. Under våren har det blivit lite av varje.
Du kan alltid ladda ner mina låtar gratis på http://www.moppetron.se/
Här är några direktlänkar. Ladda hem och njut i hängmattan.
Mårten Jansson Luckan Love is in the air Sov, sov
Steve Kilbey (The Church, AUS) Trilemma (Ursprungligen inspelad 2000. Totalrenoverad 2009)
Karin Jansson (f.d. Pink Champagne m.m.) Över isen
Brun Band (Järfälla/Upplands-Bro, länge sedan) Älska oss, köp oss (Komponerad 1980-81. Inspelad 2009) Om jag vore där (ursprungligen inpelad 1982. Ny lead och redigering 2009)
Dessutom släppte EMI "Den siste dåren" (Mårten Jansson & Palatsorkestern, 1993) digitalt i våras. Ladda hem den från någon butik eller lyssna på Spotify.
Trevlig sommar!
Peace & Love - en liten rapport
Det började dock lite rörigt med avlämnandet av ressällskapet. Var är incheckningen till campingen? Är campingen full? Rakt fram och till vänster, jo tack.
Jag kan konstatera att P&L har växt till miniRoskildeproportioner men definitivt inte utan problem. De fick checka in, fick camping och jag kunde till slut parkera och ombona bilen till sovplats. Men campingen hade tydligen varit kaos för många, timtal i kö och det är klart att det tryter på tålamodet. Själv fick mitt tålamod en törn när jag äntligen kommer fram och får veta att inga systemkameror är tillåtna på festivalområdet, tydligen ett beslut som sattes på måndag. Tack så jävla mycket för det Motley Crues management (Jag kan bara gissa att det var därifrån förbudet kom). Så nu vet ni varför detta inlägg inte inehåller några bilder från festivalen.
Jag såg ett antal band. Inte alla som jag hade tänkt. Å andra sidan träffade jag trevliga personer och att socialisera är en viktig del i festivalandet.
Bullet. Ja, jag hade verkligen velat se hela Bullet, men allt strul gjorde att jag bara fick avnjuta avslutningen. Men det jag såg och hörde gjorde att jag fick en skön flashback till 80-talet. Metal för fan!
Tysta Mari. Snacka om att killarna kan sin Clash, Ebba och Rancid. De spelar bra och tufft och vet att "se ut" på scen. Helt klart min kopp té.
Monark X. Med nästan samma referenser som Tysta Mari, men utan den coola Clash-attityd som Maris killar kör med. Pelle och kompani är svettiga t-shirts och ett jävla ös med sång på skånska. Dera cover på "Flyktsoda" får mig att definitivt välja bort Thåström. Bra? Nä, jättebra!
Vol Beat. Helt ok men för stor scen för min smak.
Coffinshakers. Värmlands mesta vampyrrockare. Ennio Morricone möter Johnny Cash som överdoserat på Cramps. Kalas helt enkelt.
Motley Crue. Var rejält trött när L.A-legenderna klev på. Fast en räcka hits får mig att stampa lite mjukt med foten. Och när Mick Mars börjar sitt solo känns det som ett bra läge att gå. Men jag hänger kvar och får avnjuta en tuff Live Wire sen bjuder Tommy Lee publiken på JD och en ny låt. Då är det dags att gå. Det kan sägas att de var klart bättre än väntat och än Roskilde på det "sviniga" 90-talet.
Perssons Pack. Alla andra får ursäkta men till Packet har jag ingen distans. Det var fantastiskt såklart och jag blir tårögd av alla klassiska och nya hits. Jag skyller på Per Persson att Hälsingland numer verkligen känns som "Hemma".
Henry Rollins. Han är brilljant. Lyfter fram det allvarliga. Får oss att skratta åt absurditeter och bjuder på lite sverigekunskaper. I min värld skulle Henry få åka runt i skolorna och få ungarna att inse ett och annat. Hans upplevelser från "dödens fält" påverkar mitt resällskap, som också besökt samma plats, starkt. Även vi som inte varit där inser att vi lever under "rätt bra förhållanden". Det gäller att få perspektiv.
Henry förkroppsligar PUNK.
Han är fanimej en hjälte.
Sista dagen bjöd på fyrtal i rockenroll.
Florence Valentin. Ingen Haninge punx, men ett suveränt liveband som levererar med bravur i stekhettan. Och Love vet hur man snor och stuvar om bra musik. Kan man mixa Springsteen, Clash, Dexys och Ebba måste resultatet bli därefter. Precis som med Packet (där f.ö. Love ingår) älskar jag musiken in till sista gitarrackordet.
Strindbergs. Levde de upp till alla förväntningar? Såklart det gjorde! Johan och Janne är två proffsmusiker som lånat en lika rutinerad trumslagare - Robban från Edsbyn.
Var det bra?
Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Naturligtvis saknade jag mängder av låtar speciellt från "Röda plattan" Ingenting, Razor waltz och Respektfulla gatan. Men konstaterar nöjt att jag orkar poga mig igenom "Kvasibarn" i sommarhettan.
100 sekunder, Snabbare än tiden, Ensam i ett vimmel, Halloween, Sista stormen drar förbi alla finns de där. Det är bara träiga Italien som får mig att gå åt sidan och röka. Jag har aldrig fattat låtens storhet. Sen tar det bara slut. Abrupt. Arrangemanget ger inte plats för Bollar som extranummer. Trist.
Underbart är kort.
Lädernunnan. Skulle nunnan kunna göra ett lika bra intryck som Strindbergs. Absolut. Jonas är cool i kostym och bandet. Ja, men fan vilket bra band. Den som imponerar mest är Thomas Silver som piskar sin gitarr till stordåd. Aldrig har väl en klassiker som "No rule" haft sånt tryck. Belackrana skulle säkert beskylla Nunnan för att leka hårdrocksband, som om det skulle vara något negativt? Ensam i natt är en ångvält.
Wildhearts. Jag hade väntat sedan -85 att få se Strindbergs, och sedan -93 att se Wildhearts. De är fortfarande ett hårdrocksband för popnördar. Bandet gör urstarka låtar med tuggitarrer och hitiga refränger som klassiska Suckerpuch, My baby is a headfuck och I wanna go where the people go. Folk vägrar att inse Gingers storhet. Folk är idioter!
Dessutom såg jag några små bitar av Warrior Soul, Witchcraft, Ulf Lundell, Håkan Hellström och Faith No More... Men missade Baboon Show (jo jag grämer mig än), Ninja Dolls och Dundertåget.
Summan av kardemumman är att det var en superb helg trots "problemen". Nästa år har man säkert fixat allt och då är jag där igen.